Litteratur: Aravind Adiga, Siste mannen i tornet

sep202012

Skrivet av Daniela Bergek

Litteratur - Litteraturkritik

Pengarna är viktigare än livet

Gyrighetens triumfAravind Adiga
Siste mannen i tornet
Översättning Eva Mazetti-Nissen
Brombergs  

En man som inte vill ha någonting, som inte har några hemliga skrymslen i sitt hjärta att fylla med kontanter, vad för slags man är det?

I Aravind Adigas senaste roman Siste mannen i tornet återkommer frågan och kretsar som en fluga kring historien om de boende i torn A i Vishram Society.

Adiga skildrar på ett klart, vackert språk en grupp människor i en bostadsrättsförening vars moral sätts på spel när de får ett erbjudande som ingen av dem kan tacka nej till.

Tornet de bor i har stått pall i femtio år, mellan slum och flygplats, mitt i Bombays myller. De som lever och verkar där är en blandad skara individer, så som sig bör i ett vanligt höghus. De finns där allihop: mamman som kämpar för sin mongolide son och ber till Ganesha att hans dumhet ska försvinna; husets ende muslim som driver ett internetcafé; föreningens otillförlitlige sekreterare som alla misstänker för förskingring; den ”moderna” unga kvinnan; det gamla hederliga paret.  Där bor också den pensionerade läraren Masterji, stående i romanens centrum. Han är nybliven änkeman som roar sig med att oavlönat undervisa husets barn i fysik om kvällarna.

Indien, som redan är ett av världens mest överbefolkade länder, växer snabbt och framförallt storstäder som Bombay. Städerna måste rensas, slum och lägre samhällsklasser måste tryckas bort, ut från civilisationen.

Den nya världens girighet, förändringsvilja och snabba utveckling som helt utan eftertanke kör över allt gammalt, gestaltas av byggpampen Dharmen Shah. Han ser värdet i tomten som tornet står på. Han vill riva tornet för att bygga nytt, en ny lyxresidens, inte ämnat för den medelklass som bor där idag. De måste ur vägen.

Att få de nuvarande boende i tornet att flytta är för Shah inget problem. Han gör som han alltid har gjort: ger dem ett mycket generöst erbjudande i form av en stor summa kontanter, ett erbjudande som för de boende är mer än vad de någonsin kunde drömma om. Och alla drömmar går att uppfylla med pengar – eller?

Vad är en man som inte vill ha något? En man måste vilja ha någonting.

Masterji blir föremål för de andras ilska och frustration när han visar sig vara omutbar. Han vägrar att flytta. Shahs envisa försök att höja sitt erbjudande till honom och övertala honom är lönlöst.

Dharmen Shah är dock en människokännare. När han själv inte lyckas beveka den orubblige Masterji låter han istället den äldre mannens grannar ta hand om det. Han använder en av människans största svagheter för att få dem att agera: avundsjuka.

De boende i torn A slår bakut när de plötsligt ser hur deras grannar i torn B flyttar till nya, lyxiga lägenheter och skryter med sin nya förmögenhet. De agerar som barn som fått glass ryckt ur händerna på dem – ge mig den! Ska de behöva fortsätta leva sina enkla liv och stå utan denna rikedom de var så nära att få? Klyftan mellan fattiga och rika tätnar, för de har samma mål och besitter samma girighet. De är beredda att gå hur långt som helst och ta till alla medel för att nå dit de vill.

På många sätt blir gränsen mellan god och ond i boken subtil. Även om Shah framstår som den hämningslöse och vinningslystne skurken är han också den som förespråkar utveckling och modernisering och som vill höja det indiska samhället. Masterji blir på samma sätt en bakåtsträvande, konservativ figur som, kanske omedvetet, förespråkar ett status quo. Och boken snuddar bara vid att besvara frågan varför. Vad är det som får Masterji att slåss för sin sak?

Adiga, själv boende i Mumbai, ger läsaren inte bara en välskriven samhällsroman utan också en inblick i Indiens sociala förhållanden. Besöken i slummen bland skjul och lera avlöses med visiter i Bombays lyxområden och överflöd. Den stora klyftan mellan klasserna påvisas ständigt.  Textens perfekta komponering blir trots sin detaljrikedom á la Flaubert aldrig tungläst.  Adiga har hittat en form som innehåller både något ryskt, något engelskt, något 1800-tal, kombinerat med modern samhällskritik. Och det spelar egentligen ingen roll vilken tidsepok det rör sig om. Aravind Adiga belyser ett tidlöst och oövervinnerligt problem: att människan värdesätter pengar högre än liv.

Daniela Bergek