Litteratur: David Hume Tankar om ett fullkomligt samhälle: Filosofiska essäer inom politik och ekonomi

sep192012

Skrivet av Nikanor Teratologen

Litteratur - Litteraturkritik

Gräla med David Hume
David Hume

David Hume
Tankar om ett fullkomligt samhälle: Filosofiska essäer inom politik och ekonomi.
Översättning av Erik Carlqvist.
Förord av Lena Halldenius
h:ström

Ludwig Wittgenstein skröt enligt sin mångårige och hunsade adept Maurice Drury, som blev psykiatriker, om att han, då en f.d. professor i filosofi som överlåtit sin Cambridgeprofessur till Georg Henrik von Wright, aldrig läst en rad vare sig av Aristoteles eller Hume. Gilbert Ryle bekräftar den inställningen i sina självbiografiska anteckningar, skriver att "Wittgenstein var stolt över att inte ha studerat andra filosofer" och att han rentav ansåg det omöjligt att själv bli en bra filosof om man läste andras skräp. Men va fan, skadan är nog redan skedd. Jag har varit en alltför nyfiken och inför böcker tålmodig individ för att kunna undvika att genom åren läsa en hel massa ofta rätt stimulerande filosofiskt skräp. Läser man bara allt med kritisk medvetenhet blir det nog ändå något man kan ha nytta av till slut.
h:ström förlag gav 2008 ut en annan fin volym med essäer av Hume, Filosofiska essäer inom moral och estetik. Essäerna i föreliggande volym är hämtade från hans Essays, Moral and Political (1742) och Political Discourses (1752).
Om inte annat förtjänar Hume att läsas för sin stils skull. Den stilen är klar och friskt porlande som en kiselstensframkvällande kallkälla i en urskog, en lätt, mogen, slipad och exakt stil. Han fäster själv stort värde på stilen, och skriver i "Om frihet och despotism":

"Kravet på en elegant och adekvat stil är mycket försummat hos oss. Vi har ingen ordbok på vårt språk, och knappast ens en acceptabel grammatik. Den första kultiverade prosa vi har skrevs av en man som ännu lever [Jonathan Swift, 44 år äldre än Hume]. Vad gäller Sprat, Locke och till och med Temple kände de för litet till konstens regler för att kunna anses uppvisa elegans i sina skrifter. Bacons, Harringtons och Miltons prosa är på det hela taget stel och pedantisk, även om innehållet är förträffligt."

Jag tänker inte sätta in den skotske skeptiske skriftställaren, ett år äldre än Rousseau, två år äldre än Sterne och Diderot, i hans filosofi-och idéhistoriska sammanhang. Den som inte känner till det kan i vår tid lätt orientera sig i frågan, sekundärlitteraturen om Hume och hans epok är omfattande och äldre verk finns fritt tillgängliga på nätet. Även en bok som ännu står under copyright finns att läsa online, Laurence Bongies intressanta David Hume: Prophet of the Counter-revolution (1965), som tillhandahålls av Libertyfund.org. Hume dog ju 1776, Bongies skrift behandlar Humes inflytande på franska tänkare kritiska gentemot den franska revolutionen, tänkare som inspirerades av Humes analys av den puritanska revolutionens repressiva och destruktiva konsekvenser i England och Skottland.
Hume var förnuftets och frihetens filosof, en naturfödd och kulturbefäst fiende till varje form av fanatism och obskurantism. Hans The Natural History of Religion (1757) kan även den läsas på Libertyfund.org, det är en koncis och inspirerad spekulativ genomgång av religionernas uppkomst och utveckling, som avslutas med dessa reflektioner:

"Survey most nations and most ages. Examine the religious principles which have, in fact, prevailed in the world. You will scarcely be persuaded that they are other than sick men’s dreams; or perhaps will regard them more as the playsome whimsies of monkeys in human shape than the serious, positive, dogmatical asseverations of a being who dignifies himself with the name of rational.

Hear the verbal protestations of all men. Nothing they are so certain of as their religious tenets. Examine their lives. You will scarcely think that they repose the smallest confidence in them.

The greatest and truest zeal gives us no security against hypocrisy. The most open impiety is attended with a secret dread and compunction.

No theological absurdities so glaring as have not, sometimes, been embraced by men of the greatest and most cultivated understanding. No religious precepts so rigorous as have not been adopted by the most voluptuous and most abandoned of men.

The whole is a riddle, an enigma, an inexplicable mystery. Doubt, uncertainty, suspense of judgment, appear the only result of our most accurate scrutiny concerning this subject. But such is the frailty of human reason, and such the irresistible contagion of opinion, that even this deliberate doubt could scarcely be upheld, did we not enlarge our view, and, opposing one species of superstition to another, set them a quarrelling; while we ourselves, during their fury and contention, happily make our escape into the calm, though obscure, regions of philosophy."

I essän "Om partier i allmänhet" i den nu utgivna volymen kritiserar han skarpt sekter, fraktioner och partier, som splittrar och skadar folk och nationer:

"Fraktioner underminerar regeringsmakten, sätter lagarna ur spel och alstrar den mest våldsamma förbittring mellan människor av samma nation, människor som borde stödja och skydda varandra ömsesidigt. Och det som skulle göra partigrundarna än mer förhatliga är svårigheten att utrota dessa ogräs när de en gång har slagit rot i en stat. De fortplantar sig själva naturligt i många århundraden och försvinner sällan på annat sätt än genom den fullständiga upplösningen av det styrelseskick där de har såtts."

Hume ser ursprunget till fanatismen i den kristna religionens uppkomsthistoria:

"Och när samma prästerliga styrelseprinciper fortsatte sedan kristendomen blivit den etablerade religionen, har de skapat en förföljelseanda, som sedan dess har varit giftet i det mänskliga samhället och källan till de mest oförsonliga partibildningar i varje stat."

Hume är ingen sockersöt svärmeande som ser människotillvaron i ett rosaskimrande utopiskt töcken. Han konstaterar lugnt att "de flesta människor styrs av makt och auktoritet, inte av förnuftet" samt att "människorna drivs av motiv som ärelystnad, en drift att överträffa andra och girighet, principer som hittills varit de huvudsakliga styrande motiven för dem".
I "Om det ursprungliga samhällsfördraget" säger Hume:

"Nästan alla de regeringar som för närvarande existerar, eller som lämnat något spår efter sig i historien, har ursprungligen grundats antingen på orättmätigt maktövertagande eller erövring, eller båda, utan något sken av tilltalande samtycke eller frivillig underkastelse från folkets sida.---Jordens yta befinner sig i ständig förändring genom att små kungariken växer till stora välden, genom att stora välden upplöses i mindre kungariken, genom anläggandet av kolonier, genom att stammar vandrar. Finns det något som alla dessa händelser har gemensamt annat än fysiskt våld? Var är den ömsesidiga överenskommelse eller det frivilliga samgående som det talas så mycket om?---Men när inget fysiskt våld förekommer, utan ett val äger rum, vad är detta som det skryts så mycket med? Det innebär antingen att några få personer med inflytande gaddar sig samman, bestämmer allt och inte medger någon opposition; eller det innebär att en mängd upphetsade människor följer en uppviglare, som kanske inte ens ett dussin av dem känner och som har enbart sin egen fräckhet eller sina kamraters tillfälliga nyck att tacka för sin upphöjelse. Är dessa förvirrade val, som dessutom är sällsynta, så enormt viktiga att de skall utgöra den enda lagliga grunden för all regeringsmakt och all lojalitet?"

Man måste förstås ta i beaktande den era i vilken Hume skrev om man, genom att ändra några av termerna och komponenterna i hans resonemang, vill försöka tillämpa sådana kritiska frågor på sin egen tid.
Hans referenssystem utgörs av den grekiska och romerska antiken samt det för honom samtida Europa från och med renässansen, och det är både nöjsamt och lärorikt att följa hur han begagnar sig av den kunskapen. Metoden påminner om Machiavellis, en politisk tänkare som Hume betraktar som "ett stort geni" som dock, p.g.a. att han inte hade tillgång till empiriskt material från det Europa där Hume levde, ett Europa där "nästan alla furstar styrs av sina ministrar och har styrts på det sättet i nästan två århundraden", ett Europa där media-och finansmakt tog sig helt andra uttryck än på Machiavellis tidiga 1500-tal, blev "ytterst bristfällig i sina resonemang".
Hume är konsekvent resonlig och genomgående välmenande, i essän "Om handeln" skriver han:

"En alltför stor disproportion mellan invånarna försvagar staten. varje människa bör om möjligt få avnjuta frukterna av sitt arbete och fullt ut äga alla livets nödvändigheter och många av livets bekvämligheter. Ingen kan betvivla att en sådan jämlikhet är mest lämplig för den mänskliga naturen och tar mycket mindre från den rikes lycka än den ökar den fattiges.---Lägg till detta, att när rikedomarna ligger i ett fåtals händer, måste de senare inneha all makt och tenderar att sluta sig samman för att lägga hela bördan på de fattiga och förtrycka dem än mer, och därigenom avskräcka från all flit och aktivitet."

Hume funderar i essän "Om frihet och despotism" över hur meningsfullt det är att skriva om politiskt filosofiska frågeställningar med tanke på allts föränderlighet, att allt som kunde skrivas för att argumentera för den medborgerliga friheten mot den absoluta regeringsmakten "sannolikt skulle vederläggas av den fortsatta erfarenheten och avfärdas av eftervärlden. Så genomgripande omvälvningar har ägt rum i samhällena, och så många händelser som är rakt motsatta de gamla författarnas förväntningar, att de räcker för antagandet att fortsatta förändringar är att vänta."
Och förändringar skulle det bli, fasor och degeneration och bestialiteter och kulturskymning som David Hume inte i sin mest upplysta fantasi kunde ha föreställt sig.
Hans skrifter är ypperligt lämpade för var och en som vill lyssna till en besinningsfull stämma, vis av erfarenhet och eftertanke.

Man kan på ett personligen fruktbart sätt under sin läsning disputera, polemisera, gräla med honom och hans stora samtida, en samling goda muntra vidsynta européer från en tid när tänkande människor fortfarande hoppades på något.

Nikanor Teratologen