Ett ordknappt, bottenlöst berättande

sep042006

Skrivet av Johan Hammarström

Litteratur - Litteraturkritik

Författare: Jenny Erpenbeck
Titel: Smäck
Förlag: Albert Bonniers, Panacheserien, 2003. 

Erpenbecks noveller springer ur vardag och mynnar ut i vardag, låt vara att det är en ytterst särskild, individuell sådan; det är en vardag med en ensamhet som alltid är närvarande och med stundom närmast aggressiva försök att bryta denna ensamhet. 

De läsare som påbörjat studiet av hennes författarskap med ”Historien om det gamla barnet” (Bonniers, 2001), känner igen sig i det karga, förvisso ordknappa, men bottenlösa berättandet; de gestaltade människorna är underfundiga och mentalt solitära, där tankar påbörjar en frigörelseprocess och resultatet därför, än så länge, endast kan anas. Ofta avslutas en novell vid dess själva klimax, där de relationsmässigt avgörande orden löper ut i en tystnad, en fortsatt vit sida. 

De korta prosastyckena tenderar allt eftersom att få karaktär och kontur av dröm; metaforer, allegorier et cetera bilder ger sig form av underligheter och sneda perspektiv. Den suggestiva känslan av närvarande omedvetenhet förringas dock tämligen effektivt av författarens vardagsrealistiska vokabulär; drömmens hänryckelse, vilken skiner genom som intention, tonas ned och däms upp, för att snabbt snoppas av, därför att orden i vissa fall fasthålls i en återhållsam banalitet. Det kan tyckas vara ett litterärt problem, men dess kontinuitet och trovisshet i boken, från pärm till pärm, tyder närmare på en genomgående stilistik.  

Novellernas stora samband utgörs av ögonblicket och den ständiga kampen att antingen vara i det eller lyckas undkomma det; en spegling av människan som aldrig blir tillfreds. Allt kan användas i detta syfte – hår som minne: ”Inte för ett ögonblick glömmer jag att mitt hår är en skatt där hela min livstid finns sparad”; minne som lycka: ”övergivenheten i alla dessa rum gör det också möjligt för henne att minnas något som är henne förtroget”; eller, för all del, minne som konfrontation: ”hon visste inte själv om det alltjämt var möjligt att stoppa det jordskred som hade rubbat hennes liv”.  

Erpenbecks noveller mynnar inte endast ut i vardag, de mynnar ävenledes ut i mänskliga bråddjup, mörka raviner och fuktiga klyftor, och släpper ofta läsaren först då – och precis då – en stickande svindel bränts fast.