Litteratur: Strummer/Jones/Simonon/Headon; The Clash

sep142012

Skrivet av Peter Sjöblom

Litteratur - Litteraturkritik

Clash-biografi som kräver komplement

The Clash ur ett inifrånperspektivStrummer/Jones/Simonon/Headon
The Clash
Översättning: Jens Ahlberg
Pocketförlaget

”Om du inte gillar The Clash gillar du inte rock'n'roll” skrev den brittiska musiktidningen Sounds i samband med att gruppens debutskiva släpptes 1977. En slagkraftig plakatformulering i den brittiska musikveckopressens typiska anda, men jag nyanserar gärna slagordet: Vad man än tycker om Clashs musik måste man förhålla sig till den om man alls har ett intresse för rock.

Personligen har jag varit väldigt fram och tillbaka i min uppfattning om bandets musik genom åren. Den eponyma debuten och ”London Calling” är två oantastliga skivor på var sitt vis. Men allvarligt talat: ”Give 'em Enough Rope” har visserligen några bra låtar men är mest värdefull som länk mellan deras två storverk. ”Sandinista!” är en groteskt omdömeslös tre LP:n lång demonstration av självförhärligande – om någon skiva i historien hade vunnit på att bantas ner så är det den. Den hade blivit en fullt acceptabel dubbel-LP och en helt lysande enkeldito. ”Combat Rock” i sin tur har helt enkelt inte har tillräckligt många bra låtar.

Och större än så är inte deras originaldiskografi. Fem album, om man räknar skivtitlar. Två riktigt bra skivor. Så vari ligger egentligen gruppens storhet?

För det första var de bättre som liveband vilket både officiella liveskivor och bootlegs bekräftar. För det andra, och det viktigaste, ligger storheten i musikens innebörd och bandets hållning. Deras politiska ställningstaganden, manifesterade i texter, gamla intervjuer och val av stödkonserter. Deras medvetna och outtröttligt antirasistiska hållning som på ett rent musikaliskt plan yttrade sig i pionjärkombinationen av vit punk och svart reggae. Går det att formulera problemet tydligare än så, att det ytterst varken handlar om ras eller kön utan om klass? Därför är Clash som bäst precis lika aktuella idag, med riksdagsrasism och en internationell högerextremism som gör sitt bästa för att dränka solidaritet och sunt förnuft.

Vore det inte för politiken skulle Clash i stort sett bara vara fyra dandyer med tre ackord och hyfsat många schyssta rocklåtar. Ungefär som vilket annat klädfixerat men skapligt drivet engelskt rockband som helst.

Kanske är det därför som gruppens kollektiva självbiografi, nu i pocketutgåva, känns lite innehållsligt tunn. Uppbyggd så gott som uteslutande av en riklig mängd citat ur intervjuer med bandmedlemmarna berättar ”The Clash” bandets historia från ett inifrånperspektiv. Problemet är att det bästa sättet att berätta deras historia är utifrån, men den utomståendes större förmåga till reflexion och analys och sinne för kontext. Joe Strummers, Mick Jones, Paul Simonons och Topper Headons egen historiebeskrivning går genom skivutgivningar och turnéer, och en del onekligen roande anekdoter. Men drygt 260 sidor av skiva, turné, skiva, turné, skiva, turné blir andefattigt. Förmodligen var det precis så de själva upplevde det men som rockbiografi är ”The Clash” rätt torftig.

”The Clash” skulle göra sig mycket bättre som kompletterande parallelläsning till exempelvis Pat Gilberts biografi ”Passion Is a Fashion”, en bok som skildrar bandet på ett djupare och bredare, och väldigt engagerande, sätt. Lägg gärna till tidningen Uncuts specialnummer om Clash från tidigare i år. Tillsammans gör de berättelsen mer mångfacetterad än vad ”The Clash” förmår göra på egen hand.

Slutligtvis något som egentligen är en marginalnotering, men som jag ändå tycker är värd att ta upp. Jens Ahlbergs översättning är visserligen inte oantastlig, men den står en god bit över många andra översatta varianter av rockbiografier. Den faller inte i tillnärmelsevis lika många anglicistiska fällor som den praktiskt taget oläsliga svenska översättningen av Ozzy Osbournes självbiografi, för att ta ett extremt, närmast analfabetiskt exempel. Jag vet inte varför så många förlag verkar förutsätta att de som läser rockbiografier är så språkligt underutvecklande att de lika gärna kan hålla till godo med en googleöversättning. Ahlberg gör sina små missar här och där, men han idiotförklarar inte läsaren med sin översättning.

Peter Sjöblom