Litteratur: Juan José Saer; Scars

sep142012

Skrivet av Nikanor Teratologen

Litteratur - Litteraturkritik

Irreversibla tillfälligheter

Juan José SaerJuan José Saer
Scars
Översättning: Steve Dolph
Open Letter Books 

Två böcker av argentinaren Juan José Saer, död 2005, översattes till svenska på 1990-talet, Upptäckaren (El entenado) (1992) och Undersökningen (La pesquisa) (1999). Den bok jag nu ska recensera skrev han tidigare än de två nyss nämnda, Ärr (Cicatrices) publicerades 1969 och betecknas i baksidestexten som "a watershed moment in Argentinian literature, a modern classic of Latin American literature." Ärr lever upp till de lovorden, det är en kompromisslöst civilisationskritisk och svartsynt roman som inte erbjuder något naivt hopp om en väg ut ur eländet. Här finns inga ljusningar, ingen försoning i det antagligen kaotiskt slumpmässiga men inte desto mindre obevekliga ödesdrama som måste mala på, därför att det finns. I den värld gestalterna rör sig finns det inte heller någon början eller något slut - det vi har är ett genom fyra medvetandeprismor förnummet segment av argentinskt stadsliv på 1960-talet, i viss mån centrerat kring ett mord, som dock för tre av de fyra som talar fram boken är ett förmodligen snabbt glömt intermezzo, en bagatell i deras glädjelösa liv. Stämmorna i de fyra jagberättelser som utgör romanen är övertygande, lyhört avlyssnade och exakt återgivna. Rösterna kanske ska uppfattas som ärr, läkta sår, vittnesbörd om olyckor, lidande, situationer när döden var ännu närmare än i varje vardagsögonblick.

Den förste som kommer till tals och registrerar delar av en femmånadersperiod är den artonårige journalistnovisen Ángel, som bor hemma med sin slampiga och grälsjuka mor och på ett suveränt nonchalant sätt sköter väderrapporteringen på tidningen, genom att i det längsta kopiera föregående dags siffror, därigenom inskärpande att det nog i det stora hela är samma skit varje dag. Han bevakar även rättsfall, och bär på en stark uppdämd inre vrede, som anas i den allra första mening han yttrar: "There's this filthy, evil June light coming through the window." Vidare: "Who knows what rancid sun it came from. It shouldn't be here, there's no use for it. It should make for some other bar on some other planet, some godforsaken, misbegotten planet somewhere else. It shouldn't be here. We need something different, a hot, dry, blinding light. Because it's cold. It's fucking cold." Den unge mannen med den gnostiska känslan av främlingskap har en särskild förkärlek för Raymond Chandlers Philip Marlowe-gestalt, och hans sätt att varsebli världen är hårdkokt noir på ett lite fjunigt sätt. Det är en förlorad, ogästvänlig stadsmiljö de fyra männen rör sig genom, som de ur sina respektive perspektiv iakttar. Den är besläktad med det mardrömslika Buenos Aires som Ernesto Sabato 1961 diktade fram i sin roman Om hjältar och gravar.

Den andra stämman i Scars, som talar om händelser under en tremånadersperiod, tillhör en advokat på dekis. Han är besatt av att spela om pengar, hans favoritspel är kortspelet baccarat. För övrigt sysselsätter han sig genom att skriva essäer baserade på sin läsning av serietidningar, essäer med rubriker som "Professor Nietzsche and Clark Kent" och "The Ideological Evolution of Mickey Mouse". Som hushållerska och kokerska har han en liten femtonårig flicka från landet, som han så småningom börjar ligga med och vars anspråkslösa lön han, med hennes godkännande, använder till det illegala spelandet, som beskrivs ytterst detaljerat och analyseras med filosofiska undertoner. Hans självreflektion är talande för den vacklande, vanskliga, desillusionerade verklighetsuppfattning som på olika sätt nog kännetecknar alla fyra berättare: "While I was shaving, I had a chance to look at myself in the mirror. Yes, I was much thinner, and my beard was going gray. But to myself I was always the same. Other people noticed the changes, after they happened. I was getting old, sure. It would happen again, completely, until I disappeared. Another guy looking for something solid would feel that sudden blackout and disappear when he'd only just glimpsed the possibility of finding his way to it. I could live thirty, forty, fifty more years. It made no difference. I had reached the point where it was clear that the territory I hoped to map out was utterly indecipherable. From the outside, I was passing like a meteor, casting off a green tail that was extinguished just as it was igniting. A blackout, and everything would be dark. Quick spark, then darkness. I stared at myself in the mirror. That's me, I said. That's me. Me."

Den tredje stämman tillhör en misantropiskt mörkerseende domare som överallt där andra ser respektabla borgare upptäcker gorillor. Förutom sitt arbete håller han på med en som han själv framhåller fullkomligt överflödig översättning av Oscar Wildes The Picture of Dorian Gray, som redan översatts åtskilliga gånger till spanska. Dagarnas enahanda och rutinernas herravälde får i hans redogörelse för tilldragelser under en tvåmånadersperiod en blytung prägel, upplivad av hans nyktert kyliga iakttagelser av gorillor, när han möter individer eller kör fram och tillbaka mellan hemmet och jobbet i den till synes ständigt regniga och dunkla staden: "Gorillas fill the sidewalks, the entrances to shops, the street corners, the thresholds. Two young gorillas, high school students surely, wait on a corner carrying books and folders under their arms. A child gorilla in a duster crosses the street, holding his mother's hand. She looks fearfully in my direction, afraid that I'll turn toward them, and then decides to cross when she sees me continue ahead." Överraskande nog bjuder domaren hem den unge journalisten på middag. Samtalsämnet blir gorillor. Domaren talar: ""People don't have souls", I say. "They just have a body. A body that starts at their fingers and ends in their skull, in an explosion. We're just a horde of gorillas that came from nothing. And that's it." "Maybe slightly more than gorillas", Ángel says. "No, nothing more", I say. "Gorillas searching for what to eat and devouring each other in a thousand different ways. The only grace that man has is death.""

Domaren, vars hustru lämnade honom för sju år sedan och som tyst och tåligt lyssnar på nästan dagliga smädelsesamtal där en gäll röst i telefonen tar heder och ära av honom, upplever när han lägger sig ned i det ensliga mörkret ofta en överväldigande ödslighet, han drabbas av hallucinationsliknande vakendrömmar eller visioner, vid ett tillfälle av apokalyptisk dignitet: "I see hills, cities, plains, jungles burning, slowly incinerating, the even flames extending like a yellow blanket over the surface of the planet, devouring it.---The horde of gorillas that rose laboriously from the nothing, clinging to the dried crust with its teeth and claws, has returned to the nothing, without a sound. It was like some awful mirage, a sickening nightmare crashing against the motionless rocks in the middle of a bright and maddening space.

I see the ball of fire spin, and then the fire dies down and goes out completely; the first clear breezes form thin whirlwinds with the cold ashes of the finally pacified horde. The white dust sparkles in the air, in the weak light of the dead sun."

Den fjärde stämman tillhör den man som verkligen genomlever ett trivialt och bedrövligt ödesdrama, som gör honom till en mördare. Luis Fiore, gift och med en tioårig dotter, en tämligen försupen arbetare på en stor kvarn, en man som fått lämna sin tjänst i fackföreningen p.g.a. förskingring, ger sig ut för att skjuta änder i en gråmulen nejd med staden inom synhåll. Dagen slutar i personlig katastrof. Han berättar endast om denna enda dag, och avslutar det han har att säga med: "And I realize that I've only erased part of it, not everything, and there's still something left to erase so it's all erased forever. NAM OPORTET HAERESES ESSE"

Luis Fiore kan genom sitt dåd, förebådat och fasansfullt, sägas binda samman de fyra särpräglade stämmornas berättelser till en enda. För de övriga får man anta att liven, när mördaren Fiore glimtat förbi, fortsätter på ett liknande sätt som de beskrivs ha gjort. Samtliga är fastlåsta i en tillvaro där verklig kontakt mellan människor tycks vara en omöjlighet. En rätt osympatisk bifigur vid namn Tomatis, en kollega på tidningen, säger vid ett tillfälle till Ángel: "-Regrettably, everyone in the world has feelings, he said. Because of this, everyone makes literature. -I know a guy who doesn't have feelings but still makes literature, I said. -Must be a great writer, said Tomatis.

-He writes with his dick, I said. He dips it in ink and writes like that. - Those must be some broad strokes - his penmanship I mean, said Tomatis. -I don't know, I said. I never saw the originals." Saer skrev denna bok med tillbakahållna men starka känslor. Den baccaratspelande advokaten resonerar om att alla satsningar i det spelet, på punto eller banco, sker av desperation, i total irrationalitet, med ett enda syfte: att se. "If reality overlaps with our imagination, we're awarded a pile of excrement: money. It's perfectly natural to walk away from a cesspool with our uniforms covered in shit." Ärr är en bok jag lämnar nöjd med vad jag läst. Dess berättartekniska perspektiv krånglar inte till saker och ting i onödan, tvärtom skapar det en spänning. Tillvarons kosmiska krafter som satts i spel fortskrider obönhörligt i riktning mot det för alla inblandade antagligen ohyggliga slutet, men tillfälligheterna, symboliserade i de tärningar som advokaten i boken identifierar med kaos, och som skrämmer honom, kan i ett olycksaligt ögonblick skära in i den enskildes liv, vända det ut och in, sarga det, uppsluka eller omvandla det.

Nikanor Teratologen

Vad gäller Open Letters utgivning, se även:

http://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteraturkritik/12840-litteratur-svetislav-basara-the-cyclist-conspiracy