Litteratur: Kristian Johannesson; Vi måste börja med orden

sep132012

Skrivet av Robert Halvarsson

Litteratur - Litteraturkritik

  bakåt och framåt på samma gångMeningsfullt om språk och möte

Kristian Johannesson
Vi måste börja med orden
X-Publishing

Kristian Johannessons debutroman skulle kunna kallas för ett meningsfullt experiment. Den är tydligt post-modern, i det att den inte hänger sig åt ett traditionellt berättande med knivskarp röd tråd. Men det känns framförallt meningsfullt. För det experimentella draget känns inte påklistrat för sakens egen skull, utan förstärker vad författaren vill uttrycka. Bland annat lyckas det väl i att accentuera en sorts osäkerhet, text- såväl som innehållsmässigt.

Johannes K, som antagligen är att betrakta som författarens alter ego, är inledningsvis obehörig SFI-lärare på korttidsvikariat. Han leker att han är lärare, han får så småningom sluta. Han går vidare till ett annat yrke, släpper taget och börjar om. Han börjar med orden, liksom de elever han har. De formger en grund för möten att stå på. Men grunden är skör, snart kan du tvingas att behöva börja om – återigen.

Johannesson lyckas väl på en inte alltför stor textrymd framhäva flera parallella känslor. Vi måste börja med orden känns känns ärlig i skildrade av osäkerhet, drömmar och den samtida arbetsmarknaden. Det hela blir till en berättelse om vår tid. När jag tror att jag ska få ta djupare del av verkligheten på SFI, avbryts hans tid där. Samma sak gäller förstås de som kommer till Sverige och inte vet om de får stanna eller ej, fast här är insatserna högre. Det är generationstypiska uttryck i ett samhälle som på bekostnad av andra värden håller flexibilitet som honnörsord.  

Som så många 80 och 90-talister blickar huvudpersonen både åt sidan, bakåt och framåt på samma gång. Språkförvirringen som ibland griper tag i mig när jag läser detta verk speglar på så sätt också förvirringen jag och fler med mig lär känna inför vårt samhälle och oss själva. Det kan exempelvis uttryckas genom en enkel fråga: hur ska vi prata med varandra?

Romanen leker en hel del med språket och kryddar det hela med skevheter som bär likheter med SFI-svenskan. Ibland skalas saker och ting ner till sin mest enkla form. Detta bidrar också till en tankeställare, kanske är det här med kommunikation inte särskilt enkelt för någon av oss.

Värmen är framförallt reserverad de möten med människor runtomkring Johannes. Som de invandrande. Någon försöker förklara att han jobbat med aluminium i en industri i sitt hemland, det blir till ett alli-min-jom. Glädjen när mannen och Johannes förstår varandra tillhör en av bokens höjdpunkter.

Detta till trots gör sig en bakomliggande tragik då och då påmind – huvudkaraktären är sömnlös och jämför sitt känslomässiga lidande med de som riskerar att få lämna landet. Hans egna problem tycks futtiga i jämförelse, trots detta finns en bakomliggande hoppfullhet. Om än aldrig särskilt storslagen eller överdriven.

När allt är sagt och gjort kan jag konstatera att jag anser detta vara en väldigt fin liten bok, framförallt ämnad till den som vill töja sin egen föreställning om de språkligheter vi möter inom och utanför oss själva.

Robert Halvarsson