Litteratur: Anna Reid; Belägringen av Leningrad

sep122012

Skrivet av Gregor Flakierski

Litteratur - Litteraturkritik

den mest oförsonliga blockaden av en stadSvälten och sorgen i Leningrad

Anna Reid
Belägringen av Leningrad
Översättning: Ulf Gyllenhak
Norstedts

Öppnandet av sovjetiska arkiv efter 1991 har bidragit till att vitalisera historieskrivningen, många myter och missförstånd har skingrats, misstankar har kunnat bekräftas eller avfärdas, lögner avslöjas, nya sanningar etableras. Men historia är och förblir en samhällsvetenskap, och som sådan är den aldrig fri från ideologiska dimmor och demoner. Det gäller kanske framför allt Sovjets historia.

Anna Reids bok om Leningrads belägring under andra världskriget är ett populärvetenskapligt verk, utomordentligt välskrivet, kunnigt – hon är ryskspråkig och har bott några år i Kiev, och väldokumenterat. Hennes ambition är tvåfaldig, dels att levandegöra denna fruktansvärda katastrof som pågick i närmare tre år, dels att påvisa att den sovjetiska regimen var medskyldig till lidandet, och att det åtminstone delvis hade kunnat undvikas med en annan regering.

Hon lyckas alldeles utmärkt i den första föresatsen, betydligt mindre bra med den andra.

Historien om belägringen av Leningrad är tacksamt stoff för historieskrivning, hittills märkligt försummat, framför allt i väst, där man har mest intresserat sig för striderna kring Moskva och Stalingrad. Men det är vid Leningrad som tyskarna först kör fast. Och när de inte lyckas inta staden försöker de att svälta ut den.

Miljonstaden vid Finska viken var satt i blockad under mer än 800 dagar, förråden sinade snabbt, och snart började svälten gripa omkring sig. Man börjar äta hundar och katter, uppfinningsrikedomen att hitta något näringsrikt att äta blir närmast gränslös - vad sägs om boklim? – och det finns dokumenterade fall av kannibalism, dock i mycket liten skala. Nästan en miljon människor svalt ihjäl, vilket gör belägringen av Leningrad till den mest oförsonliga blockaden av en stad i mänsklighetens historia. Berättelserna från denna tragiska tid rymmer både mänsklig storhet, solidaritet och altruism, och grymhet, egoism och oförsonlighet. Inte alldeles oväntat finns det mycket bitterhet mot myndigheterna både i Leningrad och Moskva för att inte göra tillräckligt, för bristande organisation och otillbörligt gynnande av partieliten.

Mycket av kritiken är säkerligen berättigat. Men av Reids bok framgår också att de flesta faktiskt gjorde sitt bästa för att saker och ting skulle fungera, och lyckades med det förvånansvärt väl, särskilt med tanke på det kaos som rådde under hösten 1941, med tyska arméer som avancerar på bred front, och med bombardemang både från marken och från luften.

Med tanke på omständigheterna fungerade ändå samhället överraskande bra. Det stora sveket och det kapitala misslyckandet låg på ett annat plan. För det första att Stalin litade på Hitler och lät sig luras och överraskas totalt sommaren 1941, vilket inte behövde ske, med katastrofala följder. Och för det andra genom de förödande utrensningarna inom Röda armén, som gjorde det sovjetiska försvaret tämligen värdelöst för lång tid.

Förtrycket fortsätter under krigsåren, men det tidigare stenhårda greppet lättar, och Stalin inleder sin flirt med kyrkan och den storryska nationalismen.

Så småningom vände det. Röda armén hämtade sig, nya militära begåvningar släpptes fram, några, som Rokossovskij direkt från Gulag, stora delar av försvarsindustrin flyttades till Ural, där produktionskapaciteten ökade i imponerande takt.

Sovjet under andra världskriget visade samtidigt upp sig från sina sämsta och bästa sidor.

Gregor Flakierski