Litteratur: Mohamed Omar, En opieätares bekännelser

sep122012

Skrivet av Sigge Andersson

Litteratur - Litteraturkritik

Döm inte, så skall ni inte bli dömdaDe vardagsrealistiska verklighetsskildringar från Omars eget liv

Mohamed Omar
En opieätares bekännelser
Agueli förlag Uppsala

Mohamed Omar var TV-soffornas mysmuslim. Kritikerhyllad poet, nominerad till BT:s debutantpris för sin diktsamling Tregångare och maniskt verksam krönikör. Men sagan tog slut… Israels krig mot Gaza 2009 fick honom att begå medialt självmord genom en debattartikel i Expressen (9/1 2009) där han förklarade att Israels bombningar gjort honom till radikal muslim och islamist. Sedan dess har han mer eller mindre befunnit sig på en ökenvandring långt bort från kultursidorna och det etablissemang han en gång var en naturlig del av, med sin blogg som huvudsaklig kanal för att nå ut till en liten skara foliehattar med en minst sagt problematisk syn på judendomen.

…tills nu, när han med småskriften En opieätares bekännelser ber om ursäkt till de, framförallt judar, som sårats av det faktum att han gjort sig till språkrör för antisemiter. Han menar sig ha hittat ut ur en islamismens labyrint av intellektuell inskränkthet.

Åsa Lindeborg frågade sig i förrfjol i samband med releasen av Omars bok Islamisten, vad som skulle hända den dagen Omar vill in i värmen igen och ber om ursäkt för att han varit ute på ”en irrfärd”? Hon trodde att förtroendekarensen har en bortre parentes, beroende på vad han ersätter antisemitismen med. Den dagen har kommit, och efter en genomläsning av småskriften framför mig verkar det som om den schackrande juden som huvudfiende blivit ersatt med en skäggig wahabbi.

Nog för att Omar fortfarande kritiserar Israel – det gör många, även om de inte blir antisemiter – men den politiska udden har han nu särskilt riktad mot salafismen och den religiösa intolerans som sprids i kölvattnet av den arabiska vår som blivit till kylig höst. Omars konklusion blir att sekularismen bättre gagnar islamisk och annan religion än vad sharia och mullavälde gör.

Men det mest intressanta i En opieätares bekännelser, är varken politiken eller beskrivningarna av snedtändningen efter experimenterandet med islamismens ”dåliga opium”. Istället är småskriftens stora behållning de vardagsrealistiska verklighetsskildringar från Omars eget liv som drop-out, taxichaufför eller slakteriarbetare. På prosa den här gången.

Ordfront förlags Pelle Andersson sade i Kulturnyheterna att han var beredd att ge Omar en andra chans efter islamistdebaclet, klokt nog. För det vore synd om vi gick måste om en ny Jan Fridegård på grund av långsinthet. Liksom det vore synd om vi gått miste om Cèline eller Hamsun, för att inte tala om Strindberg, på grund av deras fördomar eller förmenta rasism.

Sigge Andersson