Litteratur: Paul Cartledge; Sparta - En odödlig historia

sep112012

Skrivet av Nikanor Teratologen

Litteratur - Litteraturkritik

Jacques-Louis David Leonidas vid ThermopyleMolon labe

Paul Cartledge
Sparta - En odödlig historia
Översättning: Per Nyqvist
Santérus

Orden i rubriken, "Molon labe", betyder ungefär "Kom och ta dem". Enligt Herodotos var det vad den spartanske kungen Leonidas innan slaget vid Thermopyle år 480 före den kristna tideräkningen svarade det sändebud från den persiske kungen Xerxes som å sin härskares vägnar krävde att de 300 spartiaterna och deras 7000 allierade från andra grekiska stadsstater skulle lägga ner sina vapen. Molon labe är en typisk lakonism, en kärvt slagfärdig kortfattad sentens i skarpt läge frambragt av en person från Lakonien, med andra ord av en spartan. Men vad var en spartan egentligen, och vilket slags frihet var det Leonidas och hans än i dag, nära 2500 år senare, så symboliskt viktiga kämpar med sina liv ville försvara, i strid mot det invaderande främlingsherraväldets övermakt?

Lakedaimonierna, som spartanerna benämnde sig själva, var inte det enda folkslag som under Spartas arkaiska och klassiska tid bebodde Lakonien. Där fanns först och främst de rättslösa heloterna, kroppsarbetsslavarna, vilkas jordbrukarslit försörjde det spartanska härskarskikt som förslavat dem. Där fanns perioikerna, de "omkringboende", bosatta i mindre bördiga högländer och kustområden i Lakonien, formellt fria undersåtar i Sparta som dock stod till spartiaternas förfogande som militära stödtrupper och i sin funktion som hantverkare och handelsmän, något som den lykurgiska lagstiftningen förbjöd spartiater att ägna sig åt. Spartiaternas förfäder deltog i de norrifrån kommande doriska folkvandringar som högst sannolikt ödelade den mykenska civilisationen på 1100-talet B.C.E. Dorerna utgjorde tillsammans med de tre andra indoeuropeiska etniska grupperna joner, akajer och aeolier den klassiska grekiska kulturens outbytbara människomaterial, i mångt och mycket var de skaparna av vad som kallas den europeiska kulturen. Dorer fanns på många håll i den grekiska världen, på Kreta, Rhodos, Sicilien, i Korint och på det som nu är den turkiska kusten. Men dorerna i Sparta, som levde på Eurotas vackra och fruktbara flodslätt mellan två höga bergskedjor, kom att vandra en egen väg vad gäller samhällsuppbyggnad och historiskt öde. Heloter och perioiker var även de greker. Att heloterna var greker och inte, som var normen i andra grekiska stadsstater, importerade etniskt-kulturella främlingar, gjorde att de kollektivt kuvade och arbetskraftsexploaterade heloternas existens blev annorlunda än de "barbariska" och individuellt ägda slavarnas.

Landskapet Messenien, väster om Taygetosbergen, underkuvades under en serie fälttåg på 700-talet, dess befolkning gjordes också till heloter. Hotet om revolt från heloterna fanns hela tiden, de mest försigkomna spartanska ynglingarna organiserades i något som kallades Krypteia, ett slags underrättelsetjänst som även uppmuntrades att vara verksam som en dödsskvadron och mörda misstänkta helotiska rebelluppviglare. När en stor jordbävning drabbade Peloponnesoshalvön år 464, de antika källorna talar om 20.000 döda, bröt upproret ut. Härskarskikten i de andra grekiska stadsstaterna sände trupper för att hjälpa spartanerna kuva de upproriska, inklusive 4000 hopliter från det demokratiska Aten, där Spartavännen Kimon för tillfället var inflytelserik. Men spartanerna fann att de atenska soldaterna, sannolikt konfunderade över att slavarna var greker som de själva, utgjorde en potentiellt subversiv kraft, och de sändes tillbaka till Aten, vilket förstås uppfattades som en skymf.

Låt mig återvända till frågan som tidigare ställdes: vilken slags frihet ville Leonidas och de spartiatiska krigarna vid Thermopyle år 480, medborgarsoldater som otvivelaktigt på ett storartat sätt förverkligade ideal som andragathia och aristeia, mannamod och tapperhet på slagfältet, försvara? Svaret kan nog bara bli: friheten att bestämma hur den familj, den klan, den stam, det folk som man tillhör ska leva sina liv. Det låter väl som ett i grunden rimligt krav, en sund strävan, eller hur?

Spartanerna strupknullar dock liksom genom sin blotta existens, genom att de under sin glansperiod var som de var, den i vår samtid totalitärt aspirerande politiska korrekthetens falskmyntande överstepräster. Med de samtida, av inbilsk moralisk indignation skälvande förkastelsetermerna, så måste ju spartanerna beskrivas som något slags svårartat främlingsfientliga, patriarkalt sexistiska (om än kvinnorna paradoxalt nog åtnjöt mer frihet och hade större samhälleligt inflytande där än i andra grekiska stadsstater), hierarkiskt repressiva, auktoritärt intoleranta, religiöst obskurantiska, militaristiskt-imperialistiska, kollektivistiskt-korporativistiska, utrikespolitiskt konsekvent demokratifientliga, vapenfetischistiska, våldsbenägna, trälförtryckande, slavmördande och gentemot "progressiva kulturarbetare" (som inte tilläts i Sparta) föraktfullt likgiltiga odjur. Dessutom utövade de inom ramen för det för gossar obligatoriska uppfostringsprogrammet, agoge, en rituell pederasti, där pojkar från tolv års ålder av unga män invigdes i homosexualitetens praxis. Hur fan ska man kunna ärerädda dem?

Paul Cartledge är professor i Cambridge och har publicerat ett dussintal böcker, flera av dem handlar om Sparta. Det är inte svårt att förstå att människor ägnar sina forskarliv åt det egenartade och fascinerande samhällsbygget och försöker särskilja verklighet från myt. Han skriver klart och ledigt och ger en alldeles utomordentlig, ömsevis kronologiskt och tematiskt organiserad, introduktion till fenomenet Sparta, med dess förmodligen mytiske lagstiftare Lykurgos, föremål för en av Plutarchos odödliga historiskt-biografiska essäer, och den ordning av samhället som kännetecknade lakedaimoniernas från deras egen ståndpunkt sett gyllene tidevarv. De spartanska idealen, egalitära inom eliten, frugala, agrara, disciplininriktade, har fängslat många kreativa europeér genom seklen. Särskilt intressant tycker jag det är att begrunda hur den ömtålige och lite kinkige, i praktiken hyperindividualistiske och fördrömde Rousseau såg på Sparta, något jag just såg att Cartledge skrivit om i en essä som finns online, som även behandlar den sokratiska traditionens tankar om lakedaimonierna:

http://www.history.ac.uk/resources/e-seminars/cartledge-paper

Cartledges bok återskapar levande och kritiskt analyserande det spartanska folkets uppgång och fall, deras politiska styrelses uppbyggnad och deras tilltagande svek mot de stränga idealen, deras religiösa ceremonier och under flera sekel överlägsna stridstaktik, deras kampeggande poet Tyrtaios och deras naturkontemplativa diktare Alkman, deras förhållande till omvärlden och deras högdragna slutenhet, deras arkitektoniska torftighet och ofta föredömliga sammanhållning, deras väg från positionen som motståndets spjutspets under perserkrigen via det för Grekland förödande och av den store saklige Thukydides odödliggjorda peloponnesiska kriget, där det doriska Sparta och dess allierade visserligen efter 27 år av krig stod som segrare över det joniska Aten och dess allierade, men var försvagade, till det förnedringstillstånd under romerskt kejsarstyre när det som återstod av Sparta blev skådeplatsen för blaserade och perverterade turister som ville bevittna det rituella piskandet (kallat diamastigosis) av spartanska pojkar, efeber, vid Artemis Orthias altare, ibland till döds. År 371 B.C.E, 33 år efter det peloponnesiska krigets slut, knäcktes det som under hundratals år varit Spartas stolthet, hoplitarmén.

I slaget vid Leuktra krossade thebanernas general Epaminondas med sin nya taktik, bl.a. med en vänsterflank som var hela 48 man djup och 32 man bred, de spartanska trupperna, av vilka dock vid den tidpunkten endast 500 äkta spartiater kunnat uppbådas. Myten om Sparta lever dock och frodas, vilket på sätt och vis är förunderligt med tanke på hur antipodiska deras ideal var i relation till de som är förhärskande i en pengabesatt, konsumistiskt och hedonistiskt förslappad och förfäad västerländsk värld. Zack Snyders uppmärksammade film 300 (2006), som är ett slags fantasybearbetning av slaget vid Thermopyle, är ett stort kommersiellt spektakel, en suggestiv saga som med sitt snyggt stiliserade våld och sina mörka stämningsbilder är klart underhållande att se även om dess utrikespolitiska intentioner möjligen är förkastliga (krigshets mot Iran?) Den historiska sanningen om spartanerna, dessa styvnackade och kanske inte särskilt sympatiska bybor som aldrig ens ville förvandla de fyra byar Sparta bestod av till en riktig stad, är naturligtvis mer vardagligt grå, glanslös och kärv, men inte desto mindre intressant.

Nikanor Teratologen