Litteratur: Colm Tóibín; En lång vinter

sep222012

Skrivet av Nikanor Teratologen

Litteratur - Litteraturkritik

Colm Tóibín Foto Perry OgdenMörkt malande kammarspel

Colm Tóibín
En lång vinter
Översättning: Erik Andersson
Norstedts

Vi befinner oss mot slutet av 1950-talet i en liten by i spanska Pyrenéerna. En bondfamilj bestående av far, mor och två pojkar - den ene av dem, Miquel, har gjort sin militärtjänst, den andre, Jordi, är vid bokens inledning på väg att rycka in. Det är känsliga ynglingar, den homosexuelle Miquel grubblar senare i den extremt avskalade 119-sidiga berättelsen över sin frånvarande bror:
"I hela sitt liv, ända sedan han var liten, hade Jordi fått panik om han såg en skadad katt eller en haltande hund eller något slags hungrigt djur. Genom hela hans barndom hade de varit tvungna att hindra honom från att ta sig an lösa hundar eller grannarnas katter. Han fick hållas inomhus när jägarna var i skogen och sköt vildsvin och sedan släpade dem blodiga genom byn."

Familjefadern står i ett spänt förhållande till flera av de andra männen i byn, efter att ha väckt rättssak, och vunnit, i en tvist om de njugga vattentillgångarna. Familjen är isolerad från den närmaste omgivningen, världen i övrigt är ett avlägset rykte, och något står inte rätt till i den husliga samvaron. Det visar sig att modern smygdricker, och har gjort det något år. Fadern har känt till det, även Jordi, men inte Miquel. Inte ett ord om saken har yttrats i den fåmälda familjen.

Hon är alkoholiserad, och när fadern häller ut de dunkar med surt och billigt vin hon smugglat upp på vinden i samband med matoljeleveransen från den närmaste lilla marknadsstaden blir situationen besvärlig. Modern yttrar: "Jag ångrar att jag någonsin träffat någon av er.---Jag menar dem som bor i det här huset." I tysthet och utan att uppmärksammas av fadern och Miquel, som sysslar med utomhusarbete, ger sig modern sedan av till fots, i riktning mot sin brors hus i en by några timmars vandring bort. Grannarna har sett när hon gav sig av. Det blåser upp till snöstorm, och modern är försvunnen.

Vad som sedan händer får läsaren själv utforska. Det är en trovärdig och på ett mycket nedtonat sätt gripande berättelse om ensamhet, alienation, längtan och sorg. Den brutala verkligheten skaver på Miquel, som iakttar byns vildsvinsjägare när de med bytet återvänder till byn i en jeep: "När den nosade sig framåt hade männen inuti underligt skuldmedvetna och uppeggade miner.

Den saktade in när de passerade och Miquel såg den råa upphetsningen i deras ansikten. På släpet, tätt inpå varandra, låg fyra vildsvin med blodet drypande, tunga av död, uppslängda där, kraftiga kompakta grävande djur, härskare i den kalla mörka världen så sent som för en liten stund sedan men nu fullständigt bortom densamma, brosk och kött och ben och döda stirrande ögon, och från släpet som bar dem läckte det blod i ensamma droppar ner i snön, och därefter, när släpet halkade på sned, i en liten klarröd pöl."
Det ögonskenligt statiska och futila i människotillvaron, och de glimtar av måhända undflyende och bedräglig ömhet och värme som finns, har fångats väl i denna bok, den fjärde av irländaren Colm Tóibin som tolkats till svenska.

Nikanor Teratologen