Litteratur: Hans Gunnarsson, Försmådd

sep082012

Skrivet av Benny Holmberg

Litteratur - Litteraturkritik

Den blomstertid nu kommer...kanske

Hans Gunnarsson Foto Sofia RunarsdotterHans Gunnarsson
Försmådd
Bonniers 

Skolan används oftast som slagträ i den politiska debatten. Politiker fiskar i grunda opinionsvatten och lånar sig till vilka åtgärder som helst för att framstå som potenta reformivrare. Det var länge sedan arbetsro härskade i skolan. När detta blivit sagt skall påpekas att skolan i sig kan vara en nog så inskränkt värld där klassrummet eller snarare kollegierummet/lärarrumet behöver vädras ut från antika pedagogiska stereotyper och skolteoretiska kvasi- och halvsanningar. Lärarkollegiet, dess samkväm, intimiteter och allmänna förtretligheter kring sina mest småskurna faciliteter kan högeligen förvåna en utomstående. Det preciösa gravallvar med vilket små intima skolpetitesser hanteras i lärarummet kan locka utomstående till stilla förundran över hur dessa lärdomsorakel egentligen hanterar sina intellektuella utgåvor. Det handlar då om 'små frågor i en liten värld' så kallade 'suddgummi- och pennfrågor' vilka tenderar att växa till avgörande framtidsfrågor.

Många gånger är föräldrars erfarenhet när de kommer i kontakt med någon skola att där härskar en unken inskränkthet, en veritabel brist på utblick där den kollegiala samkörningen och det lokala tunnelseendet odlas med lika flödigt och näringsrikt dagligt tillskott som någonsin lärarummets krukväxter.

Nåja, viktiga frågor ställs också. Hur är det med temaveckan? Vilka ämnesfrågor får högst prioritet i kollegiets disussioner? Vad har rektorn tänkt sig? Varför skall samhällskunskapen alltid få en sådan framträdande plats? Varför ligger matematiken för fäfot? Ska vi inte ha några naturvetare i det här landet? Det handlar om ämneskollisionerna där svartsjukt ruvande kollegor anser sig förfördelade i sin ämnesutövning. Frågorna är nog så viktiga men när de hamnar i kollegiets pratkvarn mals de oftast ned till petitessmassa.

Nu ska vi inte dra lärarkåren i smutsen. Det är en katastrofalt underbetald, allmänt misshushållen men ytterligt betydelsefull grupp i samhället som kräver allt stöd och all den kraftigt höjda status den kan erbjudas för att vår skola skall lyfta sig ur den skolkris som ständigt ventileras i media.

I Hans Gunnarssons roman Försmådd illustreras effektivt själva essensen i en genomsnittlig lärarumskultur och dess konsekvenser. Ett slags mästrande sanningsekvilibistrik. Samtidigt odlas en vilsenhet i dagspedagogikens kontra läroplanernas allra vildsintaste och mest disparata pretentioner. Där hanteras inledningsvis bland annat frågan om vilken ämneslärare som skall bli härförare i nästa temavecka. Men egentligen är det fråga om vad man ser och hur man tittar. Meningarna och betydelserna vi får oss till livs i Hans Gunnarssons Försmådd är visserligen tagna ur i ett fiktivt lärarum och utspelar sig i skolmiljö. Relationerna mellan lärarna ger ändå en eftersmak av att vara fantasterier. Och som läsare hoppas vi att lärarskråets vardag trampar mark långt bort från sådana vingliga utmarker.

Det handlar om en fyrtioårig lärare mitt i sitt yrkesmässiga värv, måttligt intresserad av sitt arbete, sina elever eller sina kollegor, men med växande intresse för Stina, den nytillsatte rektorn. En kvinna i hans(Ingvars) smak, med egen agenda, egen svansföring. Han inleder en relation vilket skall visa sig vara en grym återvändsgränd. Vad han hittar i denna kvinnas kartonggömmor, mentala byk och garderobshemlighetet när han vattnar hennes blommor gör hans tillvaro upp och nedvänd för att inte säga totalhavererad och brutalt olycklig. Det handlar som sagt om att se och hur man tittar. Och att saker och ting växer med skaftlängder avhängigt den egna fantasin. Ingvar slår lovar kring Stina, tar mod till sig, söker upp henne i hennes hem föregivande en önskan om att diskutera sitt förslag till kommande temavecka. Han har skrivit en essä om Förintelsen. Men intresset är sällsamt svalt, och upptryckningen av densamma landar i en grafisk katastrof. Rektor Stina överraskar däremot. Därtill med råge. Och han Ingvar, blamerar sig, hamnar i prekära situationer, pinsamma uppdagningar, märkliga återvändsgränder, gömmer sig under sängar, står nattetid i trädgårdar och spionerar, lämnar spår som kommer ikapp honom. Överhuvudtaget mynnar den alltför fantasirike Ingvars åtaganden ut i aktioner av en sorglig skepnad och mynnar ut i totalkastrof. Han straffar ut sig som ömkansvärd haverist

Och kan jag tycka att en styvmoderligt hållen intrig etablerad som något lite kantigt i sitt uttryck svänger till sitt absoluta utfall. Jag kanske inte riktig tror på den, dess fantasterier. Men Gunnarsson skriver bra när han slår lovar runt det hela. Och det är väl gott nog.

Hans Gunnarsson född 1966, har vunnit Katapultpriset för bästa debut med sin bok Bakom glas 1996, och skriver också filmmanus. Hans senaste bok var Albatross som kom 2009.

Benny Holmberg