Litteratur: Stefan Hammarèn; Första skarabéerboken (den avslutande delen i trilogin)

sep082012

Skrivet av Oliver Parland

Litteratur - Litteraturkritik

Avkrävd sjöförklaring ges härmed så här långt hunnen!

quia fata ferunt Stefan Hammarèn
Första skarabéerboken (den avslutande delen i trilogin)
H:ström

Detta är en efterlängtad publikation av ett verk totalt, unikt och oförlikneligt.Vackra böcker där det kryllar av insekter och plantor Något ingen annan kan åstadkomma. Men även opakt, hart när ogenomträngligt för den lättjefulle, indolente slöe… Och för ett fåtal en fasa, då de plötsligt befinner sig i ett tillstånd av fritt fall. Kanske’ minnande om Alice’ fall ner genom kaninhålet…Georg Sampsas uppvaknande som skarabe’…

Detta är den första Skarabe’er boken utgiven sist av en fördold anledning… men jag antar, gissar förmodar, att man kan läsa de tre delarna i valbar ordning…

Läsning! Påbörjad, grundlig. Med många avbrott på grund av oförutsedda och förutsedda omständigheter… En fascinerande kryssning med olika vindkantringar, stormar och stiltjen.

Dessa avbrott uppkommer av nödtvång då texten är ett oavbrutet flöde, utan punkter, avsnitt eller kapitel. Det finns inga färdigställda rastplatser eller hamnplatser på denna resa…

Ofta styv motvind på grund av byråkratiska förvecklingar med ett annat projekt, sorgsna fakta kring bräcklig hälsa i hemmet. Även synen sätter sina gränser...

Nu hunnit halvvägs i första boken avser att fullborda den läsningen innan avresa till Finland. Jag fattar aldrig brådskan rätt. En seglats styrs av läglig vind…

Att läsa denna text är en lyx då den helt enkelt inte liknar något annat jag sett, läst eller omfattat. Som jag uppfattar den är varje ord en förtätning av ett myller av andra. Vid snabb och ytlig läsning går detta myller förlorat, eller förtunnas allvarligt… Det måste ligga ett stort och tungt arbete bakom detta skenbart spontana flöde… Omtagningar, rotationer, omvändningar, förstoringar och förminskningar. Jag kan inte hasta igenom detta… Jag känner mig oerhört ensam i min möda…Det faktum att orter platser och vissa människor ur mitt förflutna ja min bakgrund gör inte läsningen lättare. Det jag innerligt önskar att jag slapp är denna förbannade intellektuella överkravsnivå hos mig själv, att jag bara kunde kasta mig handlöst in i flödets malström…Att jag hade obruten tid, obruten hälsa, en ekonomi som bar…Och en önskan att jag hade den unges förmåga att helt hänsynslöst låta mig segla för fulla segel. Utan analys, utan förförståelse, utan press…

Jag uppfattar nämligen Stefan Hammare’ns ärende som helt omstörtande. Han vill helt bryta ner språkets begränsningar, förställningarnas och begreppens bur. Vissa uppfattar hans texter som humoristiska, och det är givetvis så. Men den humorn är nog skriven med stor svärta…Tillkämpad tillämpad, heroisk. Ett arbete han vill göra. För oss. Vi blir inbjudna till resultatet, mödan kan vi bara ana. Lättläst är han dock inte. Lasten, bördan av associationsflödet bromsar upp farten, skutan är lastad långt över pari och trots alla kraftfulla surrningar hotar den ofta att hamna på glid. Men den som här sammanblandar begreppen överflöd och redundans eller tautologi misstar sig totalt. Här finns ingenting, jag säger ingenting som kan utelämnas, sättas inom parentes eller strykas. Därför kräver min läsning den tid det tar. Andra må läsa i egen takt…Detta kräver av mig stor omsorg…Fortsättning följer ovillkorligen… ge er till tåls. Ingen snabbläser Dante, Goethe, Heidegger eller Freud heller… Jag går nu i hamn för natten… och fortsätter träget. Finner Texten vacker, poetisk, absurd och grym i sitt oavbrutna flöde. Seglar beständigt…

Oliver Parland