Litteratur: Stig Saeterbakken; Genom natten

sep082012
Skrivet av Guido Zeccola
PDFSkriv ut

Bortom dagen

Stig Saeterbakkens bästa roman,Stig Saeterbakkens bästa roman,Stig Saeterbakken
Genom natten
Översättning: Niklas Darke
Vertigo 

Jag läser en bok och jag darrar. Det är inte så många gånger som detta händer men när det händer är detta ett bra omen. Det betyder att det jag läser är värt något. Ofta darrar jag av glädje eller av lidelse, ty det som jag läser kastar mig utanför det vardagliga livet och tillåter mig en tillfällig trance.

Skillnaden mellan liv och litteratur ligger i princip i detta: att i livet är det som påstås ingenting, om inte ett medel eller, lika väl som ett medel, ett hinder; det som räknas är inte längre vindens påstående (som i litteratur), utan bara vinden.

 Jag försöker närma mig ämnet i denna roman, och det är svårt.

Genom natten är, för mig, Stig Saeterbakkens bästa roman, och den skulle bli hans sista.

Det händer inte hos alla författare, speciellt inte hos dem som skriver för att underhålla, men andra författare vet att vissa böcker kräver en oerhörd ansträngning, en sorg som för berättaren över gränsen som skiljer det estetiska skapandet från det verkliga livet.

 Genom natten är en desperat roman, ett lysande testamente, en metafor om självmordet.

Vi följer Karl Meyer på en resa genom Europa, hans son Ole-Jakob har begått självmord, 

Karl Meyers upplösning som människa spelas i en rad komiska men sedan allt mer och mer mardrömslika sekvenser, detta med hjälp av en underbart skrämmande berättarteknik.
Genom natten kunde inspirera en filmregissör, en blandning av Carpenter, Tarkovskij och von Trier.

Karl Meyer upplever ett totalt utanförskap efter den tragiska händelsen med sonen.

“Hon, min fru, blev i den stunden en främling, en jag inte visste något om, en som jag inte kunde vänta mig någonting av. Jag tänkte: Allt jag lärt mig om dig under loppet av de tjugo år vi varit tillsammans kommer till korta i denna stund. Det spelar ingen roll hur jag har lärt känna dig, ingenting om vad du tänker, vad du känner, hur du uppfattar mig, hur du bedömer det jag har gjort och det jag har sagt, hur jag lade fram det, mitt erkännande, vad du tyckte om det, vad du tyckte om att det kom först. Nej. I detta ögonblick, min kära, vet jag ingenting om dig, har jag ingen aning om vad i dig som är verkligt och vad som inte är det, är jag ur stånd att bedöma vad som är äkta och vad som är falskt av det som du från och med nu kommer att säga mig.

Om du hatar mig när du säger att du hatar mig. Om du älskar mig om du säger att du älskar mig. Jag kommer inte att ha en aning om vad jag ska göra om du ber mig om du ber mig att stanna hos dig och barnen. Jag kommer inte att veta någon levandes råd om du ber mig att dra åt det helvete jag kom från. Vi vet ingenting om varandra tänkte jag. Vi känner inte varandra. Ingen som står på kanten till ett stup känner varandra. ”

Stig Saeterbakken lyckas låta romanens surreala och fruktansvärda sanning glida långsamt i berättelsen, och håller den hemlig till de slutliga orden.

Det gör ont att läsa denna bok, men läsningen ger oss en underbar känsla av exakthet.
Språket går rakt på saken utan filter. Några har skrivit om realism i Saeterbakken, men jag skulle kalla den en sorts irrationell realism med berättelsen som gräver sig in i mörkret men som samtidigt och paradoxalt nog befriar. 

Själmordet är någonting centralt i denna bok.
Karl Meyer ser i ett ljust men paradoxalt kapitel av boken en kvinna vid en bro.
Han tror att kvinnan är där för att kasta sig ned, han hindrar henne och kvinnan tappar en dyr kamera i vattnet, hon är fotograf.

Kvinnan, som heter Caroline, blir efter ett bråk och löftet om en ersättning och kanske någonting mer vän med Karl.  Han kan berätta för henne om sonen Ole-Jakob. Han kan tala om det som tystar alla munnar, han kan tala om sorgen och döden.

Caroline är en enkel och spontan person som fungerar som andlig värdinna, en ängel som tröstar honom, utan att dock dölja sina bestämda åsikter om självmord: ” När man väljer att ta sitt eget liv är man ensam i världen. Sa Caroline, man vet inte vad man ska göra av sig själv. Det är ett beslut som är fattat långt innan det sker. (…) En gång i tiden fick man dödsstraff för självmordförsök – sa hon till slut. Men det måste väl vara det som kallas att komma billigt undan.”

 Karl Meyer möter, under sin resa till huset i Bratislava, konstiga, bisarra, surreala människor.
 I några finns en rörande mänsklighet i andra inte.
Musiken intar en viktig roll i romanen, liksom fotboll, spår, minnen som kvarlevor av den döde sonen.

Stig Saeterbakken ger röst åt de döda. De döda talar.
Som om döda och levande bodde i två olika parallella dimensioner.
I den ena är de döda inte riktigt döda, i den andra är de levande inte riktigt levande.
När dessa två dimensioner korsar varandra har vi det jag kallade irrationell realism.
Det är inte riktigt samma sak som förhållandet mellan dröm och verklighet.
Det som skapas här är, stilistiskt, en mycket aktuell berättarteknik, inte helt ny men nästan ny. Jag tänker mest på Cartarescu och Elsa Morante.

 Men Stig Saeterbakken skapar en stil som i sig är unik och visar vilken litterära guldgruva som gått förlorad i och med författarens död.

Jag är inte lika entusiastisk över Stig Saeterbakkens litterära geni om jag tänker på de tidigare böckerna, med undantag för Sauermugg Redux förstås, men i Genom natten når han toppen av berget. Den esteticerande och sparsamt postmoderna romanen forsvinner och den stora romanen, experimentell med ändå klassisk, träder in.

Hela tiden verkar Karl Meyer sätta gränser mellan sig själv och de andra, mellan sin sorg och livet som ständigt fortsätter.

Det är som att spilla en stor mängd blod eller sperma i onödan, inte på slagfältet eller in i en kropp utan som efter en desperat fest, ensamheter emellan, en tête a tête med den spöklika sjuksköterskan på ett ålderdomshem, det är som att befinna sig i den terminalsjukes beska famn, ett skrik utan en riktig röst, en lång och tråkig konvalescens, och ibland är det som att vara ingenstans. 

Ändå är denna bok en bok om längtan. Kan man klara av längtan och begäret?

Längtan förirrar sig in i och frigör Karl från sig själv, i en sinnesrörelse som gesterna föregriper och hjärtat tystnar, ett psykiskt område där organen inte längre tolererar tankarna och varje ord som formuleras redan verkar vara satt ur spel. Ett tyst skrik från en öppen mun.

 Tvärs igenom denna bok råder också ett ständigt växelspel mellan livsinstinkt och dödsimpuls. Å ena sidan klamrar sig huvudpersonen fast vid livet och försöker undfly dödens realitet, å andra sidan skrämmer livet honom till den grad att alla dess omständigheter får honom att önska sig döden.

 Detta därför att det är genom döden som vår isolering från varandra och universum undanröjs.

Det är genom vår dödsmedvetenhet och inte genom vårt medvetande om livet som vi kan nå en sammanslutning med varandra.

Det är det erotiska begäret och rädslan som tvingar oss att öppna våra ögon för det vi kallar döden. Och avgrunden är ingen avgrund utan en lång våg av bärkraft och segelyta.

” Någon hade bott där. Det hade aldrig bott någon galning i huset. Inget lik låg ingjuten i källargolvet. Ingen galning hade sprungit från rum till rum och skrikit i dödsångest med en bur fastspänd vid bröstet. Det var inget förskräckligt som hade ägt rum där, det var bara en oöverkomlig mängd enkla mänskliga göromål, den ändlösa räckan av svunna dagliga tilldragelser”.

Var befinner Karl sig egentligen? Här i huset, där utanför eller ingenstans?

Fortfarande och efter ett så långt spår av exil, förnedring och ensamhet… vad eller vem saknar han egentligen? I dödens hus är allt normalt. Den andra sidan skiljer inte sig från vår sida. Som sagt, de döda är en aning mindre döda, och vi de levande är en aning mindre levande.

Stig Saeterbakkens författarstil är vacker, men det finns någonting annat, ett ordmaskineri som krökt ut ur sig själv löper vidare, utan pauser, och knappt hämtar andan.

Sonen är nu någon annan än den fadern älskade. Andra verkligheter har kommit på besök och stannat kvar. (Eller var det hos Karl som allting hände?). Jag ska inte avslöja mer.
Paradoxalt nog är Karls sätt att stanna kvar att ständigt vara annorstädes.

Stig Saeterbakkens författarskap tillåter honom inte att föreställa sig läsaren som mottagare, han kan inte tänka på ett ansikte i väntan... han känner in i sitt innersta att den ursprungliga känslans sanning kan gå vidare och möta läsaren, i tystnaden mer än i talandet.

Ty för honom kan rösten aldrig fullständigt uttrycka sanningens egen födelseort.

 Guido Zeccola
Inline article positioning by Inline Module.

Litteraturkritik

Litteratur: Erland Lagerroth: Glad, lycklig och privilegierad Publicerad i Litteraturkritik

Resenär i tiden, luften, världen och vetenskapen

Erland Lagerroth
Glad, lycklig och privilegierad
Nomen förlag

Erland Lagerroth disputerade 1958. I Lagerroths doktorsavhandling ”Landskap och natur i Gösta Berlings saga och Nils Holgersson” (1958) förankrade han i sin teoribildning de två berättelserna i ...

Litteratur: Kristina Murray Brodin; Tyranno Publicerad i Litteraturkritik

En saga på rim

Kristina Murray Brodin
Tyranno
Illustratör: Bettina Johansson
Vombat 

Berättelser på rim kan vara riktigt roliga och fyndiga. Jag minns till exempel när min son och jag läste böckerna om Gruffalon. Då var ...

Litteratur: Anders Björnsson Svindleriets ädla konst: en idébiografi över Joseph Roth Publicerad i Litteraturkritik

En skarp kritiker av sin samtid

Anders Björnsson
Svindleriets ädla konst: en idébiografi över Joseph Roth
Dialogos

I ungdomen var Ander Björnsson (född 1951) starkt knuten till den radikala studentrörelsen, med nationellt ledande uppdrag inom Vänsterns Ungdomsförbund och Clarté (Svenska Clartéförbundet). På ...

Litteratur: António Lobo Antunes; De förrådda Publicerad i Litteraturkritik

Ett motbjudande, fängslande vittnesmål

António Lobo Antunes
De förrådda
Förord Erik Bergqvist
Översättning Marianne Eyre
Modernista

Det är ett gripande vittnesmål skrivet på en skimrande prosa direkt ur ett personligt upplevt skeende, exponerande en mänsklighetens ondska och förnedring. Det är en fältläkares ...

Litteratur: Amanda Svensson; Allt det där jag sa till dig var sant Publicerad i Litteraturkritik

Om kärleken och makten

Amanda Svensson
Allt det där jag sa till dig var sant
Norstedts
 
När är man egentligen sig själv? Och var går gränsen? I sin tredje roman skildrar Amanda Svensson maktmissbruk i en kärleksrelation. Två studenter har ett destruktivt förhållande ...
Litteratur: Marguerite Duras; Att skriva Publicerad i Litteraturkritik

Text ur tankar

Marguerite Duras
Att skriva
Översättare: Kennet Klemets
Ellerströms

Marguerite Duras skriver om skrivande, inte i allmänhet, utan sitt skrivande. ”Denna bok är inte en bok” skriver hon på ett ställe, ”Jag vet inte vad en bok är. Det vet ...

Litteratur: Eric Lomax; The Railway Man Publicerad i Litteraturkritik

En alldeles sann historia om tåg och tortyr, krig och kärlek och otroligt stort mod

Eric Lomax
The Railway Man
Noble

-Pratar ni om kriget och om vad ni gjorde mot oss?
-Nej.
-Vi pratar inte heller om kriget. Och ingen skulle ...

Litteratur: Per Gustavsson; Måntornet Publicerad i Litteraturkritik

Att begära månen

Per Gustavsson
Måntornet
Natur & Kultur

Sindre gillar egentligen inte att spela fotboll, men när han ändå gör det tänker han på månen. Det är bollens form som får honom att tänka så. För Sindre vill inget hellre än ...

Litteratur: E A Johansson; Blubbla tänker Publicerad i Litteraturkritik

Befriande bok

E A Johansson
Blubbla tänker
Natur & Kultur

Det är fint med ett slags nyfiket vemod eller en vemodig nyfikenhet, tycker jag. Det behöver inte alltid vara tårtor och grälla färger eller överspända dagisskildringar med stressade föräldrar och pedagogiska pisksnärt ...