Litteratur: Stig Saeterbakken; Genom natten

sep082012
Skrivet av Guido Zeccola
PDFSkriv ut

Bortom dagen

Stig Saeterbakkens bästa roman,Stig Saeterbakkens bästa roman,Stig Saeterbakken
Genom natten
Översättning: Niklas Darke
Vertigo 

Jag läser en bok och jag darrar. Det är inte så många gånger som detta händer men när det händer är detta ett bra omen. Det betyder att det jag läser är värt något. Ofta darrar jag av glädje eller av lidelse, ty det som jag läser kastar mig utanför det vardagliga livet och tillåter mig en tillfällig trance.

Skillnaden mellan liv och litteratur ligger i princip i detta: att i livet är det som påstås ingenting, om inte ett medel eller, lika väl som ett medel, ett hinder; det som räknas är inte längre vindens påstående (som i litteratur), utan bara vinden.

 Jag försöker närma mig ämnet i denna roman, och det är svårt.

Genom natten är, för mig, Stig Saeterbakkens bästa roman, och den skulle bli hans sista.

Det händer inte hos alla författare, speciellt inte hos dem som skriver för att underhålla, men andra författare vet att vissa böcker kräver en oerhörd ansträngning, en sorg som för berättaren över gränsen som skiljer det estetiska skapandet från det verkliga livet.

 Genom natten är en desperat roman, ett lysande testamente, en metafor om självmordet.

Vi följer Karl Meyer på en resa genom Europa, hans son Ole-Jakob har begått självmord, 

Karl Meyers upplösning som människa spelas i en rad komiska men sedan allt mer och mer mardrömslika sekvenser, detta med hjälp av en underbart skrämmande berättarteknik.
Genom natten kunde inspirera en filmregissör, en blandning av Carpenter, Tarkovskij och von Trier.

Karl Meyer upplever ett totalt utanförskap efter den tragiska händelsen med sonen.

“Hon, min fru, blev i den stunden en främling, en jag inte visste något om, en som jag inte kunde vänta mig någonting av. Jag tänkte: Allt jag lärt mig om dig under loppet av de tjugo år vi varit tillsammans kommer till korta i denna stund. Det spelar ingen roll hur jag har lärt känna dig, ingenting om vad du tänker, vad du känner, hur du uppfattar mig, hur du bedömer det jag har gjort och det jag har sagt, hur jag lade fram det, mitt erkännande, vad du tyckte om det, vad du tyckte om att det kom först. Nej. I detta ögonblick, min kära, vet jag ingenting om dig, har jag ingen aning om vad i dig som är verkligt och vad som inte är det, är jag ur stånd att bedöma vad som är äkta och vad som är falskt av det som du från och med nu kommer att säga mig.

Om du hatar mig när du säger att du hatar mig. Om du älskar mig om du säger att du älskar mig. Jag kommer inte att ha en aning om vad jag ska göra om du ber mig om du ber mig att stanna hos dig och barnen. Jag kommer inte att veta någon levandes råd om du ber mig att dra åt det helvete jag kom från. Vi vet ingenting om varandra tänkte jag. Vi känner inte varandra. Ingen som står på kanten till ett stup känner varandra. ”

Stig Saeterbakken lyckas låta romanens surreala och fruktansvärda sanning glida långsamt i berättelsen, och håller den hemlig till de slutliga orden.

Det gör ont att läsa denna bok, men läsningen ger oss en underbar känsla av exakthet.
Språket går rakt på saken utan filter. Några har skrivit om realism i Saeterbakken, men jag skulle kalla den en sorts irrationell realism med berättelsen som gräver sig in i mörkret men som samtidigt och paradoxalt nog befriar. 

Själmordet är någonting centralt i denna bok.
Karl Meyer ser i ett ljust men paradoxalt kapitel av boken en kvinna vid en bro.
Han tror att kvinnan är där för att kasta sig ned, han hindrar henne och kvinnan tappar en dyr kamera i vattnet, hon är fotograf.

Kvinnan, som heter Caroline, blir efter ett bråk och löftet om en ersättning och kanske någonting mer vän med Karl.  Han kan berätta för henne om sonen Ole-Jakob. Han kan tala om det som tystar alla munnar, han kan tala om sorgen och döden.

Caroline är en enkel och spontan person som fungerar som andlig värdinna, en ängel som tröstar honom, utan att dock dölja sina bestämda åsikter om självmord: ” När man väljer att ta sitt eget liv är man ensam i världen. Sa Caroline, man vet inte vad man ska göra av sig själv. Det är ett beslut som är fattat långt innan det sker. (…) En gång i tiden fick man dödsstraff för självmordförsök – sa hon till slut. Men det måste väl vara det som kallas att komma billigt undan.”

 Karl Meyer möter, under sin resa till huset i Bratislava, konstiga, bisarra, surreala människor.
 I några finns en rörande mänsklighet i andra inte.
Musiken intar en viktig roll i romanen, liksom fotboll, spår, minnen som kvarlevor av den döde sonen.

Stig Saeterbakken ger röst åt de döda. De döda talar.
Som om döda och levande bodde i två olika parallella dimensioner.
I den ena är de döda inte riktigt döda, i den andra är de levande inte riktigt levande.
När dessa två dimensioner korsar varandra har vi det jag kallade irrationell realism.
Det är inte riktigt samma sak som förhållandet mellan dröm och verklighet.
Det som skapas här är, stilistiskt, en mycket aktuell berättarteknik, inte helt ny men nästan ny. Jag tänker mest på Cartarescu och Elsa Morante.

 Men Stig Saeterbakken skapar en stil som i sig är unik och visar vilken litterära guldgruva som gått förlorad i och med författarens död.

Jag är inte lika entusiastisk över Stig Saeterbakkens litterära geni om jag tänker på de tidigare böckerna, med undantag för Sauermugg Redux förstås, men i Genom natten når han toppen av berget. Den esteticerande och sparsamt postmoderna romanen forsvinner och den stora romanen, experimentell med ändå klassisk, träder in.

Hela tiden verkar Karl Meyer sätta gränser mellan sig själv och de andra, mellan sin sorg och livet som ständigt fortsätter.

Det är som att spilla en stor mängd blod eller sperma i onödan, inte på slagfältet eller in i en kropp utan som efter en desperat fest, ensamheter emellan, en tête a tête med den spöklika sjuksköterskan på ett ålderdomshem, det är som att befinna sig i den terminalsjukes beska famn, ett skrik utan en riktig röst, en lång och tråkig konvalescens, och ibland är det som att vara ingenstans. 

Ändå är denna bok en bok om längtan. Kan man klara av längtan och begäret?

Längtan förirrar sig in i och frigör Karl från sig själv, i en sinnesrörelse som gesterna föregriper och hjärtat tystnar, ett psykiskt område där organen inte längre tolererar tankarna och varje ord som formuleras redan verkar vara satt ur spel. Ett tyst skrik från en öppen mun.

 Tvärs igenom denna bok råder också ett ständigt växelspel mellan livsinstinkt och dödsimpuls. Å ena sidan klamrar sig huvudpersonen fast vid livet och försöker undfly dödens realitet, å andra sidan skrämmer livet honom till den grad att alla dess omständigheter får honom att önska sig döden.

 Detta därför att det är genom döden som vår isolering från varandra och universum undanröjs.

Det är genom vår dödsmedvetenhet och inte genom vårt medvetande om livet som vi kan nå en sammanslutning med varandra.

Det är det erotiska begäret och rädslan som tvingar oss att öppna våra ögon för det vi kallar döden. Och avgrunden är ingen avgrund utan en lång våg av bärkraft och segelyta.

” Någon hade bott där. Det hade aldrig bott någon galning i huset. Inget lik låg ingjuten i källargolvet. Ingen galning hade sprungit från rum till rum och skrikit i dödsångest med en bur fastspänd vid bröstet. Det var inget förskräckligt som hade ägt rum där, det var bara en oöverkomlig mängd enkla mänskliga göromål, den ändlösa räckan av svunna dagliga tilldragelser”.

Var befinner Karl sig egentligen? Här i huset, där utanför eller ingenstans?

Fortfarande och efter ett så långt spår av exil, förnedring och ensamhet… vad eller vem saknar han egentligen? I dödens hus är allt normalt. Den andra sidan skiljer inte sig från vår sida. Som sagt, de döda är en aning mindre döda, och vi de levande är en aning mindre levande.

Stig Saeterbakkens författarstil är vacker, men det finns någonting annat, ett ordmaskineri som krökt ut ur sig själv löper vidare, utan pauser, och knappt hämtar andan.

Sonen är nu någon annan än den fadern älskade. Andra verkligheter har kommit på besök och stannat kvar. (Eller var det hos Karl som allting hände?). Jag ska inte avslöja mer.
Paradoxalt nog är Karls sätt att stanna kvar att ständigt vara annorstädes.

Stig Saeterbakkens författarskap tillåter honom inte att föreställa sig läsaren som mottagare, han kan inte tänka på ett ansikte i väntan... han känner in i sitt innersta att den ursprungliga känslans sanning kan gå vidare och möta läsaren, i tystnaden mer än i talandet.

Ty för honom kan rösten aldrig fullständigt uttrycka sanningens egen födelseort.

 Guido Zeccola
Inline article positioning by Inline Module.

Litteraturkritik

Litteratur: Catharina Ingelman-Sundberg Kaffe med rån: Låna är silver Publicerad i Litteraturkritik

En internationell humorsuccé med stort patos

Catharina Ingelman-Sundberg
Kaffe med rån: Låna är silver --- Råna är guld!
Forum

Vad skrattar fransmannen åt? är titeln på en programpunkt på Bokmässan i Göteborg 2014. Det visar sig att fransmannen i fråga helst av ...

Litteratur: Gunnar Brulin; Bearbeta mig Publicerad i Litteraturkritik

Ögonblick mellan liv och evighet

Gunnar Brulin
Bearbeta mig
Mat & Makt förlag

”Händelsen upprepades om och om igen. Han skrev den, läste den och tyckte att han själv blev läst, som om han vore en berättelse som var både bekant och ...

Litteratur: Amanda Hellberg; Snögloben Publicerad i Litteraturkritik

En viktoriansk skräckhistoria som modern Oxford-deckare

Amanda Hellberg
Snögloben
Serie: Maja Grå (del 4)
Forum förlag, Månpocket

Snögloben är Amanda Hellbergs obehagligaste deckare sedan Styggelsen – kanske för att Snögloben också handlar om barn som far illa. 1992 får vi följa hur ...

Litteratur: Olle Svenning; Hövdingen Publicerad i Litteraturkritik

Höjd över sin tid

Olle Svenning
Hövdingen
Hjalmar Branting – en biografi
Bonniers

Den mäktiga skulpturen vid Norra Bantorget i Stockholm, Brantingmonumentet, av Carl Eldh visar just detta, som jag talar om i rubriken, han är höjd över sin tids sätt att ...

Litteratur: Rita Simu; Dit vägen leder Publicerad i Litteraturkritik

Lapset, isä on kuolat

Rita Simu
Dit vägen leder
Barents

Rita Simus Dit vägen leder utspelas i en tid då barn fort blir vuxna, i alla fall om man inte är född med silversked i munnen. Den utspelas i ett gränslöst Tornedalen ...

Litteratur: Lotta & Mats Keyet; Fårträffligt! Publicerad i Litteraturkritik

Får ha roligt med får

Lotta & Mats Keyet
Fårträffligt!
Lemon Art

Lotta och Mats Keyet är ett känt konstnärs- och författarpar, speciellt om man någon gång tillbringat en sommar på Västkusten. Det är inte sommar utan en ny “Fårträfflig” konstutställning av ...

Litteratur: Erland Lagerroth. Att tänka fritt är stort; att tänka rätt är större Publicerad i Litteraturkritik

Lagerroth ger aldrig upp

Erland Lagerroth
Att tänka fritt är stort; att tänka rätt är större
Nomen förlag

Nu är Erland Lagerroth snart nittio, men låter inte detta hindra honom från att ge ut fler böcker. Att tänka fritt är stort; att ...

Litteratur: Ingvar Carlsson; Lärdomar Personliga och Politiska Publicerad i Litteraturkritik

Ingvar i den sossiga världen

Ingvar Carlsson
Lärdomar  Personliga och Politiska
Norstedts

Ingvar Carlsson har tidigare skrivit två böcker, Ur skuggan av Olof Palme och Så tänkte jag, båda att betrakta som politiska memoarer. År 2007 publicerade tidningen Vi en ...

Litteratur: Jujja Wieslander; Mamma Mu simmar Publicerad i Litteraturkritik

Den galna kossans äventyr

Jujja Wieslander
Mamma Mu simmar
Illustrationer: Sven Nordqvist
Natur & Kultur

Mamma Mu är tillbaka i gammal god form och vi känner igen intrigen från sida ett. Mamma Mu ska göra något som kor aldrig brukar göra ...