Litteratur: Anders Johansson; Critica obscura. Litteraturkritiska essäer

sep082012

Skrivet av Nikanor Teratologen

Litteratur - Litteraturkritik

Famlar i mörker

Anders JohanssonAnders Johansson
Critica obscura. Litteraturkritiska essäer
h:ström

Jag läste Critica obscura under gårdagskvällen och fann att den hade en deprimerande inverkan på mig. Men den affekten är liksom allt som drabbar en människa något övergående, jag tror jag förstår varför den anfäktade mig, och essäerna i boken är definitivt läsvärda. De strävar efter ärlighet, omprövning, tydliggöranden. De präglas av en frågande och svarslös medvetenhet om språkets och tankens begränsningar och möjligheter, en medvetenhet som ofta underminerar dem och samtidigt skänker dem energi - i mångt och mycket gestaltar texterna misslyckanden, åskådliggör tillkortakommanden, den ekande rundgången i stelnade, verklighetsfjärmade, självrefererande, självcensurerade, överhetsbetingade simulakrasystem. Bland det som verkar deprimerande finns de i essäerna förekommande erinringarna om tillståndet i det svenska samhället och den så kallade kulturella offentligheten, med dess fullständigt intetsägande och sorgligt förutsägbara pseudo-debatter, dess ofta manifesterade illvilja och inskränkthet, och i vidare bemärkelse hur illa det står till i människovärlden globalt.

Leda, tvivel, vantrivsel, misströstan, svartsyn - allt högst normala och rimliga reaktioner på att leva i detta nyliberalt sönderfallande skitsamhälle med dess sjuka etablissemangskonsensus, i detta ohyggligt vidriga globalistiskt rovdriftsexploaterande historiska skede.

I essän med rubriken "Ordningen", om Stig Sæterbakkens essäer, reflekterar Johansson:

"Vad är det jag gör i den här texten, och alla andra jag skriver, om inte putsar på en yta, kämpar med utseendet - allt för att dölja en underliggande osäkerhet, ja ytterst sanningens frånvaro, ordens brist på substans?"

I essän "Vredens förnimbarhet - Om det politiska hos Lars Mikael Raattamaa och Liv Strömqvist" äger ännu en självutfrågning rum i texten:

"Måste inte allt det här sägas mycket enklare? Vad är det jag vill ha sagt? Att litteraturen kan vara politisk? Inte genom vad den predikar, utan genom det sätt på vilket den formar sitt material, ordnar sin värld, objektifierar en vrede?"

Går det att säga det Johansson möjligen vill ha sagt enklare? Ja, naturligtvis. Det kunde ibland sägas betydligt mer direkt, råare, mer frätande, uppviglande, slagkraftigt. Ofta fungerar dock den mer försiktigt akademiska stilen bäst, som när han i essän om "Vredens förnimbarhet" redogör för och tolkar den i litteraturvetarkretsar uppburne teoretikern Jacques Rancières vidaretänkande av den i Johanssons texter ständigt närvarande Adorno: "När Rancière teoretiserar kring de estetiska möjligheterna att vidga gränserna för vad som låter sig sägas tänker han vidare längs samma linjer. Den gemensamma nämnaren är föreställningen om litteraturens kraft till minimala brott mot doxa, mot den etablerade sanningen, den tillåtna varseblivningen, fakticitetens skenbara naturgivenhet.---Den litteratur är politisk som lyckas förskjuta gränserna för det möjliga, för vad som låter sig sägas; den litteratur är apolitisk som stannar inom rådande gränser. Om litteraturen är politisk är det för att - och i det ögonblick - den lyckas framkalla något som inte får plats i den postpolitiska aktualiteten.---[Kritiken] måste höja blicken och söka en ökad medvetenhet om de aktuella polisiära begränsningarna, den förvaltade världens inhägnader. Först då kan litteraturens politik för ett ögonblick synliggöras, innan den sjunker tillbaka ner i det apolitiskas normalitet."

Men i synnerhet i den avslutande essän, "Övertolkningens nödvändighet - Adorno, gesterna och sanningen" släpar Johansson enligt min mening på en alldeles för otymplig teoretisk barlast, med påföljd att texten blir tom, tråkig, steril.

Kafkas "gestiska tablåer" (exempelvis lantmätaren och Frieda liggande på det ölspillda värdshusgolvet) är nog i sig själva, de behöver inte mystifieras genom ett intrikat begreppsligt piruetterande. Johansson faller där ned i det han egentligen förmodligen avskyr, det han i essän om en bok av Tormod Haugland kallar "den där förbannade självhögtidligheten som vilar över litteraturen i allmänhet och essän i synnerhet".

Undertiteln "Prosa obskura" i den essä-, artikel-, och novellboken av Haugland, Orm, ugla og and, har väl sannolikt influerat namngivningen av Johanssons essäbok. Det sägs bl.a.:

"Kanske handlar det om att Hauglands texter tycks bevara ett tvivel både på sin egen förmåga och på de genrer de skriver in sig i. I det tvivlet, i den oklarheten - "Prosa obskura" - ligger en större potential än i det självsäkra och klara."

Detta sunda tvivel exemplifieras i essän om Maja Lundgrens Myggor och tigrar och receptionen av den romanen 2007 genom att essän består av tio misslyckade, och abrupt övergivna, oavslutade, kapitel, samtliga med numret 1 som beteckning, och ett avslutande som då blir nummer 2 och når fram till en provisorisk syntes av de resonemang som förts i de tio aborterade styckena. Och i essän om Sæterbakkens litteraturkritik går läsaren från stycke nummer 10 till det avslutande nummer -1, tydligen därför att själva idén om ett fortskridande i argumentationen, fram till något som liknar entydiga slutsatser, ska motverkas. Att styckeindelningen slutar på minus har med Stigs död 25:e januari 2012 att göra.

I "Ordningen" säger Johansson bl.a.: "Det är svårt att se Saeterbakkens fragmentariska essäistik som något annat än ett ställningstagande för det icke-systematiska, en vägran att foga sig till ett system." Detta står förstås i skarp motsättning till "det ängsliga akademiska sättet att tvinga in sitt vetande i rigida former (Ansökningen, Artikeln, Avhandlingen) som förhindrar all subjektiv frihet, eller för att tala med [Horace] Engdahl, allt umgänge med det okända." Fruktbara tankegångar besläktade med dessa finns även i bokens första essä, "Slitas itu - Om kritiken som litterär genre", som ställer en del väsentliga frågor om hur kritik kan bli levande och angelägen.

När jag nu skrivit några rader om boken framstår den inte som deprimerande längre. Inte för att jag skulle vara överdrivet nöjd med min recension. Kanske beror det på att det är förmiddag, soligt, femton grader, att jag nu ska gå ut i skogen, upp på berget, ner till sjöstranden. Jag tror att ett skäl även är att Critica obscura genom att treva efter äkta uttryck till sist, liksom Johanssons tidigare böcker, lämnar efter sig en förnimmelse av att man haft att göra med en frihetsträngtande varelse som tar sin självpålagda uppgift, dvs. att läsa, försöka förstå, själv skriva litteratur, på allvar. Famlandet i mörkret är något vi alla tvingas till i denna era, i synnerhet den som dyrkar ljuset.

I sin bok Dirty Things skriver Stig Sæterbakken i essän "Etisk rensing" om min bok Hebbershålsapokryferna: 

"Teratologien handler, slik jeg ser det, dypest sett om frihet. En absurd frihet fra alle former for tankemessig, følelsemessig, begrepsmessig tvang. En galmannsdrøm om å slå alle vegger ned, og, om nødvendig, selv rives overende i larmen og vreden." 

Vidare har jag en enkel lösning på den av Johansson väckta frågan om Gustaf-Otto Adelborg eller Vilhelm Ekelund var den som gjorde rätt när de i sina unga år skulle bära omkring böcker de för levebrödet förväntades skriva om. Adelborg skar upp sina fickor för att böckerna skulle rymmas under promenader, Ekelund skar upp själva böckerna i lämpliga portioner. Svaret är förstås att böckerna bör läggas i en ryggsäck.

Nikanor Teratologen