Litteratur: Sofia Albertsson, Den plötsliga dörren

sep042012

Skrivet av Stefan Whilde

Litteratur - Litteraturkritik

En hejdlöst underhållande drift med den allmänna litterära jargongen

Sofia Albertsson. Foto: VertigoSofia Albertsson
Den plötsliga dörren
Vertigo

Stormen mullrar över en fiskeby och invånarna skyndar att dra in näten för att sedan söka skydd inomhus, då en gubbe plötsligt vrålar genom vinden att ålen har kommit! En kvinna, som inte riktigt känns hemmastadd i trakten, trängs med sina grannar för att få en skymt av ålen som kastats upp på land av de skummande vågorna. Men det hon ser är en man och en kvinna som ligger där på den steniga stranden. Är det bara hon som ser det hon ser? Männen runt om henne skrävlar om vem som kan flå ålarna bäst och snabbast.

Detta är upptakten till Sofia Albertssons skönlitterära debut, novellsamlingen ”Den plötsliga dörren”. Förlaget (eller om det är författarinnan själv) beskriver boken så här: ”Historier om perversa ostar, kvalster, kroppspotatisar, deprimerade huvudfotingar, våldsamt feta hinnor, tentakeltröjor, misogyna mödrar, skrikande ålar, grannen Kaos och andra osedligheter.”

Och det är förmodligen en adekvat sammanfattning. Om man så vill. 9 noveller på 107 sidor. Snyggt inbunden (röd och svart, anarkismens två färger) fickbok att ha med på tåget, i sängen, köket och parken. I Albertssons sällskap får man sig till livs ett fantasieggande inferno av mogen galenskap, suggestiva berättelser i gränslandet mellan det groteska och surrealistiska.

Jag upplever henne prosa, i varje fall tidvis, som ett slags hejdlöst underhållande drift med den allmänna litterära jargongen, eller som ren poesi, konst för all del. Det är kanske samma sak. Hennes lekfullhet är i vilket fall skönt befriande i en tid när allt sägs utan att något blir sagt och en stinkande uppsjö av (des)information väller över mänskligheten som avfall.

”Med en känsla av att vara en allt för kompakt och dåligt bakad sockerkaka vaknade jag bredvid dig. Min kropp var en potatis. Nej, den var en liten, liten pansarvagn. Förenad med en potatis.

Albertsson verkar ha väldigt roligt när hon skriver. Det smittar av sig på läsaren. Hon skriver ofta vackert, kvickt och levande. Och med ett allvar. Hennes bok rekommenderas. Hon var förresten på tapeten redan 2007 med ”Sexpuckona anfaller: avsnoppande svar på dumma sexinviter”.

Stefan Whilde