Litteratur: Roberto Bolaño; Nazistisk litteratur i Amerika

sep202012

Skrivet av Nikanor Teratologen

Litteratur - Litteraturkritik

Fabulösa nazister

Roberto Bolaño Foto. BonniersRoberto Bolaño 
Nazistisk litteratur i Amerika
Översättning: Lena E. Heyman.
Bonniers

Literatura Nazi en América var Bolaños andra publicerade verk och utgavs 1996, tre år efter debuten. Den i Chile födde författaren dog 2003, 50 år gammal. Det tema som flödar genom hans mörka, mäktiga och mastiga roman 2666, utgiven ett år efter hans död, där Benno von Archimboldis imaginära författarskap spelar en viktig roll för intrigen, har i Nazistisk litteratur i Amerika tagit formen av ett 30-tal tämligen korta, uppslagsverksliknande, ofta roliga och tänkvärda, författarbiografier om aldrig i sinnevärlden existerande författare i Latin-och Nordamerika, som hade mer eller mindre tydliga och starka sympatier för så kallade högerradikala idéer.

Dessa artiklar har organiserats på ett löst tematiskt sätt, så att fyra författare samlats under kapitelrubriken "Föregångare och upplysningens fiender", fyra andra under benämningen "Trollkarlar, legosoldater, eländiga" osv. Det är en väldig social och psykologisk spännvidd i detta spektrum av ofta olycksfödda kättare, och representanterna för den "nazistiska litteraturen i Amerika" tar sig de mest oförmodade uppenbarelseformer. Bolaño lyckas med konststycket att med små medel överraska boken igenom, hans slagfärdiga fyndighet och goda humör genomsyrar den genrebrytande boken. Om jag inte missminner mig var han själv åtminstone i ungdomen något slags trotskist, men detta verk kännetecknas inte av några påtagliga politiska övertygelser. Det är i sann mening ett upplysningsverk, perspektivrikt och livligt, med ett slags ljus acceptans av alla de underliga varelser som finns på vår jord, det mörker och de förvillelser som är oundgängliga ingredienser i varje levnadshistoria.

Det förefaller som om Bolaño genom att skriva denna text helt enkelt ville unna sig själv och sina läsare en munter stund. Hans temperament skiljer sig mycket från Borges, som inte minst med sin novellsamling Historia universal de la infamia inspirerat Bolaño till dessa fiktiva biografier. Bolaños humor är småkrystat torr när det förhållningssättet passar bäst, och slipprigt burlesk och karnevalisk när det faller sig lämpligast så.

Berättelseförgreningarna förlänas dynamik genom att de påhittade figurerna rör sig inom nittonhundratalshistoriens värld och interagerar med faktiskt existerande personer. Ja, de imaginära författarnas biografier är ibland även utsträckta en bra bit in på 2000-talet, framtiden föregrips, som i fallet Rory Long, som skjuts i huvudet av en svart yngling en marsdag år 2017. Rory Longs far, elev och vän till Charles Olson, var poet och undervisade i amerikansk litteratur på universitetet i Phoenix. När Rory läste Olsons The Maximus Poems "spydde han i tre timmar" - antagligen fann han där ett praktexempel på vad han tidigare teoretiserat om, ett utflöde av den non projective verse, alltså "innerlig, "sluten" poesi, där läsaren alltid kan se något av poeten som gemene man, se hans småttiga vardag, se hur han skådar in i sin egen navel eller på sina egna könsorgan och skryter och skrävlar om sina glädjeämnen och olyckor", som står i motsättning till projective verse, som Ezra Pound och William Carlos Williams skrivit i vissa av sina verk, en "öppen och opersonlig poesi", "från en jägare av stammens minne (dvs poeten) till mottagaren av stammens minne, tillika den oundgängliga delen av dennes framtid (dvs läsaren)."

Under sin brokiga karriär som predikant, så småningom i Kaliforniens Kristna Karismatiska Kyrka, skriver Rory Long "sarkastiska och humoristiska dikter: texter som fick honom att skratta och som hans skratt förvandlade till speglar som visade hans ansikte som det var, visade honom ensam i ett rum i Texas eller tillsammans med okända, lika tjocka som han, som sa sig vara hans vänner, hans biografer, hans representanter, på välgörenhetsmiddagar infattade i andra välgörenhetsmiddagar.

Han skrev till exempel en dikt där Leni Riefenstahl och Ernst Jünger låg med varandra. En hundraårig man med en nittioårig kvinna. Gamla benknotor och döda vävnader. Gud i himlen, sa Rory i sitt stora stinkande bibliotek, gamle Ernst bestiger henne skoningslöst och den tyska horan ber om mer, mer, mer. En bra dikt: de båda ålderstignas ögon börjar lysa med avundsvärd glans, de suger varandra tills de gamla käkarna knakar och sneglar mot betraktaren som för att se om han lär sig något. En alldeles solklar lärdom: det måste bli slut på demokratin. Varför lever nazister så länge? Tänk på Hess, han skulle ha blivit hundra om han inte tagit livet av sig. Vad är det som gör att de lever så länge? Som gör dem nästan odödliga? Är det blodet de spillde, Boken, medvetandet som vågat ta språnget?"

Bokens kusligaste gestalt, Carlos Ramírez Hoffman, dödad 1998, tillägnas även det sista och längsta kapitlet. Bolaños sätt att berätta är enkelt men subtilt, och Ramírez Hoffmann framstår som en komplex gestalt, en svart malström till människa, nihilist snarare än nazist. Född 1950 är han delaktig i Pinochetregimens arresteringar och mord på kommunister. Bolaño själv fängslades i verkligheten en kort tid, men frisläpptes. Ramírez Hoffmann kallas från sin hemstad Concepción till Santiago "för att göra något spektakulärt i huvudstaden, något som skulle visa hur intresserad den nya regimen var av konstnärligt avantgarde". Han är pilot, och skriver en dag med rök på himlen över den chilenska huvudstaden rad för rad följande dikt:

"Döden är vänskap.

Döden är Chile.

Döden är ansvarstagande.

Döden är kärlek.

Döden är växande.

Döden är kommunion.

Döden är renhet.

Döden är mitt hjärta.

Tag mitt hjärta.

Vår förändring, vårt övertag.

Döden är återuppståndelse."

Ramírez Hoffmanns andra konstnärliga insats är hopsamlandet och utställningen av hundratals foton, som visas för en utvald publik, som får gå in en person i taget i en privatmans lägenhet, i dennes sovrum, där fotona fästs på väggarna och i taket. Utan att det utsägs kan man med ledning av publikens reaktioner anta att fotona föreställer torterade och mördade människor som regimens bödlar förevigat på bild innan offren spårlöst försvann.

Ramírez Hoffmann avskedas ur flygvapnet, uppgifterna om vad han därefter ägnar sig åt är vaga och motstridiga. En arméofficer som var hans kollega i undertryckandet av kommunisterna yttrar: "Han såg Historien som, hur ska jag förklara...kosmisk, i ständig rörelse runt naturen som hela tiden slukar sig själv och återföds. En skrämmande, otäck vision. Men briljant, som han själv." Bolaño kontaktas 1997 av en polis som tjänstgjorde under Allendes regim och satt fängslad tre år under militärregimen. Denne Abel Romero är Ramírez Hoffmann på spåren och vill ha diktaren Bolaños hjälp, eftersom den eftersökte tagit sin tillflykt till Europa, och där möjligen skrivit något under pseudonym i ett par obskyra tidskrifter, utgivna i Paris resp. Madrid, texter som skulle kunna ge mer konkreta ledtrådar till var man kan få tag på honom. Den franska tidskriften, eller fanzinet, visar sig vara det officiella organet för en litterär rörelse som kallar sig "barbarerna" och ägnar sig åt svarta mässor där de besudlar franska klassiker, böcker av bl.a. Chateaubriand och Lamartine, med kroppsvätskor. Bolaño anar att Ramírez Hoffmann är identisk med den f.d. parisiske portvakt som är rörelsens ledare, samt att han ligger bakom pseudonymen Jules Defoe, som spekulerar om att "litteraturens revolution skulle komma inom en snar framtid och bestå i förintandet av all litteratur. Då skulle icke-poeter skriva poesi som lästes av icke-läsare." Ramírez Hoffmann misstänks även på goda grunder ha mördat sex personer efter att som fotograf ha samarbetat med dem för att spela in porrfilmer, som Bolaño på uppdrag av Romero tittar igenom. När Bolaño i Spanien hjälpt den hämndlystne polisen att identifiera Ramírez Hoffmann och förstår att denne grymme och möjligen rubbade man definitivt kommer att likvideras, säger han: "Döda honom inte, snälla ni, sa jag. Den mannen kan inte göra någon illa längre. Det kan ni inte veta, sa Romero, inte jag heller. Han kan inte göra någon illa, sa jag. Men egentligen trodde jag inte på det jag sa. Det är klart han kunde göra någon illa. Vi kan alla göra andra illa."

De märkligaste individer skrivs in i denna alternativa och subversiva litteraturhistoria. En hektiskt produktiv och skamlöst plagierande poet från Haiti vid namn Max Mirebalais uppfinner en klase pseudonymer åt sig, bl.a. den tyskhaitiske Max von Hauptmann, "den ariska rasens besjungare, en extremt nazistisk mulatt.---Att vara nazistisk poet utan att avstå från ett visst slags négritude verkar entusiasmera Mirebalais" - som annars reflekterar över att "litteraturen vilar på artonhundratalets grund, den är passé och intresserar inte längre folk". En annan gång kommer haitiern fram till att "litteratur är ett slags dolt våld som åtnjuter respektabilitet". Bröderna Schiaffino, med de ironiska förnamnen Italo och Argentino, arbetarklasspojkar i Buenos Aires, gör "litterär karriär" som ledare för fotbollslaget Boca Juniors hårda kärna av supportrar, och beskrivningarna av deras livsöden är som mycket annat i denna läckert formgivna bok, bara 17,5 x 12, 5 cm stor, rödsvart, med hårda pärmar utan skyddsomslag, upplivande i all sin gatuvärldsnärvarande och grovkorniga sjaskighet. Argentino Schiaffino skriver exempelvis efter att Tyskland och Holland spelat final i fotbolls-VM 1974 ett manifest med titeln Tillfredsställande lösningar, där han, "som latinamerikanskt svar på [den europeiska] totalfotbollen [föreslår] den fysiska elimineringen av de främsta företrädarna för denna, det vill säga mord på Cruyff, Beckenbauer med flera." Det som sägs känneteckna denne Schiaffinobroder är "hans frätande, grymma, skatologiska, hejdlösa, karikerande, parodiska, vanvördiga humor". I samlingen finns även ett antal kvinnliga författare, bl.a. den katolskt-konservativa mexikanskan Irma Carrasco, vars make, som går från att vara kommunist till anarkist och är en med tiden mycket uppburen internationellt erkänd arkitekt, är kroniskt otrogen, super och misshandlar henne svårt, med ett par uppbrott och försoningar som resultat. Carrascos verk tycks vara ytterst anständiga och sannolikt pekoralt tråkiga. En viss Luz Mendiluce Thompson, död 1976, medlem av den högerradikalt anstrukna argentinska överklassfamiljen Mendiluce, har som käraste ägodel i sitt av bittra relationer och missbruk präglade liv ett inramat foto där hon själv som bäbis sitter i famnen på Hitler. Hon skriver en berömd dikt med titeln "Med Hitler var jag lycklig", som "möts av total oförståelse såväl i höger-som vänsterkretsar". En annan av hennes dikter är "Stalin", som beskrivs som "en kaotisk fabel som tilldrar sig bland vodkaflaskor och obegripliga vrål".

Jag gillar boken, den har en sällsynt lätthet, nonchalans och okynnighet, den tar sig inte på överdrivet allvar men är exakt och skarp i sina formuleringar. Varken fanatiska kommunister, dogmatiska nazister eller de allestädesnärvarande borgerligt inkrökta tråkliberalerna kanske kan begripa och uppskatta hur fabulerande och oavhängig Bolaño är i sina satiriska kortbiografier, exempelvis när han beskriver ett antal dikter av den tyskättade venezolanen Franz Zwickau (1946-1971): " "Koncentrationsläger" skildrar däremot med en humor inte utan en viss ömhet poetens barndom mellan fem och tio års ålder i ett medelklasskvarter i Caracas.---"Son till krigsförbrytare", den långa dikt som gett samlingen dess titel, är en vibrerande, måttlös text där Zwickau, som beklagar att han inte fötts tjugofem år tidigare, ger fritt utlopp för sin språkliga förmåga, sitt hat, sin humor, sin brist på hopp inför livet. I fri, obunden vers, vars like sällan skådats i Venezuela tidigare, gestaltar han en fasansfull, obeskrivlig barndom och jämför sig med en svart liten pojke i Alabama 1858, dansar, sjunger, onanerar, lyfter tyngder, drömmer om ett sagolikt Berlin, reciterar Goethe, reciterar Jünger, går till attack mot Montaigne och Pascal, som han känner väl till, och talar med andras röster: en bergsbestigare i Alperna, en bondflicka, en tysk stridsvagnsförare som dör i Ardennerna i december 1944, en nordamerikansk journalist i Nürnberg.

Det behöver väl knappast sägas att diktsamlingen ignoreras, för att inte säga tigs ihjäl, av tidens tongivande kritiker."

Nikanor Teratologen