Litteratur: Martin Luuk; Ingen jag vet är i mitt träd

aug312012

Skrivet av Daniel Svederud

Litteratur - Litteraturkritik

Med en ironi som driver

mellan lycka och dödslängtanMartin Luuk
Ingen jag vet är i mitt träd
Modernista

Fyra korta prosatexter på knappt 60 sidor som tillsammans bildar en löst sammanhängande helhet och berättelse om en persons utveckling och karaktär. De fyra texterna heter: ”Ingen jag vet är i mitt träd”, ”Din AIDS”, ”Humorns villkor och grunder: självförakt och raseri” och ”Jag visste alltid att jag skulle tystna”. Titlarna och stilen känns tydligt igen från tidigare texter som Martin Luuk skrev och gav ut för några år sedan på Loyal Press, där Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer är en personlig favorit. Detta är vad jag förstår första gången som hans texter ges ut i traditionell inbunden bok. Det som han gav ut på Loyal Press var tryckta i häften som skulle påminna om sjutumssinglar, och ha samma korta och intensiva effekt på läsaren. Sen var det Stockholm brinner (inte) igen som gavs ut först som affisch innan en häftad version trycktes upp.

Det är lätt att finna texterna osammanhängande och utan mål, men det finns ett slags kronologi och ett driv framåt. Boken börjar med planer om ett slags frälsning: ”Jag är ljuset och hoppet, belöningen och nåden. Jag är din glädje och din stora sorg.” Men det slutar med en resignation inför det talade: ”Jag visste alltid att jag en dag skulle tystna. För tystnaden lovade vad orden inte höll.”

”Jag ville springa in i ett rum och väsnas. Sen stänga dörren och aldrig synas mer.” står det i den sista delen och det är en ganska bra summering av hur det känns att läsa Martin Luuk. Och antagligen är det meningen att Luuk ska väcka någon slags entusiasm och eufori, och inte djupa grubblande. Precis som en poplåt på en vinylsingel.

Det är en kort bok utan någon tydlig handling; en handling skulle bara förstöra ruset. Men den täcker upp mycket, och väcker många associationer. Genom att skildra ytterligheter, och romantiskt pendla mellan skuld och storhetsvansinne är boken, och det som Luuk har gett ut tidigare, lika mycket ett slags bekännelse som ett manifest. Prosan är inte helt olik Willy Kyrklunds Polyfem förvandlad och Samuel Becketts monologer i till exempel Den onämnbare. Språket och tanken tar ofta och viker runt oväntade hörn, som öppnar upp eller stänger in i en spiral; eller jagar mot en horisont som bara blir en ny horisont. ”Orden räcker aldrig till, orden kommer alltid svika. Tack och lov, orden kommer alltid svika!”

Det roliga med att läsa Martin Luuk är att man får det manifesta skjutet rakt i ansiktet som konfetti. Men det latenta? Jag vill gärna läsa in undertexter och dolda teman. Men de är svåra att hitta. Det personliga och det privata blåses upp till en grandios plan som ska rädda världen, de bibliska referenserna vittnar till en viss del om det stora i Luuks planer. Orden och texten ska jaga något annat, en högre och större mening som ska rädda och frälsa mänskligheten. Men viljan att visa omtanke och kärlek blir hos Luuk också lite utmattande och man får intrycket att denna omtanke för människan egentligen har ett egoistiskt syfte. Vilket Luuk också lyckas gestalta på ett underfundigt sätt i ”Din AIDS”.

Ironi är viktigt för att driva en historia framåt. Och ironin i Martin Luuks texter är att berättaren vill skriva men inte vara författare. Han vill se på från utsidan och dokumentera, samtidigt som han vill leva. Denna ironi gör Luuk så rolig och värd att läsa många gånger om.

Detta blir dock som en barriär, något som separerar berättaren, protagonisten, från alla andra. Och med alla menar jag verkligen alla. Även om berättaren kan och vill känna en samhörighet, så är den alltid tillfällig; de stora planerna att frälsa människorna blir som en börda som får berättaren att framstå som något kufiskt i sin hängivenhet. Det finns hela tiden ett motstånd mot att bli definierad; man vill försvara sitt egensinne. Samtidigt som man vill känna en samhörighet.

Daniel Svederud