Litteratur: Elsa Morante, Den andalusiska sjalen

aug292012

Skrivet av Helena Jirenfelt

Litteratur - Litteraturkritik

Historien blir oändlig

Elsa MoranteElsa Morante
Den andalusiska sjalen
Översättare: Camilla Storskog
Cartaditalia Italienska kulturinstitutet ”C.M. Lerici” Stockholm

Elsa Morante är en av de stora italienska nittonhundratalsförfattarna. Med anledning av hundraårsjubileet till hennes födelse har nu novellantologin ”Den andalusiska sjalen” översatts till svenska. Boken utkom första gången 1963, och består av tolv noveller, som är skrivna under femton års tid, framförallt under 1930-talet.

Elsa Morante har prisats med Viareggio-priset 1948 och Strega-priset 1957. Hon har uppmärksammats med verk som Menzogna e sortilegio (Lögn och magi, 1948), L`isola di Arturo (1957; Arturos ö, Bonnier 1959) och La Storia (1974; Historien, Norstedt, 1979).

När man läser Elsa Morantes noveller, förs man in i en sinnevärld där berättelserna antar en sagoform vars karaktärer pendlar mellan det övernaturliga och det verkliga, där gränserna sinsemellan tunnas ut. Novellerna skulle kunna definieras som ”magisk realism”.

Ett återkommande tema är relationen mellan mor och son. I novellen ”Farmor”, handlar det om änkan Elena som kommer till en ny trakt, där hon blir kär i en yngre man, Giuseppe, varav de inleder en relation. När detta sker blir Giuseppes åldrade mor avundsjuk och föraktar Elena. Till Elenas stora glädje blir hon gravid till tvillingar. Den gamle glöms bort av familjen, blir en martyr och tiggare, men tänker inte lämna livet utan att få ut sin hämnd.

I novellen ”Den andalusiska sjalen”, tar återigen Morante upp temat om relationen mellan mor och son. Sonen, Andreas, blir avundsjuk på moderns förälskelse till teatern (teatern symboliseras på flertalet ställen i antologin som en plats där fantasi och liv står i motvikt till livets annars så trista verklighet). När Andreas en dag går till teatern för att se henne uppträda, så ser modern sin egen spegelbild i Andreas blick; både som gammal och helig mor och som förfallen skådespelerska.

Morantes berättelser är skrivna med stor skärpa och hon använder sig ofta av tydliga symboler, till exempel i ”Mannen med glasögonen” beskrivs det hur skev och dunkel verkligheten och omgivningen kan te sig betraktad genom en oskarp lins. Mannens glasögon blir här en symbol för att se verkligheten klart. Språket är flödande, poetiskt och skapar klara bilder. Det är lätt att svepas med i berättelserna och eftersom novellerna är skrivna på detta sagoaktiga sätt, så upplevs de som tidlösa.

Under den tiden boken skrevs, skedde övergången från fascistiskt styre till republik i Italien, samtidigt som ett världskrig pågick. Den italienska litteraturen övergav sin förkärlek till sirlig konstprosa och utvecklades sedan i neorealistisk riktning. Denna novellantologilåter sig däremot inte påverkas, och kommer i ett helt annat ljus med sin uråldriga sagolika värld. Den egentliga handlingen kretsar kring människors själsvånda, där karaktärerna ofta står inför en ogripbar värld. Till exempel i ”Lykttjuven”, där en ung ensam flicka betraktar världen från sitt fönster och är utlämnad att tolka den utan hjälp från en stöttande vuxenvärld. Verklighet och fantasi flyter samman för flickan och hon gör sina egna slutsatser om världen utifrån detta.

Morante förblir sina anakronismer trogen, oemottaglig för varje form av yttre påverkan.

Helena Jirenfelt