Litteratur: Björn Kumm, Uppdrag världen. Memoarer

aug282012

Skrivet av Benny Holmberg

Litteratur - Litteraturkritik

Den evige murveln: ”Det ska slamra när man skriver”

Björn Kumm. Foto LeopardBjörn Kumm
Uppdrag världen. Memoarer
Leopard

Journalister besitter en märklig förmåga att skapa nyheter. Vare sig där finns substans eller ej så kan de ge det mest oansenliga lilla arrangemang en bländande förstasidesglöd som genererar brakande krigsrubriker. Man får ju inte bli alltför svepande och generaliserande i sina omdömen om en hel yrkeskår men vad göra när densammas yrkesteknik oftast tycks innehålla dessa storheter. Inte heller får man låta den enskilde journalisten bära hundhuvud och skuld inför all den journalistiska bråte som i de flesta fall kan tillskrivas skandalpress och den konkurrenstyngda kvällspressens upplagejakt. Chefredaktörer och ägandeintressen pressar oftast yrkesmannen inte bara till stordåd utan många gånger till journalistiska illdåd. Devisen 'Syna aldrig en bra historia' är alltför ofta sann vad gäller den journalistiska hanteringen. Och eventuell korrigering av fadäser och misstag kommer oftast i andra upplagan på sidan tjugosex längst ned i undanskymd layoutskugga. 

En journalist som sett substantiella saker med egna ögon på nära håll är Björn Kumm. Hans största journalistiska prestationer äger lödig substans och bär det adelsmärke som bör vara en undersökande nyhetsjournalists främsta egenskap -att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Eller vad sägs om att han stått vid Che Guevaras lik och sett den mest kände revolutionären i världen ligga på lit de parad efter att den bolivianska militären avrättat den upproriske under dennes revolutionära kamp i de Bolivianska skogarna. Och vad kan man säga om att Kumm intervjuat Idi Amin presidenten i Uganda som enligt envisa rykten sades ha förtärt bitar av sina avrättade politiska konkurrenter och var dokumenterat skyldig till hundratusentals människor död eller försvinnande. Eller om man reflekterar över det scoop som var kröningen på Kumms journalistiska gärning som undersökande journalist: Hans avslöjande av SÄPOs stora och systematiska politiska åsiktsregistrering av svenskar.

Björn Kumm har samlat liv och journalistisk gärning i denna volym med en innehållsrik förteckning över vad han åstadkommit i sitt yrke. Hans bildningsgång är brokig men det tycks aldrig ha varit någon tvekan om vad han skulle bli.

Det ställs alltid högre krav på en yrkesjournalist när han skriver i egen sak. Speciellt om han skriver om sin gärning. Han skall vara objektiv, han skall var lågmäld och han skall framför allt vara noggrant underbyggd i det han påstår. Och för denna murvel - för det är väl vad man kan kalla honom, ett epitet som till viss del är nedlåtande men samtidigt kan sägas äga ett smeksamt erkännande - finns det underlag. Han har grävt. Inte bara där hans står. Han har material. Han behöver inte ta risken att lägga till, brodera eller ens retuschera.

I boken sammanfattar han sin inställning med schvungfull dubbeltydighet: ”Det ska slamra när man skriver” Kumm har som många i hans årgång tvingats acceptera datorn och det digitala tangentbordet med visst nostalgiskt motstånd. Färgband doftar och skrivmaskinen skramlar menar Kumm och det är där han känner sig hemma. Även innehållsmässigt har det doftat och låtit. Och skramlat emellanåt. Yrkesmannen går igång på sådant.

Ingången till mötet med östafrikanske boxningsmästaren tillika president i Uganda Idi Amin lägger han upp fint: ”Vi satt i något som närmast var ett litet lusthus i en park nära presidentpalatset. Idi Amin visade sig mycket älskvärd/.../ Bredvid honom satt två nyutnämnde ministrar som såg ut som nervösa skolpojkar. Jag hade inhämtat att de ministrar de efterträtt påträffats flytande i Nilen”

Och Kumms närvaro vid avlastandet av den döde revolutionären Che Guevara är spektakulär och minnesvärd: ”I  rasande fart for en ambulans in mot Vallegrande och El Senor de Malta, stadens katolska sjukhus. Det var där, i sjukhusets tvättstuga, en mycket liten byggnad med bambutak, öppen på ena gaveln, med tvätthoar i cement, som jag några minuter senare fick se Che Guevara, revolutionären, världsomstörtaren. De senaste månaderna hade han jagats som ett villebråd med sin krympande gerillaarmé i de nästan folktomma bergsområdena i sydöstra Bolivia. Nu låg han på en bår i den lilla tvättstugan”.

Det är ett intressant journalistiskt värv Björn Kumm presenterar i sina memoarer. Och även om viss tomgång och avslagen odör förmäler och maler i upptakten kring barndom och utveckling i det personliga med bl.a Anna-Greta-Leijonkärlek och släktingars turer och returer i privatsaker och organisationstillhörigheter så är det sammantaget en spännande brygd. Med journalistiskt språkbruk kan den tidsbild Kumm ger och placerar sig i genom dessa memoarer sägas vara 'av stort allmänintresse'. Som journalist har han många gånger varit konkret delaktig som aktivt subjekt i den samtid han skildrar och det blir för läsaren en givande exposé över en intressant tid.

Björn Kumm är journalist och författare och har skrivit biografier om bland andra Che Guevara, Cubas ledare Fidel Castro och Jugoslaviens Tito.

Benny Holmberg