Litteratur: Joyce Carol Oates, Dykvinnan

aug292012

Skrivet av Carl Magnus Juliusson

Litteratur - Litteraturkritik

Barndomstrauman och politiska strider

Joyce Carol Oates Foto Ulla MontanJoyce Carol Oates
Dykvinnan
Översättning: Ulla Danielsson
Bonniers

Efter elfte septemberkatastrofen bryter en spricka fram genom USA. De ideologiska motsättningarna växer sig allt starkare – vilka, i Joyce Carol Oates’ (f. 1938) Dykvinnan (Mudwoman) från 2012, tar sin primära utgångspunkt i den planerade (och kommande) invasionen av Irak, men likväl kommer att kretsa kring abortfrågan och relationen mellan islam och kristendomen – till att inta rent våldsamma proportioner.

Denna spricka går samtidigt rakt igenom det, av tradition, liberala universitet där M.R. Neukirchen just blivit anställd som rektor, där ideologiska och politiska konflikter tycks bli bara mer och mer oundvikliga, på administrationsnivå – t.ex. angående lärare och donationer till universitetet – som på den rent sociala nivån. Nästan över en natt blir vänner (och som tidigare kunnat acceptera varandras olika politiska åsikter) fiender i denna smutsig kamp av ränksmideri och fula knep.

Och mitt i detta oroliga och turbulenta klimat står den nytillsatta rektorn Meredith Ruth Neukirchen – Dykvinnan (som boken också fått sin namn efter). I romanens början, nära Moriah Mountain, slängs hon, som liten flicka, av sin – ur fängelset just utsläppta och djupt religiösa – mamma, ner i dyn för att dö, på samma sätt som när Abraham (också vid ett berg kallat Moriah) av Gud sändes ut för att offra sin son Isak.

Och på samma sätt som Isak i Bibeln undgår döden, blir M.R. (som dock bar ett annat namn som barn) trots allt räddad av den lätt efterblivna Suttis, som gått ut för att tömma sina jaktfällor men lockas ut av kråkornas hetsiga kraxande till den stinkande dyn där M.R. ligger.

M.R. är filosof, specialiserad på epistemologi och moralfilosofi, och nästintill en arbetsnarkoman, med oändliga krav på sig själv att göra bra ifrån sig och prestera väl. Hon är ensamstående, men har en affär sedan långt tillbaka med en äldre, och dessutom gift, astronom.

Men i hennes inre finns minnena kvar av hur hon sjönk ner i gyttjan och dyn trängde sig in i hennes näsa och mun, vilka kommit att påverka henne djupt: i hennes vanliga liv, angående hur hon ska hantera sin egen kroppslighet och behov av närhet och kärlek, och i det sammanbrott som stundar.

Joyce Carol Oates är utan tvekan en av vår tids stora författare, och samtidigt en av de mest produktiva, med uppskattade romaner som Blonde (2000) om Marilyn Monroe och Älskade syster (2008) om mordet på sexåriga barnmodellen JonBenét Patricia Ramsay, bakom sig. Böcker som utomordentligt vittnar om Oates’ egna snillrika stil, pendlande mellan olika tider och röster, smart balanserande i den spännande gråzon mellan fiktion och myt, och olika, ofta ganska konkreta, samhällsproblem i den verkligaste av verkligheter.

I Dykvinnan skildrar Oates mycket övertygande det oerhörda politiska klimatet efter terrordådet 2001, oron och desperationen inför denna aggressiva splittring och polarisering av samhället, samtidigt som hon berättar en kuslig, nästan mytologisk-religiös, berättelse om kristen fanatism och adoption på den amerikanska landsbygden; om hur det förflutna skaver inuti henne, framkallande känslor av hopplöshet, av att känna sig värdelös, oönskad och smutsig. Att innerst inne alltid vara Dykvinnan.

Oates bevisar åter igen sin kapacitet att aldrig sluta leverera gripande och intelligenta romaner, skrivna på en poetisk och rafflande prosa, och där fiktionen fullt ut verkligen tillåts som medium till att – på sitt eget särskilda sätt – stöta och blöta, och vrida och vända på, vår tid och samhällets stora frågor och problem.

Carl Magnus Juliusson