Litteratur: Paul Muldoon; En hare på Aldergrove

sep072012

Skrivet av Nikanor Teratologen

Litteratur - Litteraturkritik

Muldoon har av Times Literary Supplement kallats den viktigaste engelsk­språkige poeten som fötts efter andra världskriget.Det pratades i varje fall inte franska

Paul Muldoon
En hare på Aldergrove
Urval, översättning och efterord: Lars-Håkan Svensson
ellerströms

Den USA-boende nordirländaren Paul Muldoon, född 1951, är ett stort namn för den procent eller promille av den occidentaliserade mänskligheten som intresserar sig för samtida poesi. Men som man brukar säga när det gäller exempelvis de mest välbetalda spelarna i de största klubblagen i fotboll vinns inga betydelsefulla matcher av stora namn. 
Frågan är om Muldoon, f.d. Professor of Poetry i Oxford, sedan ett par decennier av Princetonuniversitetet anlitad som creative writing-lärare och av Times Literary Supplement kallad "den viktigaste engelskspråkige poeten som fötts efter andra världskriget", levererar? 
Presterar Muldoon, som kommer att lanseras hårt på Bokmässan i Göteborg 2012? Svaret är väl om man frågar mig ungefär "kanske det", det beror på vad man förväntar sig. 
Och vad som intresserar mig är egentligen vad en intelligent och nyfiken läsare som inte på förhand tillhör de frälsta kommer att tycka om Svenssons väl genomförda tolkningar av dikter från 1973 och till nutid.
Rubriken till recensionen är hämtad från Muldoondikten med samma namn, där omkvädet jämte "fol-de-rol fol-de-rol fol-de-rol-di do" lyder "at least they weren't speaking French". Det är en dikt som på ett rätt suggestivt sätt leker med för den utomstående dunkla familjeminnen, exempelvis en farbroders hårda öde:

"Det pratades i varje fall inte franska
när en annan bror, tjugonånting, gick på en spik som ingen orkat banka
fast i en planka som obetänksamt slängts 
från känt till okänt

fol-de-rol fol-de-rol fol-de-rol-di do

över ett avloppsdike på en arbetsplats. Hans nötbruna arm. Hans ben nötbrunt.
Spiken som doldes av slöjlikt dun
skulle på en vecka eller tio dar spira ur fradgan
i detta pyttelilla vattendrag

fol-de-rol fol-de-rol fol-de-rol-di do

och göra honom till ett grönskande träd som brann. Hans kallbrandskrona. Välling för allt vad han var värd. Försökte behålla den för allt vad den var värd. Och även om stanken
beskrevs som dunst, som doft, pratades det i varje fall inte franska."

Inte sällan återvänder Muldoon i sin diktning till det lantliga familjeursprunget, liksom Nobelpristagaren Seamus Heaney härstammar han från en katolsk familj i Nordirland.
Dikten "Svampplockningen", där även svampar innehållande psilocybin är av intresse, mynnar ut i en kärv, hemvävd, stoisk-kvietistisk uppmaning:

"Måste du sjunga,
sjung då om hur du trampar i din egen dynga,
halm och dynga ger svikt åt din gång.
Och om vi inte lever tills vi träder in
i vår sanna domän, 
lägg dig ner med oss och svep dig 
i en smutsig filt av irländskt regn
som ska blekas och en dag bli vitt.
Lägg dig ner med oss och bida din tid."

I den långa dikten "Tredje Timotheusbrevet" frambesvärjs faderns ungdom, när han arbetade som dräng åt en viss Cummins, som gormar på honom:

"Om än du talar, unge Muldoon..." ropar Cummins som hyfsar
hösåtens kjol,
"om än du talar med en ängels röst,
ser jag nog vad du går för...Ondskefull.
Inte bara medlem av en ondsint kyrka utan dessutom en ondskefull ande."---

"Jag ser dig nog", Cummins hötter åt honom med hötjugan, "din lille bastard,
jag ser nog hur du driver ditt spel med oss, hur du prövar din svartkonst,
jag ser dig komma som en tjuv om natten för att hugga oss i ryggen."

I dikten  "Kaninen" från samlingen Meeting the British (1987) tecknas fadern som gammal spjuver, dikten går från en realistisk skildring av poeten Muldoon som odlarinriktad ovan lieman som, när fadern blivit för klen för kroppsarbete, slår "förra årets ärtsängar och blomkålsstjälkar" till en surrealistisk metamorfos, där den ofta slipade brynstenen, förvarad i en gammal tweedkeps, börjar se ut som en slokörad kanin. Och sedan händer detta:

"Han signalerade 
till mig med en vissling
genom sin framtandsglugg: "Förlåt en yngling, 
men vet du möjligen
namnet på blomkålen
som du planerar
att plantera
på denna föga avundsvärda plätt?"
"Det är nog Orange bukett."
"Just vad jag trodde"; han tog några självsäkra kliv
längs trampolinen

och dök. I samma ögonblick han
klöv vattenytan
slet simbassängens hundflock
av honom hans slitna badsvid.
"Hoppa i"; den hudflängde
kaninen svängde 
sig och piruetterade som honung
på en sked: "Hoppa i nu, Paddy Muldoon."
Och fast jag aldrig lärt mig ta ett simtag
skulle jag gärna ha gått med på hans förslag."

Ibland fungerar Muldoons godlynt lättfotade och liksom folkvisesjungande, till omfånget mindre, dikter bra, som i den som gav namn åt diktsamlingen Why Brownlee Left (1980):

"Vart Brownlee tog vägen och varför han försvann
är ett mysterium än i dag.
Ty om någon borde vara nöjd så var det han:
två tunnland korn, ett
med potatis, fyra tjurar,
en mjölkmaskin, en ladugård med skiffertak.
Han sågs sist på väg ut för att
mjölka, en klar och tidig morgon i mars.

Vid middagstid var Brownlee riksbekant.
Man hade påträffat - alldeles övergivna,
med sista tiltan oplöjd - hans
två svarta hästar, som, likt hustru och man,
flyttade tyngden från den ena foten till den
andra, med blicken riktad in i framtiden."

Där har vi ju en Torgny Lindgren-novell kondenserad i vers.
Svensson berättar i efterordet om Muldoons metriska äventyrligheter och egenartade rimteknik, för den som är intresserad av det så att säga formtekniska.
Ibland är de smärre dikterna dock rätt bleka, lättviktiga och intetsägande, som ett par andra dikter som givit namn åt diktsamlingar, "Quoof" och "Att möta britterna".
Två av hans karakteristiska långa dikter som finns med i urvalet, "Grovköket" och "Vid värdshuset Svarta Hästen, september 1999", lämnar mig också likgiltig, jag finner dem överlastade och ibland falskt skorrande, kälkborgerligt kulturkoftesjälvbespeglande. Den långa dikten "Incantata" är något annat, ett gripande, besvärjande sorgekväde över en i cancer död kvinna Muldoon tidigare haft ett längre förhållande med, en överflödande rik dikt genomträngd av naturligt infogade Beckettreferenser och vimlande av otaliga mycket konkreta kulturella, historiska, geografiska associationer, ibland dunkla, därför att de berör poetens och den dödas gemensamma minnen, deras privata mytologi. Men dikten blir verkligen till konst, på just de premisser som i den beskrivs:

"Jag tänkte än en gång på hur konst kan skapas, som av André Derain, 
av föga mer än 
en vägkrök där en svala dyker mot en leråker
eller river loss en blodig trasa från taggtråden
dagen efter Chickamauga eller Culloden:
och i smärta, i djupt känd pina, i förtvivlan
reser ett monument till människan,
en gyllene dom bland blygrå tak glaserade av regn."

Den livsvisdom som Muldoon tycks förmedla smälter kanske i ett slags identifikation samman med Becketts "Watt som mindes skriket "Krak!, Krek!, Krik!",
från de tre grodornas karaoke
som en den tysta sorgens basso continuo i vardagslivets knot."
Eller den med haren på Aldergrove delade insikten om "att det är tungt
att välja om vi skall gilla läget tills allt blir bättre eller utan knot
mumsa på vår sallad av blåbär och ljung
samt en liten gnutta alldaglig blodrot."

Nikanor Teratologen