Litteratur: Ajohan Lahti; Ökenvandring

aug262012

Skrivet av Freke Räihä

Litteratur - Litteraturkritik

På verandan talar vi om havets grymhet

ett långt tillstånd av havAjohan Lahti
Ökenvandring
Planström Books

Vid stranden blir du kvar, insaltad, naken från alla beskydd, allt gummi, all plast och alla mekanismer som inte naturen erbjuder. Inte här mellan sprickning och fällning. Havet fäller dig. Sexualiteten. En orkan, vågorna, dragningskraften. Viljan att själv vara den och den destination, att så den andre antar skepnaden av den destination som en vill komma till. Trädandet, steget, spårbildningen från ett avlägset till mellanstadiet Stad; från stad som inte agerar här. Här är inte där en vill förbli eller vara. Inte ens i. I det finns inga färdiga uttryck, inget tal och ingen gestik som redan är utforskad. Du går i sanden. Med nakna fötter.

Här finns inga handlingar andra än de redan vykortsklistade, resan i sig är inget. Resan väntar där borta. Det finns bara en längtan efter det som en vet att det inte går att få. Det finns bara självsvåld. Att runka i skymundan. Ingenstans finns detta, inte ens i resan mot eller i processen som är äventyr. Det finns inget att spela med. Du ligger naken på stranden och döljer det som reser sig inom dina gränser. De gränser som måste bort.

Jag vill nå djupet i ditt hjärta med mina händer; det låter redan antaget och tryckt på ett grattiskort och salufört av någon som uppskattar bilder på dräglande katter och hundar och siffror och glitter utan konturer.

Om du kommer närmare. Så kan jag ta ditt sväljande i min mun och andas din säd; är också det välkänt, här kanske från en undanskymd plats på herrarnas.

Lahti söker sig ett eget språk långt från dessa klichébildningar.

Vi går utanför. Det låter utmejslat i svällande köttslighet och varm marmor, säger Lahti – på ett ungefär, tolkningen lämnar alltid spår av tolkaren. Himlen så mörk att havet blir osynligt och endast hörbart, blir också ökenvandringens undertitel. Ett mörker som kommer sig av en, som kommer av, att komma – att åtminstone röra sig mot. Trots att det inte räcker till. Det är i en oändlig väntan på att något ska öppna sig, att ett språk ska språka ut. Längtan sluter sig runt, blir något uppbyggt av ord. En manlighet. Något vackert att titta på, något fult, något som är för stort. Relationen mellan människor, att relationer alltid är uppbyggda av dessa olika förväntningar, dessa få saker som vi aldrig uttalar.

Marken under fötterna är inte fast, alla ting rör sig. Tid är bara något som passerar. I sandstrandens spår, i den fotograferade solnedgången söker sig en dröm om något som andas samtidigt. Ett hem. Någon slags helhet. Väntan på det ouppnåeliga. Det är minst sagt problematiskt, detta att söka omfamna det som inte finns. Lahti söker här som i En grundläggande anatomisk harmoni. Lahti lär oss läxan, uppvisar kartografiska markörer, rytmer, där detta sökande är ett ständigt och resande förgörande. Texten också den sökande, en hand som trevar. Trycker ned med fingret över hela kroppen. Glömskan, och blicken som inte behöver klä av men som beundrar, går ned under och upp ut ur ytan. Djupet är en helig plats, ett ingenting mellan sig självt och den verklighet en kan andas. En plats binder inte samman andra platser. Ett ord är inte en brygga vi kan träda. Det finns inget vi. Det finns bara en längtan efter ett. I havet som är mänskligheten och döden, i det att ön är en parvis seglats – den är ett paradis, det är likadant överallt. Det är likadant varje dag.

Freke Räihä