Litteratur: Per Wästberg; Ute i livet. En memoar

aug252012

Skrivet av Crister Enander

Litteratur - Litteraturkritik

En skildring av Wästbergs egen yttre och inre historia

En bok som förför och fängslarPer Wästberg
Ute i livet. En memoar
Wahlström & Widstrand

Något har förändrats. En ny ton hörs redan i det första anslaget. Takten tycks snabbare. Meningarna kortare. Intensiteten har ökat. Närvaron är större. Det berättande jaget, den som skapar orden vilka ska framkalla de gångna årens såväl tumultuariska som vardagliga händelser, träder fram något tydligare än tidigare ur de stilrena formuleringarna.

Till och med nyfikenheten och behovet att redovisa bevekelsegrunder och livets många svåra beslut tycks denna gång större. Per Wästberg fjärde memoarvolym, ”Ute i livet”, skildrar åren mellan 1980 och 1994.

En memoar utan ärlig självrannsakan riskerar att enbart bli en uppvisning i förträfflighet. Mot den faran väjer sig Per Wästberg med respektingivande envishet. Han vill inte gömma sig. Han vill utforska och skildra med klar blick. Genom att han genom alla år fört dagbok uppstår samtidigt en märklig och effektfull dubbelexponering där minnet och dagens skrivarjag möter dåtidens krönikör. Känner de igen varandra? Förstår de orden de byter över åren?

Inget säger förvisso att dagbokskrivaren är ärligare än memoarförfattaren. Det vet alla som skrivit dagbok, att även valet av de dagens händelser som tecknas ner i nattlampans sken är censurerat, filtrerat genom självbild, genans och andra irrationella faktorer.

Så när Wästberg närmar sig livets smärtpunkter kan han idag skildra händelserna med perspektivgivande relief genom samtida vittnesbörder. När dubbellivet, åren med lögner och svek, upphör och han bekänner för hustrun Margareta Ekström att han under lång tid i hemlighet älskat en annan kvinna – Anita Theorell, gift på sitt håll – och nu ska bryta upp använder han även den bedragnas och förrådas ord. ”Du byggde fasader framför vårt liv och trodde du kunde dölja dig bakom dem… Du var modigare, du hade ett avtal med livet. Men till slut blev du feg, mot din natur – feg mot mig.”

”Inför ett tillitsfullt ansikte avstod jag alltför länge från att vara uppriktig”, kommenterar Wästberg själv sitt svek. ”Och när jag förmådde vara sann om mina lögner var det för sent. Då sårade min ärlighet mer än den läkte.”

Det kräver mod att i efterhand erkänna missgärningar, ett falskt dubbelliv, felsteg och medvetet tillfogat lidande. Att framställa sig själv som syndare kan dock också vara en pose, den botfärdige som med en märklig tillfredsställelse frossar i egna synder. Jag kommer att tänka på Karl Vennberg. Men till den skaran hör sannerligen inte Per Wästberg. Han redogör för de oförrätter och den smärta han tillfogat med en noggrannhet som inte är av det lättköpta slaget.

I sitt internationella arbete och genom sitt engagemang – inte minst som ordföranden för internationella PEN-klubben och chefredaktör med ansvar för kulturen på Dagens Nyheter – träffar han världens skrivande celebriteter och många mäktiga politiker och finansfurstar. De passerar snabbt revy. Heinrich Böll och Susan Sontag, Kurt Vonnegut och Wole Soyinka, Nadine Gordimer och Norman Mailer som med uppkavlade skjortärmar är kokett mån att hans musklösa armar ska synas tydligt.

Mötena tenderar dock att bli för många, alltför rapsodiska, personerna försvinner snabbt bort efter några karakteriserande ord. Ibland blänker det dock till, stundtals av humor. ”Saul Bellow hade med åren blivit allt konservativare; vänsterradikaler avskydde han lika starkt som sina exfruar.” Eller när Wästberg av en tillfällighet möter vännen Joseph Brodsky på Karlaplan: ”Han hade aldrig arbetat bättre än i Stockholm för han hade aldrig bott så tråkigt sedan lägret i Sovjet.” Och även svärta kastar sitt mörka ljus som i det mer inträngande porträttet av Zimbabwes president Mugabe: ”Ingen människa har gjort mig djupare besviken, ingen har jag felbedömt som han.”

Men vad som verkligen gör memoaren intressant och levande och djupt gripande är dess skildring av författarens egen yttre och inre historia. Här finns dock en märklig tvekan, en återhållsamhet som inte har med förställning eller falsk ödmjukhet att göra. Det är som om Per Wästberg, trots att det är memoarer han skriver, inte finner sig själv fullt ut värd eller intressant nog att behandlas med samma inträngande allvar som de människor han mött. Hans förtjusning i hemliga gångar, dolda rum, blindfönster återkommer även i skildringen av honom själv. Likväl träder en bild sakta fram, som ett fotografi nedsänkt i framkallningsbadet i äldre tiders mörkrum. Blir det en femte del, vilket någon formulering antyder, hoppas jag att Wästberg går närmare inpå sig själv. Trots fyra volymer vill jag fortfarande veta mer – det är tvekläst ett högt betyg.

Han rör sig ständigt mellan ytterligheterna stillhet och brådska. Tillstånden däremellan tycks han undvika, ja till och med känna antipati mot och stark vantrivsel inför. Det är en man alltid mitt i steget, på väg eller febrilt verksam vid skrivbordet. Alltid på resande fot världen runt från en konferens till nästa protestmöte. Ett intryck av flykt är ofrånkomligt, men i så fall är flykten pliktens baksida. Att Wästberg är en så utmärkt tolkare och essäistisk beskrivare av andras författarskap bottnar nog till en del i att det är i läsandet han finner vila från rastlöshet och högt ställda krav att uppfylla alla självpåtagna skyldigheter – kanske är det även där och i skrivandet som han först kommer i djupare kontakt med sig själv? I orden finner han – den rastlöste, oavbrutet verksamme – sig själv.

Avsnittet ”Läsa, skriva” är också en av denna volyms verkliga höjdpunkter, nästan lika lysande och pregnant i sin sammanfattning av ett livslångt umgänge med orden som Lagercrantz älskade lilla bok. ”Jag har sökt ord som stillar ett blodflöde, bildar skorpa och ärr. Men det ges mörklagda områden jag aldrig kommer åt. I den stora diktens hjärta brinner en stark och elakartad eld.”

Per Wästbergs formuleringskonst förför och fängslar; precision parad med en sällsam lyskraft och skönhet som likväl förmår att förbli konkret, fysiskt påtaglig i skildringarna av enskilda detaljer och händelser. Det doftar, det skimrar kring vardagen, människor som gått ur tiden lever igen för ett kort ögonblick. Få förmår skriva med samma närvarokänsla, samma sinne för vardagens stillsamma glädjeämnen samtidigt som världens brutalitet och våldsamma förtryck är närvarande i varje smärtsamt andetag.

De fyra memoardelarna tillhör tveklöst en av modern tids främsta och litterärt förnämsta. På ett självklart sätt ordnar de in sig i den stolta memoartraditionen från föregångarna Herbert Tingsten och Olof Lagercrantz, även om Per Wästberg saknar Tingstens ateistiskt förtvivlade sökande efter en tro och Lagercrantz temperament och blixtrande aggressivitet. Per Wästberg erbjuder i stället oförställdhet och öppenhet, ett aktningsvärt försök att kliva över de gränser som skiljer alla människor åt. Han formulerar det bäst själv: ”Jag skriver inte för att försvara, fördöma eller urskulda min levnadshistoria utan för att slippa vara ensam om den.” Det är en förmån, berikande och perspektivgivande, att få ta del av den.

Crister Enander

(En kortare version har tidigare varit tryckt i Helsingborgs Dagblad)