Litteratur: Franz Kafka; Raderna som Kafka strök

aug242012

Skrivet av Nikanor Teratologen

Litteratur - Litteraturkritik

Det ratade pietetsfullt tillvarataget

40 strukna sidor ur SlottetFranz Kafka
Raderna som Kafka strök
Översättning och förord: Hans Blomqvist och Erik Ågren
Bakhåll

Denna volym består av ett urval av de strykningar som Kafka gjorde i sina handskrivna manuskript. I förordet sammanfattas utgivningshistorien, hur Kafkas vän Brod underlät att bränna allt opublicerat som skrivits, som Kafka önskat, och hur Brod ställdes inför en tämligen besvärlig uppgift:

"De allra flesta av Kafkas berättelser fanns endast i en enda handskriven version, som dessutom visade alla tecken på att vara det allra första utkastet. Brod var angelägen om att det inte skulle märkas att texterna var ofullbordade. Det handlade ju trots allt om att för första gången presentera Kafka för allmänheten. [Kafka hade dock som förordsskrivarna påpekar visserligen publicerat sju vad gäller sidantal mycket tunna volymer under sin levnad, och var inte okänd i den litterära tyskspråkiga världen.] Utgåvor som med textkritisk precision återgav innehållet skulle inte funnit många läsare. Brod kan i efterhand framstå som en smula självsvåldig, när han gjorde ingrepp i Kafkas interpunktion och styckeindelning, satte ihop olika versioner av samma berättelse till en egen version, hittade på nya titlar på berättelserna, inte skilde mellan strukna och icke-strukna avsnitt osv. Men han handlade utan tvivel bara med Kafkas bästa för ögonen."

De två förlagen Fischer och Stromfeld har fr.o.m. 1980-resp. 90-talet givit ut textkritiska utgåvor, som ännu inte är fullbordade. Fischer har valt att publicera strykningar och ändringar i separata volymer, Stromfeld presenterar en högupplöst faksimilutgåva av handskrifterna inklusive alla strykningar.

Vad läsaren får i denna Bakhållvolym är bl.a. omkring 40 strukna sidor ur Slottet, Kafkas enligt min mening mest oförglömliga och suggestiva verk, som just i sin egenskap av att vara ofullbordat skimrar än mer gåtfullt i sin rustika, monomana, vintriga mardrömsenkelhet. Jag tror dock att all febrig energi som litteraturvetare ägnat åt att tolka och övertolka Kafka varit förfelad. Översättarna skriver i förordet:

"Genom att studera varje händelse i [Kafkas] liv och varje enskildhet i hans manuskript har experterna hoppats finna den pusselbit som saknas för att de äntligen ska se vad helheten föreställer."

Men saken är den att helheten inte "föreställer" något annat än enskildheterna, och att överdriven exegetisk nitälskan tenderar att bli till lika utsikstlös och förspilld möda som lantmätarens envetna strävan att nå fram till tjänstemannen Klamm och penetrera Slottet. Kafka skapade gestalter, miljöer, stämningar, meningsutbyten som i sina bästa stunder har en ytterst säregen dragningskraft. Många scener skälver av en mer än naturlig närvarokänsla, där ångest och onda farhågor samsas med en svart humor som ställer den mänskliga samvarons nödtvungna villkor i fråga. Och knappast någon (det skulle vara markis de Sade i så fall) har med sådan förslagen naivitet gestaltat den pompösa samhällsmaktens representanter, domare och tjänstemän, som sådana skrattretande, erbarmliga och depraverade odjur. I den här volymen ledsagas läsaren före varje av Kafka struket stycke genom sid-och radhänvisningar och en summering av vad som tidigare skett i berättelsen rakt in i scenerna - sid-och radhänvisningarna leder förstås till respektive volym i Bakhålls sedan 90-talet bedrivna utgåva av de samlade verken. Jag har inte Slottet tillgängligt men har haft utbyte av det extramaterial som försätter en exempelvis in i den stigmatiserade Barnabasfamiljens kök, med de knappast kontaktbara av familjens olycksöde tväråldrade föräldrarna och de två systrarna Olga och Amalia. Kafka hade i de strukna avsnitten från Slottetmanuskriptet åstadkommit en jagberättelse, lantmätaren är alltså detta jag, som i boken blev till en han:

"De här människorna tycktes mig utgöra en märklig blandning av egenskaper; trots att de stundtals uppträdde vänligt var de kyliga, slutna och kunde rentav framstå som lömska, baksluga ombud för okända herrar, men allt detta uppvägdes till en del - man skulle visserligen också kunna säga att det förstärktes, men jag såg det inte så, eftersom jag inte är sådan till min natur - av tafatthet, av ett barnsligt långsamt och barnsligt räddhågat sätt att tänka, ja till och med av en viss medgörlighet. Om man lyckades utnyttja deras tillmötesgående och undvika deras fientlighet - vilket säkert krävde mer än bara skicklighet och tyvärr nog också deras egen hjälp - då skulle de inte längre vara något hinder, då skulle de inte längre tränga mig tillbaka, såsom ständigt skett hittills, då skulle de i stället bära mig vart jag ville och dessutom göra det med barnslig iver. Efter att hastigt ha gått av och an stod jag plötsligt framför Amalia, tog utan vidare ifrån henne strumpstickningen och kastade den på bordet, där de övriga i familjen redan satt.

- Vad gör du? utropade Olga.

- Äh, sa jag ilsket men ändå med ett leende, ni irriterar mig allihop."

I en annan scen tilltvingar sig lantmätaren en rapport som Klamms sekreterare Momus skrivit. Dokumentet inleds så här:

"Att bevisa lantmätare K:s skuld är inte lätt. Man kan nämligen komma honom på spåren endast genom att på allvar tränga in i hans tankevärld, hur påfrestande det än är. Man får då inte låta sig förvillas om man längs vägen stöter på en till synes ofattbar gemenhet, tvärtom, om man kommit dithän har man med säkerhet inte gått vilse, då först har man kommit till rätta platsen."

Vidare i samma stycke:

"Även om han ännu så länge är harmlös - bortsett från hans vidriga antaganden och erbjudanden - skulle han när han inser hur fullständigt han misstagit och blottställt sig rentav kunna bli farlig, givetvis inom gränserna för sin ringa ställning."

Genom uppfinnandet av så allmänmänskligt giltiga och märkligt nog trovärdiga gestalter som outsidern lantmätaren, en oförtrutet strävande vardagshjälte med åtskilliga brister som försatts i en vådlig och ohållbar situation, skapades texter av bestående värde, som finner ständigt nya läsare. De fragment som ströks avlägsnades förmodligen i de allra flesta fall med goda skäl.

Kanske fler böcker borde bli till genom tidigare uteslutna textpartier? Och vore det inte ofta bäst om så gott som allt i en tilltänkt bok ströks? Måhända vore det möjligt för texterna att återuppstå med en annan sorts tjuskraft om de styckades och slängdes på sophögen? Fler författare borde antagligen försöka ha något lite av den stränga självkritik, och "skrivkramp", som gjorde att Kafka inte fullbordade så många av sina berättelser. Ingenting fullbordas någonsin slutgiltigt, och de alternativa, apokryfiska versionerna av det som skrivits, de bortglömda utvikningarna och de fördjupande tilläggen, kan, vare sig det är den ursprunglige författaren eller andra som genererar dem, komma att spöka vidare på ett fruktbart sätt i författarskap som fortsätter leva.

Nikanor Teratologen