Litteratur: Christos Tsiolkas, Örfilen

aug192012

Skrivet av Kim Larsson

Litteratur - Litteraturkritik

Friktionsfyllda kulturmöten

Christos TsiolkasChristos Tsiolkas
Örfilen
Översättning: Olov Hyllienmark
Leopard

Örfilen är en riktig succéroman. Den nominerades till Bookerpriset 2010, den har sålts i en miljon exemplar, den har översatts till tjugo språk och har blivit en populär teveserie. Romanens internationella framgång är både begriplig och förbryllande. Detta är en intressant bok, men den är intressant av både goda och dåliga skäl. Tsiolkas arbetar med en avskalad, urban cynism som säkert många känner igen och uppskattar. Örfilen utspelar sig i Australien, men romanens konflikter är allmänmänskliga och lättbegripliga. Vidare är romankaraktärerna utpräglade antihjältar, och en antihjälte är alltid tilltalande. Personerna vi möter är ambivalenta och lögnaktiga, de super, bedrar och knarkar, och de brottas med mindervärdeskomplex, fördomar och sociala rädslor. Tsiolkas råmaterial verkar vara viktigt för honom och djupt känt, men någon stilist eller intrigbyggare är Tsiolkas verkligen inte, och hans högst allmänna språkhantering gör att berättelsen tyvärr tappar fart och utvattnas.

Romanen utspelar sig i Melbourne, i en miljö präglad av friktionsfyllda kulturmöten och urvattnad liberalism, och intrigen centreras kring Hector, en son till grekiska invandrare. I början av romanen träffar Hector släktingar på en grillfest.

Med på festen är flera barn. Ett av barnen, Hugo, beter sig provocerande. Hectors kusin Harry tappar tålamodet och ger Hugo en örfil. Örfilen utgör en dramatisk vattendelare. Festdeltagarna delas i två läger. Vissa tycker att Hugo förtjänade örfilen, medan andra tycker att Harry är en barnmisshandlare, och han blir också polisanmäld. Den följande rättegången upptar bara en mindre del av boken, och istället för att följa den i rättsalen får vi följa ett antal personers öden. Konflikten kring örfilen påverkar inte bara Harrys och Hugos familjer, utan alla som närvarat på grillfesten. Konflikten fortplantar sig som svallvågor och sätter relationer på prov. Konflikten kommer att fungera som ett narrativt förstoringsglas; den förstärker personliga slitningar och sociala problem och frilägger dessa inför läsarens ögon. Romanen innehåller ett rikt och brokigt persongalleri, men alla karaktärer delar en förvrring, en slitning mellan personlig frihet och gamla sociala mönster. I vissa avseenden framstår romankaraktärerna som väldigt bakåtsträvande, och varken mansbilden eller kvinnobilden i Örfilen är särskilt progressiv alls.

Örfilen är en problematisk bok, eftersom dess högst intressanta problemområden misshandlas av Tsiolkas högst basala prosa. Dialogerna är onaturliga och stela, och beskrivningar som ska vara målande blir segtuggade och platta. En förort beskrivs som “platt och och enformig, grå och dämpad, funktionell och trist”, och när Tsiolkas ska beskriva en mans utseende får vi veta att “hans släta olivfärgade hud var solbränd och nästan lika djupt chokladbrun som hans frus”. Detta, mina damer och herrar, är inte världens starkaste prosa. En roman som fullständigt lever på sitt stoff, sitt ärende, och det är dess realistiska tyngd, dess nutida verklighetsbeskrivning som gör den läsvärd. Den realistiska, korthuggna teknik Tsiolkas använder är förrädisk; avståndet mellan banalitet och asketisk tyngdär alltid litet, och Tsiolkas är verkligen inte ensam om att trampa fel.

Kim Larsson