Litteratur: David James Smith; Den unge Mandela. Frihetskämpe och revolutionär

aug152012

Skrivet av Signe Lundgren

Litteratur - Litteraturkritik

Mandela som valpNelsons otroliga vilja

David James Smith
Den unge Mandela. Frihetskämpe och revolutionär
Översättning Stefan Lindgren
Leopard  

1910 bildas Sydafrikanska unionen, en självstyrande stat. Åtta år senare föds den man som under sin livstid ska komma att bli inkarnationen av det sydafrikanska apartheidmotståndet – Nelson Mandela

David James Smith är en brittisk journalist på Sunday Times Magazine som gett ut ett flertal böcker. Han har varit verksam som journalist i hela sitt vuxna liv, vilket märks på hans något torra och koncisa stil.

Att gå ner sig i biografiträsket är lätt, den litterära marken är alltför sank och på den bokliga myren växer flosklerna tätare än hjortron. Särskilt svårt är det när en Ikon och Världsledare ska skildras, ett mångfacetterat porträtt är inget som serveras i en handvändning. Redan från start kämpar David James Smith i motvind; det finns ett flertal böcker om Nelson Mandela på marknaden samt faktumet att han inte har fått chansen att intervjua huvudpersonen. Nåväl, det sistnämnda kan likväl innebära en fördel då mer nyanserade bilder får chans att ges utan att stöta sig med bokens centralgestalt. Detta är fallet i Den unge Mandela, här får vi ta del av en Mandela som är mänsklig och inte alltid sympatisk.

Samtidigt rättfärdigas hans beteende alltsom oftast, som när han passade barnen till några bekanta då ”han kunde daska till dem om de var stygga, men det brydde de sig inte om eftersom de visste att om han gjorde det hade de verkligen gjort något fel.” (s.62) Eller då sanningshalten bakom ryktena om hans hustrumisshandel tas upp ”kan förklaringen ligga i det oupphörliga tryck han stod under dessa år [...] Även om det inte ursäktar hans beteende, kan det ge någon form av sammanhang.” (s.149)

Den intensiva kampen, den otroliga viljan, övertygelsen och disciplinen fascinerar något otroligt. Lika mycket, om inte mer, fascination genererar uppoffringen av familj och ett ”normalt” socialt sammanhang. De mandelska barnen och anhöriga fick betala ett högt pris för sina roller som osynliga deltagare i frihetskampen. Nelson Mandelas uttalande ”... Man kämpar för att befria miljontals människor och inte för individuell ära” förlorar således lite av sin altruistiska glans när man byter perspektiv.

Den unge Mandela brister delvis i sin stringens gällande upplägg; jag saknar en kapitelindelning som ger en hint om innehållet och en röd tråd i berättandet, avsaknaden av detta gör att en del av drivet försvinner. Däremot uppskattar jag ärligheten hos romanen och även hur Winnie Madikizela, och hennes förhållande med Mandela och barnen, porträtteras.

13 juni 1964 deporteras Mandela till Robben Island. Fångarnas status visades delvis genom längden på deras byxor (indier fick långbyxor medan svarta sydafrikaner tvingades bära kortbyxor), tre år efter sin ankomst hade Mandela lyckats få igenom långbyxor åt alla. 23 år senare var han fri.

Signe Lundgren