Litteratur: Oswald Spengler; Människan och tekniken

aug092012

Skrivet av Johannes Nilsson

Litteratur - Litteraturkritik

Spengler och tekniken

en kort men intressant essäOswald Spengler
Människan och tekniken
Arktos

”Människan i och för sig”, som filosoferna prata om, finns icke; det som finns är människor i en viss tid, på en viss plats, av en viss ras och av en särskild personlig läggning, och som i kampen med en given värld antingen slår sig igenom eller dukar under, medan världsalltet runtomkring består i gudomlig oberördhet

Detta citat ur Oswald Spenglers lilla skrift ”Människan och tekniken” från 1931 framstår, såhär 80 år senare, som en mycket träffande sammanfattning av verket i sig. Den då rådande tidsandan vilar nämligen tungt över verket, som därmed läses med en huvudsakligen historisk blick. En viss tid (30 – tal), en viss plats (Tyskland), en viss ras (”arier”), en särskilt personlig läggning (konservativ).

 Hur det gick i ”kampen med den givna världen” vet vi ju, och därmed gör just Spenglers samtidsbundenhet honom så oerhört främmande för vår samtid, som satt en närmast barnslig ära i att i allting vara 30 – talets motsats. I synnerhet det konservativa, tyska 30 – talet, som Spengler var en mycket viktig del av.

 Hitler var förstås en annan viktig del, och en hel del förenar de två, framförallt synen på människan som i grunden ett hierarkiskt rovdjur, som tidigt började förslava varandra, och utvecklade språket för att kunna befalla.

Som duktig samtidsmänniska förväntas det ju av mig att jag i solidaritet med min egen samtids visdom skall raljera över Spenglers missgrepp och felaktiga premisser, som att han, liksom för övrigt den av Spengler förhånade Rousseau, antar att människan i naturtillståndet var ett ensamlevande djur, en uppfattning som idag ter sig synnerligen löjeväckande, varefter det hela kan garneras med den ”analys” av den med Hitler delade ”tankevärld” som i princip hoppar ut från varje sida, fyllda som de är med uttryck som ”raskänsla”, ”härskarnatur” och ”rangordning”.

Det lustiga med en sådan recension är förstås att den, i sin präktiga bekräftan av sin egen tids värderingar, för eventuella framtida läsare kommer framstå som minst lika petrifierad och främmande som Spengler är för oss. Det naiva fördömandet av det förflutna utgår ju från en Darwinistisk vantolkning som är minst lika gammal som den stridslystna idén om tillvarons ”kamp”, nämligen föreställningen om utvecklingen som ett pågående framsteg till allt ”högre” eller ”bättre” stadier. Från samtidens höga häst har det förflutna ingenting att säga oss, med möjligt undantag av rent historisk kunskap.  

Vid ett flyktigt ögonkast ter sig givetvis Spenglers resignerade pessimism lika förlegad som exempelvis Malthus; gårdagens domedagsprofet vederläggs ju av det enkla faktum att vi lever än idag. Dessutom i ett välstånd långt bortom vad Malthus eller Spengler kunde föreställa sig. Men flyktiga ögonkast leder till flyktiga och grunda slutsatser, och de framstegspredikanter som gärna hånar Malthus, glömmer ideligen bort att Malthus princip om befolkningsökning ligger till grund för hela den moderna biologin. Och Spenglers dystra spådom om västerlandets fall på grund av lönedumpande outsourcing, artikulerad i just ”Människan och tekniken” ser ut att besannas i vår egen tid av skuldkriser och finanskollaps.

 Men här finns faktiskt mer av matnytta än denna eventuellt infriade profetia. Förmår vi bortse från Spenglers tidsbundna essentialism, blir den ”faustiska” människans praktiska sinnelag en hygglig approximering av den vetenskapliga mentalitet som uppstått i, men knappast är bunden av eller identisk med ”västerlandet”, en mentalitet präglad utav arbetshypotesen, vars praktiska ändamålsenlighet må korrelera med dess sanningshalt, men i slutändan ändå har företräde: vad kan vi göra med detta? Ett görande som i sin tur enbart tar hänsyn till möjligheten till ytterligare handling, i form av all sorts tänkbar tillväxt, utan att frågan om ”var” eller ”varför” blir aktuell, medan de visserligen imponerande upptäckter som denna tillväxt gett upphov till, i slutändan blott är biprodukter av handfast, praktisk utveckling, som främst skett på det militära och kommersiella området.

Till skillnad från det krassa, vetenskapliga tänkandet, bör filosofin inte bedömas utifrån dess slutsatser, bundna i sin tidsanda som dessa ofrånkomligen är, utan ifrån vilka nya frågor den ger upphov till. Spenglers fråga till vår samtid och vår framtid skulle kunna vara ”hur hanterar denna form av tänkande sanningar i strid med det praktiska nyttotänkandet?”. Exempelvis den exponentiella tillväxtkurvans yttre gräns för alla former av tillväxt. Den frågan är inte illa ställd. 

Johannes Nilsson