Litteratur: Patricia Lorenzoni; Mama Dolly. Bilder av moderskap från jungfru Maria till Alien.

jul312012

Skrivet av Else-Britt Kjellqvist

Litteratur - Litteraturkritik

Att skriva sig till moderskap

Patricia Lorenzoni Foto Christer EhrlingPatricia Lorenzoni
Mama Dolly. Bilder av moderskap från jungfru Maria till Alien.
Norstedts

Patricia Lorenzoni är forskare i idéhistoria och kulturskribent. Hennes mamma kommer från Brasilien dit författaren även förlagt delar av sin forskning med bl.a. resor till norra Amazonas. En aktuell studie handlar om bilden av ”indianen” i brasilianskt tänkande.

Mama Dolly består av tolv essäer och nio svartvita bilder fördelade på 130 sidor, inklusive notapparat. Innehållsmässigt vindlar, de omväxlande akademiska och personliga, betraktelserna mellan högt och lågt; populärkulturella referenser samsas med litterära, religiösa och kulturhistoriska. Refererande texter blandas med mer kritiskt djuplodande, så passerar exempelvis Simone de Beauvoirs syn på fostret/spädbarnet som en parasit och Thomas Beaties naturvidriga gravida manskropp oproblematiserade medan kritiken av Vatikanens omänskliga syn på abort är glasklar liksom av antropologen James George Frazer och hans projektion av sin kvinnoskräck på ”vilden”. De bägge senare är Lorenzoni också förtrogen med i egenskap av konverterad katolik som skrivit en avhandling om Frazers klassiska verk Den gyllene grenen där hon utforskar sambandet mellan kristen världsbild och europeisk erövring.

I den inledande essän Jag väntar mitt eget barnbarn drömmer Lorenzoni att hon sitter på en sängkant med ryggen mot en ansiktslös man. Hon är gravid. Dagsresten visar sig vara en ruta i en serie av Jaime Hernandez som tillsammans med sin bror startade kultseriemagasinet Love&Rockets. ”Hans berättelser kretsar kring kvinnor; ofta starka och hjältemodiga, nästan alltid aningen galna. Men mödrar är de sällan, och deras egna mödrar är långt borta eller har svikit.” Relationen som författaren då lever i avslutas kort därefter men hon fortsätter att drömma om barn.

Boken är uppkallad efter fåret Dolly som klonades från en bröstcell. Och följande essä handlar om kvinnoblivandes bröstfixering (antingen är de för stora eller för små) och om omgivningens reaktioner på ammande mödrar. Countryns ”mormödrar” Dolly Parton och Loretta Lynn med sina arbetarklassbakgrunder och fantastiska karriärer skildras med humor och värme.

Röd tråd och drivkraft är Lorenzonis egen längtan efter barn parat med hennes ambivalens inför graviditet och moderskap. P-pillrets befrielse för den unga kvinnan riskerar att bli till förbannelse när hon passerat trettio. Själv är författaren född 1975. Texten visar hur en intellektuell kvinna arbetar sig igenom yttre och inre hinder i form av konventioner, traditioner, myter, kultur och religion för att skriva sig fram till klarhet om hon ska skaffa barn eller inte.

Essän Bortbytingar når smärtpunkten. Lorenzoni hör en kvinna, som hon kände stor respekt för, säga: ”Jag skulle aldrig kunna knyta an till ett barn som inte var mitt eget.” Och här måste jag bara upprepa författarens egna ord: ”Blod är tjockare än vatten säger vi. Men vad är tjockare än kärlek?” Några rader längre fram konstaterar hon att en av vår kulturs farligaste illusioner är den om kärlek som inte kräver arbete. Igenkänner i detta avsnitt också min egen barndomsläsning Bland tomtar och troll och konstaterar att idag har trollen ersatts med diagnoser. Fortsättningsvis ställer Lorenzoni uppfordrande frågor som: ”Hur känner man igen sitt blod?” Samt sammanfattar Selma Lagerlöfs Bortbytingen – en berättelse om äkta kärlek och falsk. Och avslutar med en kritiskt granskande diskussion om utlandsadoption och surrogatmödraskap.

Vilka är offer och vilka är förövare i berättelserna om kvinnor som mördar sina barn, frågar sig författaren under rubriken Mylingadans. En tanke hon framför är att man kan se barnamorden som en oförlåtlig sammanblandning från moderns sida av sin egen och barnens situation. Alltså ett narcissistiskt moderskap som vägrar erkänna gränsen mellan moderns och barnets kropp och deras skilda behov. Men även för barnamörderskan finns hopp och helgon; hon heter Santa Rita av Cassia och är de hopplösa fallens, de desperatas beskydderska som själv på 1300-talet levde i ett artonårigt äktenskap fyllt av övergrepp. Det var till henne författaren bad när hon som barn var rädd för mörkret.

Lorenzonis egen barnalängtan växer sig under läsningen starkare. Tanken att köpa sperma i Danmark skrämmer henne allt mer och för att hitta en lämplig barnafader börjar hon söka bland sina manliga vänner och bekanta. Dessemellan gör hon uppehåll hos kvinnor som jungfru Maria, heliga Birgitta, Coatlicue förkroppsligande födelsens smärta och närhet till döden, La Guadalupana jungfrumodern, La Chingada den våldtagna modern som vi övergett och La Llorona som vandrar osaligt sökande efter sina förlorade barn. Lorenzonis slutsats blir att vi måste integrera, se dem hos varandra, för att vi ska kunna bli av med den förtryckande motsättningen mellan hora och madonna.

Avslutningsvis frågar sig författaren varför hon inte skriver om sin egen mamma. Där hennes mor finns ser hon bara en kompakt klump av ogenomskinlighet. En klump som ju innehåller också den egna barndomen och uppväxten. Inte sällan ser man sin mamma på större avstånd och något klarare efter att man själv blivit mamma. Och i ett av tv-programmen då Lorenzonis bok presenterats var hon höggravid.

Else-Britt Kjellqvist