Litteratur: Magnus Dahlström; Sken

aug102012

Skrivet av Nikanor Teratologen

Litteratur - Litteraturkritik

Magnus Dahlström Foto Sofia RunarsdotterSteril skrivövning

Magnus Dahlström
Sken
Bonniers

Sken är en fragmentarisk texttriptyk som skildrar tre namnlösa och nästan identitetslösa kvinnor, iakttagna så gott som uteslutande i sina arbeten: en arkeolog, en förskolefröken, ett vårdbiträde. Deras livsvärldar förefaller vara fullständigt glädje-och meningslösa, deras relationer med andra präglade av olust, alienation, kommunikationslöshet. Språket i boken är reducerat till det elementärt nödvändiga för att berätta dessa av intighet hemsökta och av omständigheternas nödtvång halvkvävda levnadsfragment. Korta meningar helt avskalade all grannlåt. Yttervärldsiakttagelser lika plastigt utbytbara som interiör-och exteriörangivelser och personbeskrivningar i manuset till valfri TV-såpa. Apatiskt entonig snöpt dialog som inte leder någonvart och aldrig kan komma att göra det. Symptomatiskt nog mynnar dessa embryon till meningsutbyten i en värld utan syre och ljus ut i de själsfrånvarande yttranden som senildementa patienter utstöter i kontakt med vårdbiträdet. Och den sista tredjedelen är bokens bästa avsnitt, det outsägligt sorgliga och absurt kusliga i senildemensens själsförmörkelse, de levande dödas framhärdande i en skymningsexistens de egentligen redan lämnat, återges i ett antal anekdoter från en inte särskilt väl fungerande äldreomsorg. I det avslutande stycket lämnar vårdbiträdet en anmälan om oegentligheter i verksamheten – vad arbetsledaren gör med denna anmälan förblir oklart, två alternativa versioner skrivs in i texten, båda dock med innebörden att denna anmälan kommer att ignoreras.

När språket systematiskt berövas inte bara grannlåten (vilket man bör sträva efter och måste lyckas med för att texten ska kunna leva) utan även all egenart, all lidelse, all lekfullhet, all äventyrlighet, all längtan efter något annat än den kommunala och landstingssanktionerade diskbänksrealismens ABC, så blir texten dessvärre grådaskigt slätstruken, klaustrofobiskt tristessframkallande, obotligt steril. Man kan förstås säga att Skeninbjuder så kallade litteraturvetare till vidlyftiga uttolkningar och sinnrika analyser. Vem vet, kanske Bonniers genom sin baksidestexts påstående att boken handlar om ”tre kvinnor som utmanar strukturerna i de miljöer de befinner sig” anvisar den väg som dessa utläggningar om ”textens innebörd” enligt etablissemanget bör följa. Saken är bara den att de tre gestalterna, vilkas orimliga isolering i sin torftiga arbetsmiljö och sina tråkiga arbetsuppgifter blottläggs så brutalt, men med en viss svalt distanserad medkänsla, inte är i stånd att utmana några strukturer. De befinner sig i det schemalagda lönearbetets friktionsfritt funktionsdugliga samtida helveten, från vilka ingen räddning står att finna, inte ens kan anas som en avlägsen möjlighet.

Kvinnorna i texten är kuggar, som kan och i händelse av att de ”krånglar” tveklöst kommer att bytas ut. Strukturerna, samhällsinstitutionerna, samhällsverkligheten, kommer att mala på, med eller utan dem. De bär inom sig samma tristess som omger dem likt fuktiga filtar. De förfogar inte ens över språkets måhända illusoriskt revolterande vägran att passa in och bekräfta spelets påstådda regler.

Arkeologen är ny i sitt yrke. Vid utgrävningen finner man få föremål, och hon ifrågasätter stillsamt och fåordigt om inte hennes manliga kollegor missat att identifiera själva det boplatsområde som ska dokumenteras.

Det hela upplöses i ett ljumt jaså, hon avtackas med till intet förpliktande

artighet, rutinerna har sin gilla gång. Men även om hennes aning om att man borde gräva en bit åt ett annat håll efterlevdes skulle rutinerna vara desamma, dagarnas enahanda lika förkvävande, de enträgna bemödanden arkeologerna ägnar sin tid åt lika irrelevanta.

Förskoleläraren har skilt sig och varit sjukskriven. Hon har skaffat en ny karl och återvänder till arbetet med ett sargat inre som aldrig artikuleras. Tillvaron på arbetet är obehaglig, kollegorna baktalar henne, föräldrar är otrevliga, föreståndaren misstänker att kvinnan inte är mentalt frisk. Hon gör sig skyldig till några av mental stress frambragta förbiseenden, som dock inte leder till katastrofer. Otäcka saker, olyckor och mordbränder, äger rum i närmiljön. Berättelsen om hennes tomma liv mynnar ut i ett kvalmigt oförlöst töcken.

Dahlström skrev med boken Nedkomst (1996) ett av de bästa svenska prosaverk från de senaste decennierna som jag känner till. Sken har jag tyvärr inte förmått läsa med någon nämnvärd behållning.

Nikanor Teratologen