Litteratur: Nathalie Sarraute; Planetariet

jul242012

Skrivet av Jessica Johansson

Litteratur - Litteraturkritik

 Nathalie Sarraute. Foto Jacques SassierEn av 1950-talets klassiker

Nathalie Sarraute
Planetariet
Översättning: Lorenz von Numers – reviderad av Nova Gullberg Zetterstrand & Henrik Petersen
Modernista

Nathalie Sarrautes Planetariet är en modern klassiker från mitten av 1900-talet som Modernista nu ger ut på nytt. Definitionen av en klassiker brukar ju vara att den står sig över tid, att den har en förmåga att tilltala människor i olika tider tack vare någon form av allmängiltighet. En modern läsare kanske ser andra kvaliteter i Selma Lagerlöfs böcker än vad de samtida med henne gjorde, men kvaliteten är beständig. Det kan också, som bekant, hända att en klassiker fungerar i vissa sammanhang men inte i andra. Att den så att säga faller ur den litterära kanon för att den inte längre har något att säga, för att möjligen på nytt aktualiseras i en annan tidsepok.

Tyvärr blir det uppenbart att Planetariet inte har klarat av tidens tand särskilt väl, eller så är det bara jag som inte förmår ta den till mig.

Romanen utspelas i en borgerlig fransk miljö och fokuserar på en ung man som skriver en avhandling om en berömd författarinna, och vill närma sig och bli bekant med henne. Samtidigt är han besatt av att få ta över sin fasters gigantiska våning och bo där med sin flickvän. Ytan och anseendet är, typiskt för den borgerliga miljön, mycket viktigt och allt tycks handla om att göra rätt intryck på rätt personer. Boken är inte skriven i en linjär, kronologisk ordning, utan cirkulerar kring dessa nyss nämnda företeelser på ett sätt som emellanåt blir klaustrofobiskt, andra gånger tråkigt att läsa.

Dock så har boken betytt mycket och hade stor inverkan när den gavs ut i slutet av 1950-talet, och som sådan blir den intressant att läsa. Just denna stagnation och hur händelserna återvänder, far iväg, snurrar runt för att småningom återvända igen är svår att ta till sig. Likt exempelvis Strindbergs Röda rummet så är Planetariet en bok som kräver att man läser på innan, för att kunna betrakta den ur ett litteraturhistoriskt perspektiv och på så vis nå dess kvaliteter och förstå sig på den.  

Och det i sig behöver inte vara något negativt, snarare brukar man lära sig mer på så vis än att bara läsa en bok rakt upp och ned.

Jessica Johansson