Litteratur: Delphine de Vigan; Dagar utan hunger

jul152012

Skrivet av Jana Rüegg

Litteratur - Litteraturkritik

Delphine de Vigan, bild: Sekwa La jolie fille et les anorexigènes

Delphine de Vigan
Dagar utan hunger
Översättning av Maria Bodner Gröön
Sekwa förlag

Hunger är för de flesta en känsla som kommer då och då, den åtgärdas utan större eftertanke och ibland görs måltiden speciellt fin. För de flesta är mat dessutom en passion och en stor del av livet. Det är det för Laure också men inte på samma sätt. När hon tas in på sjukhus är hon i anorexins slutstadium och hennes kropp är nästan helt avstängd. Det enda hon känner är att hon har kontroll över den även fast känslan inte stämmer överens med verkligheten. Hon är så mager att kroppen inte kan fungera på egen hand och måste regelbundet sondmatas. På sjukhuset får hon hjälp av en läkare som hon känner en mycket stark kontakt med och kan anförtro sig åt. Dessutom träffar hon andra som också lider av ätstörningar, allt från de som äter för lite som hon själv, men också de som äter för mycket. Sakta men säkert, under tre månaders tid, lyckas Laure tillsammans med läkaren, väcka liv i sin kropp igen.

Delphine de Vigan har skrivit flertalet böcker varav två av dessa har översatts till svenska, No och jag och den senaste från 2010 Underjordiska timmar har båda getts ut som Sekwa förlag. Dagar utan hunger är de Vigans debut och skrevs ursprungligen under pseudonymen Lou Delvig. Historien är hennes egen, berättad för att förklara och skapa förståelse för en sjukdom som inte ens den sjuke kan förstå sig på. För det är en komplex berättelse som växer fram, fragmentariskt berättad för att ligga Laures tankar så nära som möjligt. Utan att veta om det, bearbetar hon sin barndom och sitt hittills nittonåriga liv för att försöka förstå vad som gick fel och vad hon kan göra åt det. Det är en ärlig och avklädd berättelse som utan omsvep säger som det är, tankar dyker upp och försvinner lika fort som de formats. Ändå lyckas de Vigan sätta fingret på känslan av att vilja fly ansvar, känslan av det fatala misslyckandet och ensamheten. För någon som aldrig haft sjukdomen blir detta en unik inblick i en ungdomlig version av den. Trots att sjukdomen kan komma i många skepnader skapas här ett universellt språk som kan förstås av alla. Just de känslorna som Laure upplever kan alla känna, anorektiker som frisk. Denna bok kan ge en värdefull inblick i denna ytterst privata och näst intill tabubelagda sjukdomen, men även skänka tröst till den som söker detta. För trots att det kan kännas som så, så är en anorektiker aldrig ensam och stöd ska alltid finnas att få.

Jana Rüegg