Litteratur: Theodor W. Adorno & Max Horkheimer; Upplysningens dialektik
Adorno, Horkheimer och Habermas av Jeremy Shapiro via Wikipedia Upplysningens snedsteg
Theodor W. Adorno & Max Horkheimer
Upplysningens dialektik
Daidalos 2012 (3:e upplagan)
Vad har de bestialiska sexorgier Markis de Sade skriver om gemensamt med upplysningsfilosofen Immanuel Kants moralfilosofi? Till innehåll naturligtvis ingenting. Rent formmässigt – en hel del. Det åtminstone om man får tro vänsterfilosoferna Theodor W. Adorno och Max Horkheimer.
Vad de Sade och Kant skulle ha gemensamt är att de upprättar ett abstrakt system med regler vars konsekvenser ovillkorligt måste följas. de Sade ett regelverk för sadistisk sexualitet, Kant en universell etik. Deras tankegångar kännetecknas båda av en kylig teknisk rationalitet.
Så fattas också kännetecknet för upplysning i vid mening i Adorno & Horkheimers essäbok Upplysningens dialektik. Upplysningen ville med hjälp av förnuftet steg för steg avförtrolla världen och befria oss från vanföreställningar. Men något i denna förnuftets triumfmarsch gick fel, enligt Adorno & Horkheimer.
Boken kom ut på tyska 1947 och skrevs i exil under andra världskriget i Amerika. Adorno & Horkheimer tillhörde Institut für Sozialforschung (ibland kallat Frankfurtskolan) som bedrev ideologikritisk forskning. Institutet finns fortfarande och idag räknas den filosofiska superstjärnan Jürgen Habermas som frontfigur. Upplysningens dialektik kom i svensk översättning 1981 och finns nu i nyupplaga på förlaget Daidalos.
Upplysningens dialektik är i mycket skriven som en reaktion på andra världskrigets tragedi. Hur kunde kulturnationen Tyskland föda ett vansinne där människor likviderades på löpandeband i koncentrationsläger? Adorno & Horkheimer söker svaret i upplysningsprojektets förfelade förhållande till naturen.
Upplysningen upphöjer en teknisk rationalitet till norm som medför ”blind maktutövning”. Naturen blir i vetenskapens händer ett material som ska behärskas och manipuleras. Detta är, menar Adorno & Horkheimer, bara möjligt genom att människan fjärmar sig från naturen.
Främlingskapet har blivit till en människans andra natur. Just det ”distanserande” tänkande och förnuft upplysningen odlade är (aningen förenklat) vad som ledde till helvetet i Auschwitz, den absoluta katastrofen. Adorno & Horkheimer vill därför upplysa upplysningen för att inte katastrofen ska ske igen, aldrig någonsin. Deras förhoppning är – oaktat deras kritik av upplysningstänkande – att mänskligheten ska kunna söka sig fram mot en sann upplysning.
Man kan naturligtvis betrakta Upplysningens dialektik som en sociologisk klassiker. Detta samtidigt som man bör akta sig för att se den som en förlegad klassiker, en passerad milstolpe i en idéhistorisk räcka samhällsfilosofiska undersökningar. Upplysningens dialektik är alltjämt ett högaktuellt mästerverk. Bokens undersökning av människans förhållande till naturen är på sätt och vis också mer aktuell idag än när den skrevs.
Claes-Magnus Bernson
| < Föregående | Nästa > |
|---|







































