Litteratur: al-Rumi, Djalaluddin; Den enhänte korgmakaren

jul112012

Skrivet av Simon Sorgenfrei

Litteratur - Litteraturkritik

boken kan fungera som en bra första introduktion till Rumis diktning”Dessa dikter behöver befrias ur sina burar.”

al-Rumi, Djalaluddin
Den enhänte korgmakaren
Översättning Astrid Ericson Bahari
Alhambra

Den persiske sufiske poeten Jalal al-Din Rumi (d. 1273) är inte längre en kuriositet eller poet för parnassen. Sedan snart tjugo år är han en av de bäst säljande religiösa poeterna i USA, och sedan ett tiotal år har han blivit allt mer känd även i Sverige. Främst genom iranisterna Bo Utas och Ashk Dahléns översättningar från persiska till svenska. Rumis väg till erkännande i väst har tagit tid, men kan följas bakåt i tiden. Redan från 1300-talet var han hyllad som en av de främsta poeterna i stora delar av den muslimska världen, och med kolonialismen och den västerländska orientalismens växande intresse för det persiska språket och den persiska litteraturen kom Rumi – bredvid Hafiz, Sa´di och Khayyam – att översättas till franska, tyska, engelska, och svenska. Än idag hör den brittiske orientalisten R. A. Nicholsons (d. 1945) översättningar från det tidiga 1900-talet till de främsta. Nicholsons arbete var också av stor betydelse för svensken Eric Hermelins (1944) översättningar av Rumi vilka låg färdiga i början av andra världskriget.

Men den uttolkare som haft störst betydelse för Rumis breda popularitet i väst är otvivelaktigt den amerikanske poeten Coleman Barks (f. 1937). Barks har berättat hur han som ung litteraturstudent vid Berkeley University i Kalifornien fick en bok med Rumis dikter av poeten Robert Bly, med orden: ”Dessa dikter behöver befrias ur sina burar.” Barks metod har sedan dess varit att omarbeta andras översättningar av dikterna till amerikansk frivers. De burar som Barks befriat dikterna ur kan identifieras dels som originalens metrik och dels som deras religiösa ramverk. Han har rört sig bort från den persiska poesins stränga rimteknik, vilken enligt honom skulle upplevas som gallimatias i översättning, och i stället gett Rumi en stil i Walt Withmans och Galway Kinnells anda. Barks har också berättat hur han i arbetet med dikterna ”tagit islam ur dem” för att tolka fram en universell religiös sanning som han menar sig ha upplevt däri. Barks har naturligtvis fått massor av kritik för sin omilda behandling av Rumis poesi. Samtidigt har hans versioner sålt i enorma upplagor bland nyandliga sökare runt om i världen.

I Sverige har Rumi, som jag nämnt, huvudsakligen översatts av iranister och populariserade versioner liknande Barks har lyst med sin frånvaro. I alla fall fram till härom året då förlaget Alhambra gav ut en samling av Barks tolkningar i svensk översättning. Troligtvis har denna sålt ganska bra eftersom förlaget nu ger ut ytterligare en bok med Barks versioner i Svensk översättning.

Har man någonsin läst Rumi i original, eller i en noggrann översättning, har man ofta svårt att känna igen sig i Den enhänte korgmakaren. Barks har klippt och klistrat friskt i dikterna. Jag har svårt att tänka mig att man skulle se genom fingrarna med en liknande behandling av exempelvis Dante, Milton eller Shakespeare.

Vad som blir kvar är en i och för sig ofta rolig och vacker poesi, men också en poesi som har mer gemensamt med efterkrigstidens nyandliga sökande, än med medeltida sufiska traditioner. Genom att lyfta dikterna ur den religiösa kontext i vilka de är skrivna har Barks gjort dem mer mystiska och svåråtkomliga än de ofta är i original, där dikterna hänger samman i förklarande narrativ. Rumis dikter utgår dessutom ofta från en specifik vers från koranen eller någon berättelse från Muhammads eller islams historia, och utan dessa referenser blir de rader som är kvar ofta allt för öppna och allmängiltiga. Men samtidigt erbjuder dessa versioner läsaren en möjlighet att spegla sig själv och sitt eget subjektiva sökande i raderna, vilket kan förklara deras popularitet.

Den enhänte korgmakaren är, som litteratur betraktat, ingen dålig bok. Rumis metaforik och den sufiska litteraturens starka berättelser tål den omilda behandlingen utan att helt urvattnas, och boken kan säkert fungera som en bra första introduktion till Rumis diktning. Men vill man lära känna denna bättre, och få en mer rättvis bild av denna poesi, så finns det bättre översättningar lätt tillgängliga på svenska.

Simon Sorgenfrei