Litteratur: Ingemar Lindahl; Död men ganska levande

jul102012

Skrivet av Carl Magnus Juliusson

Litteratur - Litteraturkritik

Vad betyder det egentligen att leva livet?

Ingemar Lindahl foto Pawel FlatoIngemar Lindahl
Död men ganska levande
Podium

”Jag är död.” Så inleds Ingemar Lindahls (f. 1946) debutroman Död men ganska levande. Som författare debuterade han redan 1965 med diktsamlingen Ffånetter, men har sedan dess – utöver sin poetiska – samtidigt en lång diplomatisk karriär bakom sig, senast som ambassadör i Cyperns huvudstad Nicosia.

Romanen börjar med att berättaren Alexander Clarin vaknar upp ensam i ett grå-vitt rum och med en begränsad syn på grund av det bandage han har virat kring sitt huvud. Han har varit med om en bilolycka och är fast övertygad om att han nu har lämnat jordelivet bakom sig. Gestaltandet av ett enskilt självrannsakande medvetande, och i ett dylikt scenario utan tid och rum, får en kanske att för en kort stund komma att tänka på Becketts sena prosa, kanske framför allt Sällskap från 1979. Men när huvudvärken väl börjar bulta och diverse rörelser börjar dyka upp i berättarens ögonvrå revideras den associationen nog till att man mer kommer att tänka på en skildring av limbo, kanske i stil med hotellrummet i Sartres Inför lyckta dörrar (1944).

Berättaren själv anser sig däremot befinna sig i ett övergångsstadium där själen ska komma att separeras från kroppens alla bojor i förberedelse på det eviga andliga liv som väntar honom efter döden.

Men kanske inte helt oväntat befinner sig Clarin inte någon annanstans än på ett sjukhus där han vaknat upp efter en månads medvetslöshet. Däremot är den grad av envishet kanske mer oväntad i vilken han vägrar att överge sin första tanke om sin förestådda död. Sin död är han bergfast övertygad om trots sjukhuspersonalens aldrig upphörande argumentationer.

Clarin är 65 år och lever i efterdyningarna av den medelålderskris som inträffat tio år tidigare – men som fortfarande verkar ligga honom nära i tankarna. Han är uppvuxen på Östermalm och var sedan barnsben predestinerad att efter sin far ta över det auktionshus som bär familjenamnet. Ett genomgående tema i hans tankar är slitningen mellan den lust han hade som ung att bli konstnär och sin roll i ledet att axla familjeföretaget som väntade honom. Förutom det kretsar hans inre tankegångar (vilka är, på grund av hans ganska begränsade rumsliga friheter i sjukhussängen, största delen av romanen) kring hans fru Ingrid och hans ungdoms stora lidelsefulla kärlek Blanche; samt om konst, musik och självklart om döden.

På tal om döden diskuterar han den, och försöker hantera den, utanför de stora religionerna, med hjälp av swedenborgianismen, stoicismen enligt Marcus Aurelius’ Meditationer och den s.k. cyklopismen som en vän till berättaren – under hans tid som skulpturstudent i Paris – hittat på. Dessa reflektioner blandas sedan med en nästa religiös beskrivning av den äldre klassiska musiken (’sfärernas musik’) nästan som transportmedel till de högsta dimensionerna och evigheten.

Till skillnad från t.ex. redan nämnda Becketts inre monologer, är Död men ganska levande mycket mer essäistisk, fylld av referenser, citat och filosofiska tankegångar av olika slag. Dock har berättaren en lite mässande, didaktisk ton, som kan vara lite gnällig ibland; särskilt i samband med den allmänna konservatism som genomsyrar hans tänkande. Inom musiken har det, enligt Clarin, inte producerats något av värde efter Brahms; inom måleriet, ingenting efter impressionisterna (förutom tre undantag); för att inte nämna alla klagomål på dagens samhälle, konsumismen och den så kallade svenskheten.

Men romanen sätter utan tvekan fingret på en intressant fråga, den som i språket kan uttryckas – vilket också ofta görs – genom talesättet att ’leva livet’. Å ena sidan är det ju självklart att det är livet man lever (något annat är ju inte möjligt) men å andra sidan gör detta uttryck det möjligt att utforska vad det faktiskt innebär att leva livet liksom dess motsats: att leva utan att leva på riktigt. Detta tema blir extra tydligt i mötet med den sjuksköterska som, som barn, tvingades uppleva koncentrationslägret Ravensbrück, och som svarar Clarin: ”Så jag förstår vad du menar när du säger att du är död, sade hon. För egentligen är jag också död. Jag dog i lägret med mamma. Sedan dess har jag levt vidare som en skugga.”

Dock kan man tycka att jämförelsen mellan Clarins silverskedsuppväxt på Östermalm och sjuksköterskans upplevelser av koncentrationslägret är lite i det ojämnaste laget. Men på två olika håll kan man kanske kanske säga att romanen här uttrycker möjligheten till olika förhållningssätt till livet, om att ge upp och att sätta punkt för livet innan det av naturen hunnit avsluta sig självt.

Kort kan man kanske sammanfatta boken som en något splitrad essä om konst, liv och död, framförd och berättad av en lite småsint, och kanske också självgod och barnslig (med tanke på hur han, mot de som räddat hans liv, bråkar och hävdar att han inte längre lever) – men mycket lärd och kulturellt bildad – äldre herre, som det känns som skyller sitt repetitiva och otillfredsställande liv på omgivningen (nästan på livet självt) istället för på sig själv eller hur han spelat sina kort.

Ingen ånger finns heller här att finna, vilket annars brukar ta stor plats i ”på-dödsbädden-litteratur”; hans otrohetsaffärer han haft är ingenting han ångrar, eller tar på sig skulden för, utan är snarare en fråga om biologi: ”På grund av den ömsesidiga attraktionen, av nästan naturvetenskapligt slag, måste vi förr eller senare förenas.”

En möjlig läsning är att se Lindahls roman som en viss typ av överklasskildring full av leda över alla dess konventioner och upprepningar, familjefejder om pengar och företag som ska tas över; en berättelse om en människa med alla möjligheter i världen men som ändå känner sig låst i sin tillvaro utan att kunna känna sig nöjd med hur livet tagit sig ut, och som istället finner en viss trygghet eller till och med behag, i att anse livet på jorden från och med nu avslutat.

Carl Magnus Juliusson