Litteratur: Jonathan Lindström; Bronsåldersmordet: Om arkeologi och ond bråd död

jul102012

Skrivet av Carl Magnus Juliusson

Litteratur - Litteraturkritik

Granhammarsmannen: En mordgåta (2750 år senare)

om ett gammalt mord Jonathan Lindström
Bronsåldersmordet: Om arkeologi och ond bråd död
Norstedts 

1987 bläddrade Jonathan Lindström (f. 1962) – författaren och arkeologen – i ett nummer av Fornvännen från 1959. Däri fann han att läsa om den förmodade bronsåldersman som man funnit några år tidigare, den 10 juni 1953, i Västra Ryds socken i Upplands Bro, tre mil nordväst om Stockholm. Mannen fick namnet Granhammarsmannen efter godset Granhammar där lantbrukare Zetterström en solig junidag, i full färd med att gräva ett dike, till sin stora förvåning med spaden råkade få med sig en dödskalle upp.

Men efter att Granhammarsmannen hade omskrivits i Fornvännen, föll han åter i glömska – trots att en mängd frågetecken förblivit obesvarade. Vänstra ansiktshalvan var nämligen sönderhuggen av ett eggvapen. Och hans skelett låg i en förvirrande oordning. Vem var han? Blev han mördad och i så fall varför? Och varför ligger hans skelett som det gör?

Granhammarsmannen var ett fynd som inte gick till historien, som aldrig hamnade vare sig i historieböckerna eller i Lindströms kurslitteratur som arkeologi-student. När han hörde sig för i sin omgivning ifall någon hört talas om honom, fick han överallt nekande svar; och var det någon gång jakande hade vederbörande i de flesta fall blandat ihop honom med Grauballemannen eller något annat känt fynd av liknande slag. Så ungefär tio år efter att han för första gången kommit i kontakt med Granhammarsmannen bestämmer Lindström sig – under sin pappaledighet 1998 – att själv sakta börja nysta i fallet. Och med den nya teknologin i ryggen kan verkligt stora och spännande resultat äntligen komma i ljuset.

Med hjälp av kolfjortonmetoden (som under 50-talet ännu inte var praxis inom arkeologin) kan de – i samband med andra metoder för tidsbestämning: som pollendatering eller datering genom att identifiera de föremål som påträffats på och runtomkring kroppen – fastställa att han är från 800-talet f.Kr. dvs. från det som kommit att kallas den yngre bronsåldern (och inte från 1000-talet f.Kr. som man tidigare hade trott). En annan ny teknisk landvinning – som jag kan tycka är lite för spännande för att inte avslöja här – är också hur de genom att mäta det så kallade strontiumvärdet i kroppen, vilket återspeglar det strontiumvärde som finns i berggrunden där man bor (om man, vilket man kan anta gällde människor under bronsåldern, åt främst närproducerad mat). Genom att mäta eventuella förändringar i strontiumvärdet kan man därigenom säga ifall en människa har stannat på samma plats under hela sitt liv eller kommit att förflytta sig. Och intressant nog – vilket var relativt ovanligt för den tiden och sällan resultatet av några positiva anledningar – kan man visa på att Granhammarsmannen flyttat från sin uppväxtplats när han var i tioårsåldern. Hur kom det sig? Och hur påverkade det hans sociala ställning?

Under tiden som man i Jonathan Lindströms Bronsåldersmordet: Om arkeologi och ond bråd död från 2009, som nu kommit i pocket, får följa med i en arkeologs vardag att ta reda på och förstå det förflutna – här: angående mordet på Granhammarsmannen, vilket med hjälp av ny teknologi och en skarp slutledningsförmåga mer liknar en CSI-undersökning än den klassiska bilden av en arkeolog på knä i en grop med borste och förstoringsglas i handen – vecklar samtidigt historien om bronsåldern ut sig; en tid som ”trots myllret av händelser”, som Lindström skriver, var ”något av ett mellansekel i mänsklighetens historia, åtminstone tar det liten plats i allmänbildningen. Den minoiska kulturen, faraonerna Echnaton, Ramses och drottning Hatshepsut, jordbruksrevolutionen, de första städerna och Gilgamesh var redan avlägsen historia. Homeros, Sapfo, det klassiska Grekland och romarriket hade ännu inte fötts. Ännu väntade kinesiska muren på att byggas. Det enda som kan tänkas ha fastnat från 800-talet är att Karthago enligt myten grundades före seklets slut av drottning Dido, att den bibliske kungen Jehu for fram i stridsvagn på sitt karakteristiska vis och att den assyriska änkedrottningen Sammuramat, ihågkommen som den vackra och grymma Semiramis med sina hängande trädgårdar, ägnade sig åt att bygga upp städer i Mesopotamien med omnejd”.

Boken inkluderar allting från rekonstruerandet av Granhammarsmannens ansikte utifrån hans dödskalle och varje deckares klassiska sökande efter ett mordvapen, till skildringar av bronsålderns bostäder och deras sexualvanor.

Är man alltså intresserad av en av historiens kanske bortskymda århundraden, och tycker det är spännande att läsa om bland annat hur arkeologi går till i modern tid, hur en förlossning kunde ha sett ut, att det precis som idag var vanligt med plastmammor och plastpappor, om hur man levde, växte upp, dog och begravdes under bronsåldern – samtidigt som man får ta del av en rolig och spännande mordgåta – är det här den perfekta boken.

Bronsåldersmordet är historia när det är som bäst. På samma gång lärorik, allmänbildande som rolig och underhållande. Lindström skriver dessutom mycket mycket bra – vackert, litterärt, personligt och humoristiskt.

Det är ju inget uttryck man slänger sig med hur som helst – men Bronsåldersmordet är faktiskt en fröjd att läsa. Dessutom fint utrustad med bilder och illustrationer som i detta fall bara ännu mer förhöjer läsupplevelsen.

Carl Magnus Juliusson