Litteratur: Ben Watt; Patient

jul082012

Skrivet av Lars-Göran Söderberg

Litteratur - Litteraturkritik

naket och självutlämnande”Ingen människa är en ö”

Ben Watt
Patient
Översättning: Niclas Nilsson
Modernista

Ben Watt, den brittiske sångaren i Everything But the Girl, drabbades 1992 av Churg-Strauss syndrom, en lika ovanlig som dödlig sjukdom. I sin bok om kampen för att överleva, får vi följa hans väg genom provtagningar och läkarutlåtanden, operationer och medicinering ur ett inifrånperspektiv, där smärtupplevelsen färgar av sig på läsaren likt brottsstycken av ren och skär mardröm.

Här kan man tala om att upptäcka sin egen kropp den hårda vägen, en traumaliknande upplevelse som måste vara nära nog omöjlig att befria sig ifrån, hur lång tid som än förflyter. Lika mycket som det är en skildring av hur hans fysik successivt bryts ner, är det nämligen en resa i den kroppsliga sjukdomens psykologi, satt i sitt sammanhang. Det vill säga sjukhusmiljön och allt vad därtill hör av lidande och ond bråd död, i vilken patienten själv ingår som i ett läkarvetenskapligt maskineri, allt medan vardagen utanför sjukhusets väggar fortsätter som vanligt.

Utifrån det perspektivet skulle man önska att alla som på något sätt är sysselsatta inom vårdyrket, läser Ben Watts bok. Vad insikten om livets ändlighet för med sig och de olika stadier som passeras, gäller kanske framför allt när det handlar om vård i livets slutskede, innan döden till sist befriar människan ifrån hennes plågor.

Mer naket och självutlämnande än så här går det knappast att skriva, i synnerhet inte med tanke på att det inte enbart är hans eget själsliv som blottas utan även de närståendes reaktioner, släkt och vänner. I första hand är det flickvännen, Tracey Thorn, och föräldrarna som avporträtteras och som var och en på olika sätt dras in i Watts livskamp. Hans rädslor och ångest blir också deras, och det känslosamma i det mötet bidrar i hög grad till bokens förtjänster, Ingen människa är en ö, som John Donne en gång skaldade, och tydligare än så här blir det inte att vi både föds, lever och dör i ett sammanhang.

Lars-Göran Söderberg