Litteratur: Eva Lundgren Knutbykoden

jul042012

Skrivet av Christer B Johansson

Litteratur - Litteraturkritik

Vilken ormgrop!

vilken bok...Eva Lundgren
Knutbykoden
Modernista

Om fenomenet Knutby har skrivits en del, bland annat en deckare som jag recenserade här. Även den ökända norskfödda Uppsalaprofessorn Eva Lundgren skrev förra året en bok vid namn Knutbykoden, som jag nu läser i pocket och finner både spännande och trovärdig; inte ett enda ritualmördat barn. Istället handlar det om annan besatthet, dock huvudsakligen av sexuell natur, med den tilldragande Åsa Waldau, Kristi Brud, i centrum. Fast boken bygger främst på intervjuer med Helge Fossmo, och han kan ju förväntas tala i egen sak, för att något minska den egna skuldbördan. Så riktigt övertygad blir jag inte förrän jag ser de sociogram som Lundgren bifogat. Vilken ormgrop!

Så vitt jag förstår var Knutby ett ganska vanligt litet uppländskt samhälle med en ovanligt aktiv pingstförsamling, som tog livlig del i ortens olika aktiviteter. Inte sekteristiskt, inte aggressivt. Då. Men så kommer Åsa Ljus till församlingen 1992 - och allt vänds upp och ned. Äldstebroder Per-Arne Waldau blir så betagen av denna sköna kvinna, Willy Säwes dotterdotter, att han får sin son Patrik att gifta sig med den sju år äldre Åsa. Det blir snart skilsmässa, men lika troget står Waldau d ä vid sin sköna svärdotters sida. Och han verkar vara en av de första som tror att Åsa mottagit budskap från änglar om att hon är utsedd till Kristi brud. En annan som tror det är Helge Fossmo, den nya pastorn, som snart, fastän han är gift med Helene, blir den heliga brudens tillfällige älskare. Han är varken först eller sist i raden i något avseende.

Med facit i hand undrar Helge Fossmo, där han sitter i sin cell på Kumla tio år senare, hur han kunde vara så godtrogen och lättledd. Eva Lundgren pressar honom rejält, om detta och om mordet på hans hustru Alexandra, utfört av en sinnesförvirrad barnflicka/älskarinna men inspirerat av Helge enligt rätten. Helge i sin tur hänvisar till profetior som Åsa Waldau mottagit eller sagt sig ha mottagit, som KAN tolkas som att vissa personer måste bort, kanske t o m hennes egen syster. Vid ungefär den tiden, vill jag minnas, gav Åsa intervjuer i TV och tidningar. Där framstår hon som fullt klok, med alla hästarna hemma, som menar att det är de andra som blåst upp hennes betydelse till orimliga nivåer och att helge Fossmo bara skyller på henne för att han är en svag människa. Det lät trovärdigt för mig då, men inte längre efter att ha läst den här boken. Författaren levererar nämligen dokument, direkt ur Åsa Waldaus dator, som visar att hon på mycket stort allvar har skrivit ner sina visioner och instruktioner från en dittills okänd ängel om att hon från år 2000 ska dra sig undan de andra och styra bara genom sina profetior. Denna s.k. Tirsa-profetia talar mycket om offer och uppoffringar. Rena döskulten uppstår. Sara Svensson utbildas av Åsa snarare än Helge att bli ett Dödens och Försoningens redskap.

2005 och framåt anklagar Helge Fossmo sig själv för att inte ha sett vartåt det lutade, hur sjuk hans älskarinna Sara Svensson var på väg att bli och hur hon trodde att hon kunde uppnå Nåden och försoningen med Himlens Drottning genom att uppoffra sig själv och offra en annan människa. Och det kan vara sant. Att det stod MORD på agendan var Saras egen tolkning som Helge kanske/kanske inte kände till men som Åsa medgav var ETT möjligt sätt att tolka profetiorna på och som hon i vart fall inte gjorde något för att ta ur Sara Svensson. Vilken alltså mördade Alexandra Fossmo, Helges andra hustru och Åsas syster, och dömdes till sluten psykiatrisk vård.

Åsa Waldau spelar oskyldig och går naturligtvis inte att döma. Möjligtvis är hon själv också övertygad om sin oskuld, att hon bara följt Guds planer och tolkat Hans budskap efter bästa förmåga. Men någon ny Lewi Pethrus, Willis Säwe eller Ulf Ekman lär hon inte bli.

Christer B Johansson