Litteratur: Anna Jansson; Alkemins eviga eld

jun282012

Skrivet av Christer B Johansson

Litteratur - Litteraturkritik

Anna Jansson du är min idol (i morgon)Anna Jansson spottar ut sig

Anna Jansson
Alkemins eviga eld
Norstedts

2006 och 2007 kulminerade Anna Janssons författarskap med "Främmande fågel" respektive "Pojke försvunnen". Sedan lät hon sin hjältinna Maria Wern ta över föreställningen helt, på bekostnad av intrig och handling, och jag blev lika trött på inspektör Wern som jag alltid varit på Mons Kallentofts inspektör Malin Fors. Över huvud taget ser jag den här ökande fokuseringen på poliser istället för på brott och brottslingar som ett allvarligt dekadens problem i svensk kriminallitteratur - analogt med alltmer skruvade intriger. När det gäller det senare, förföll så småningom även en gigant som Mankell i slutet av sin första Wallander-serie. Men aldrig Håkan Nesser i sin Van Veeteren-serie, och faktiskt inte heller i den nya Kymlingeserien om kommissarie Gunnar Barbarotti. Av samma skäl står jag ut med LGWP även i de böcker där han skruvar upp sin kommissarie Bäcklund till en osannolik parodi på en människa.

En tredje är Jens Lapidus, som knappast är påverkad av Nesser eller Persson utan snarare av Ellroy och Leonard. I Lapidus' rövarromaner är det vanliga brott som begås av vanliga, oftast lite korkade pundare. Ibland blir det slapstick av hela soppan, när alltför många kockar är inblandade, precis som i det verkliga livet.

I och med "Alkemins eviga eld" har Anna Jansson tagit ett kliv framåt och uppåt igen. Inte allra högst upp på toppen, inte upp till Arne Dahl eller Åsa Jansson, men långt framför medioker som Bodström och Läckberg. Maria Wern tar mindre plats. I stället lär läsarna känna hennes chef, Thomas Hartman, lite bättre. Inte som polis, för av olika skäl får han inte delta i det pågående utredningsarbetet av den serie brott som börjar med ett bortrövande i Visby och fortsätter med ett mord i Kosta. Ett huvudtema är glas, ett annat 68-flum inklusive alkemi. Alla offer och förövare har på något sätt anknytning till samma lilla grupp av människor som utgjorde något slags sekt under 60- och 70-tal med den karismatiske glaskonstnären Justus Hartman, Thomas' farbror, som guru, och hans i cancer döda unga hustru som längtans mål och mening för alla de andra männen i gruppen. En efter en dör de.

Är det Angelika som går igen för att hämnas sina oförrätter, eller någon som tar hämnd i hennes ställe? Och vem skulle det vara? Barn hade hon inga. En okänd älskare bland alla de kända?

Förutsatt en psykopat eller en starkt psykotisk människa med förmåga att planera, är detta ett ganska trovärdigt scenario. Så pass trovärdigt att det faktiskt skymmer vad mördaren/kidnapparen egentligen är ute efter. Ytterligare ett framsteg, alltså. Optimist som jag är, tror jag att "Alkemins eviga eld" är början på en nytändning för Anna Jansson, som nog behöver en sådan trots alla miljoner hon tjänar.

Christer B Johansson