Litteratur: Astor novell.Italienska noveller

jun262012

Skrivet av Lars-Göran Söderberg

Litteratur - Litteraturkritik

Noveller på italienska

Nuova novellistica italiana Den gudomliga avbetalningen/Chiara Valerio, Katastrofen i Bari/Antonella Lattanzi, Ärendet/Veronica Raimo, Jag har ångest/Ascanio Celestini, Den gamla framtiden/Giogio Vasta.
Astor novell

Är det inte hög tid att novellen, denna underbara konstform, som av någon outgrundlig anledning hamnat allt mer på undantag under de senaste tjugo, trettio åren, åter uppmärksammas efter förtjänst? På få sidor och när den är som bäst, kan den på ett förunderligt sätt öppna nya världar i det som är gammalt och vant. Det visar inte minst det axplock av den yngre generationens italienska författare, som astor novell presentar i en samling novellhäften, som nu har hunnit fram till delarna 6 till och med 10.

I nestorn Antonio Tabucchis efterföljd kan således den svenska läsekretsen låta sig hänföras av Chiara Valerio, när hon i berättelsen om Anna T involverar Italien och hela västvärlden i drömmen att känna sig lyckad och därför beslutar sig för att göra ett bröstimplantat, för pengar som hon inte har men väl kan låna. Att det tar en ände med förskräckelse är inte att förvåna sig över, och att vi förr eller senare kommer att tvingas dela hennes öde på ett eller annat sätt, gör att varningsklockor borde ringa i varje högt belånat hem. Den ekonomiska krisen i Valerios gestaltning, uttrycker saken bättre än någon nationalekonom någonsin skulle kunna göra!

På samma sätt kan man fascineras av Antonella Lattanzis ”släktkrönika” över de som var med om bombningarna av hamnen i Bari under andra världskrigets sista år, vars konsekvenser glömts bort i det allmänna medvetandet på grund av all annan förödelse. Icke desto mindre har händelsen etsat sig fast i medvetandet hos de som överlevde så väl som hos deras efterkommande, liksom den etsar sig fast hos läsaren genom det underfundiga perspektiv som bjuds.

Vidare, i Ärendet av Veronica Raimo anar den kvinnliga huvudpersonen ett samband mellan sitt eget romanskrivande och en hjälpsökande grannkvinna och hennes förståndshandikappade son. Med benhård logik mitt i irrationaliteten låter hon sig drivas framåt steg för steg mot det oundvikliga slutet. Finns det ett skratt, så fastnar det i halsen. Framgång och fälla i ett, gör det hela till en oförglömlig läsupplevelse.

Ascanio Celestini blottar i tre korta, diktliknande noveller självklarheter man knappast annars skulle uppmärksamma. Tillvaron är precis så absurd som vi ibland känner på oss att den är, bara att vi undviker att konfrontera den. Det vore alltför hotande, och därför går vi vidare och inbillar oss att vi förstår vad det är som händer och att vi har kontroll. Sättet på vilket det svåra i det enkla lyfts fram är briljant, så det är fullt förståligt att Celestini betraktas som en av de mest spännande nya författarna.

Den femte och sista novellen är skriven av Giorgio Vasta och skildrar konsekvenserna av en missprydande fläck på en tjugosex år gammal morgonrock. Eftertankarna den lämnar efter sig får bli var och ens egna, för man ska som bekant inte skriva folk på näsan. Det gör inte heller Vasta eller någon av de övriga, så man kan utan vidare hävda att återväxten i italiensk novellkonst är tryggad, till glädje för alla oss som får ta del av den. 

Lars-Göran Söderberg