Litteartur: Rebecca Solnit; Gå vilse. En fälthandbok

jun052012

Skrivet av Carl Magnus Juliusson

Litteratur - Litteraturkritik

en fascinerande och vacker textKonsten att finna det man inte vet om att söka: Om att gå vilse i det inre och det yttre

Rebecca Solnit
Gå vilse. En fälthandbok
Översättare: Sofia Lindelöf
Daidalos

Rebecca Solnits Gå vilse. En fälthandbok (A Field Guide To Getting Lost) är en samling essäer som lika vackert som typiskt, rör sig i spänningslandet mellan att i bokstavlig mening handla om att promenera – om vikten av att slänga sig ut i det okända, gå vilse, upptäcka saker man tidigare aldrig hade kunnat förutse funnits – och promenerandets (eller snarare ’flanerandets’) roll som metafor för det fria tänkandet. Att associativt och utan mål, röra sig mellan anekdoter, citat och olika levnadsöden, för att ibland, ibland inte, oförutsett hamna mitt framför någonting man kanske aldrig tidigare skådat förut: kanske en insikt man tidigare aldrig hade kunnat ana sig till fanns att finna inom sig själv, i juxtapositionen, i det okända landskap mitt emellan en sak och en annan.

”Att gå vilse: att förlora sig, vällustigt ge sig hän, förlorad i din famn, förlorad för världen, fullständigt uppslukad av det som är så närvarande att allt runt omkring bleknar bort. Att vara vilse i [Walter] Benjamins mening är att vara fullständigt närvarande, och att vara fullständigt närvarande är att ha förmågan att befinna sig i osäkerhet och mysterier. Och man kommer inte bara bort utan går vilse, man förlorar sig, vilket implicerar att det handlar om ett medvetet val, en självvald kapitulation, ett själsligt tillstånd som går att uppnå med geografins hjälp.”

Kring detta tema om att gå vilse, om att utforska det okända – söka världens och tankens gränser i dess utkanter – tar Solnit upp sina farföräldrars historias ogreppbarhet och dunkelheten som höljer deras invandring till USA; målar upp spanska upptäcktsfärder och irrfärder genom den amerikanska kontinenten under 1500-talet; reflekterar kring sjuåriga Eunice Williams som 1704, tillsammans med sin familj, blev tillfångatagen av fransmän och indianer för att sedan bli adopterad av irokeserna; återberättar sin uppväxt under 80-talet i San Francisco, en stad vars yttre ruiner speglade deras inre hopplösa ödeland, bland punk, destruktivitet och droger (men också kreativitet), och om sin talangfulla vän Marine som mitt i detta sceneri fick sitt liv ryckt ifrån sig vid 24 års ålder.

Dessa texter omslingras i sin tur av essäer om ”Avståndets blå”. I ena stunden är det färgen på bergen långt där borta, den färg renässansmålarna använde för att skapa avstånd – ”färgen på ensamhet och längtan, färgen på ett där sett från ett här, färgen på där vi inte är”; i andra stunden bluesens blåa färg (”man kunde nästan uppfatta den blå färgen bokstavligt, föreställa sig den ursprungliga bluesen som en djup färgton, passionerad och trotsig, indigo, azur, safir”) och som blivit utspädd i countryn, ”till den grubblande melankolin i dessa vita sånger om förluster och tillbakablickar”; men även i konstnären Yves Kleins blå färg – färgen på himlen och det immateriella.

Dock är inte Gå vilse. En fälthandbok en romantiskt vurmande bok som enbart uppehåller sig vid drömmar om blå berg, fjärran horisonter eller svunna tider. I likhet med sin amerikanske föregångare inom genren, Henry David Thoreau, har Gå vilse klart etiska förtecken. Att gå vilse handlar inte om att, genom att undvika de redan trampade stigarna, finna förströelse bland vyer och sällsynta blommor. Det handlar om att våga sig ut i det okända för att kunna konfronteras med det främmande, för att kunna växa som person, och slutligen komma ut som ny och rikare människa på andra sidan. Att gå vilse handlar om att våga – och vilja – söka förändring. Men för att kunna göra det måste även det okända identifieras, liksom de ”terra incognita” som här och var en gång prydde äldre tiders kartor.

Gå vilse är heller icke att förglömma samtidigt en väldigt personlig bok. Essäer i vilka citaten haglar över sidorna kan ibland kanske ge sken av en viss akademism, av en lärdhet som ibland kan verka konkurrera med det personligas sfär. Men de referenser som tanken själv flätar samman med en personlig erfarenhet – en kärlek, en plats, ett minne – kan tillsammans ibland sägas fånga något så mycket mer innerligt och personligt än vad som är möjligt i en enbart självutlämnande text, det vill säga utgöra en port in till någons tankevärld, till ett associativt medvetande där det personliga finns att finna i helheten. (En sådan typ av opersonligt personlig skrift kan ju hävdas ha sin extrem i till exempel W.G. Sebalds böcker.)

Men hur som helst är Solnits bok en fascinerande och vacker text som passar perfekt för alla som hunnit tröttna på deckare och spänningsromaner och ser sig omkring efter en bok att ta med sig ut i det fria, att läsa i trädgården (om man har en), eller i en park runtom i staden, för att fördriva ett par timmar på en filt i skuggan av en kastanj eller ett körsbärsträd. Eller kanske på en trevlig uteservering med svalkande vindläge.

Och om man har tur – när man slagit igen sin bok för denna gång – finns det kanske en liten chans att gräset under en, eller den blå himlen som silas genom grenverket ovanför en, för ens ögon, inte riktigt är desamma som innan man slagit upp pärmarna för att börja läsa.

Carl Magnus Juliusson