Litteratur: Tina Persson Album för förlorade bilder - Tidningen Kulturen

Litteraturkritik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

diktjaget tror mer på floder än på människanDiktjaget litar på sig själv 

Tina Persson
Album för förlorade bilder
Författares Bokmaskin

”Hur många bilder är jag i mitt inre album?
Hur kan det komma sig att tomma sidor
gapar hungrigt, blanka, mellan åren
Är det verkligen min uppgift att samla in bevis för
att jag verkligen fanns till
mellan 1963 och 1965, samt 1984?”

I Tina Perssons senaste diktsamling ”Album för förlorade bilder” är det inte bland fotoalbumen man ska leta efter sanningen om sig själv. Bilderna är just bara bilder. Här måste man vända blicken inåt för att tillåta fantasin att göra minnena tillgängliga. Eller som hon själv uttrycker det: ”I kroppen finns bilderna och platserna samlade”.

Det vilar ett slags latent motstånd mot bilden och det förväntansfulla i dikterna, som om diktjaget vill slå sig fri från det redan fastslagna för att upptäcka och vilja bli upptäckt på nytt. Diktjaget vill inte bli förknippad med platser, miljöer utan ur ett konturlöst tillstånd bli till på nytt. Fotografier kan vi alltid visa upp, men hur förhåller vi oss till de erfarenheter och kunskaper vi samlar på oss som inte fångas på bild? Hur värderar vi dessa? Jag tror att det är liknande frågor som författaren söker svar på.

Tina Persson är en allkonstnär från Växjö med känsla för musik och ord. Hon debuterade 2005 med ”Sjunger mig in i dig” och året efter kom hon ut med ”Högläsning för hundar”. ”Album för förlorade bilder” är hennes tredje diktsamling. På omslaget finns det plats för himmel och hav medan en flicka letar efter snäckor längs strandkanten. Naturen spelar stor roll i Tina Perssons poesi då diktjaget tror mer på floder än på människan. Liksom musiken. Det som visar sig komma att ersätta bilderna är just floderna, tårarna och sångerna. Det är inte på fotografierna hon hittar sig själv, det är bland böcker:

”Märker mina ord
Viker in mig själv
Så som man viker
Hundöron i en bok
Hur skulle jag annars minnas?
Hur skulle jag annars hitta mig…/”

 

När det konkreta blir utgångpunkt, i detta fall en bok, för något annat når Tina Perssons poesi långt med ett starkt och tydligt bildspråk. För det är inte alltid ordet lyckas ersätta bilden hos i dikterna. Stundtals går man som läsare vilse bland elddrakar och ljusmaneter och bildspråket blir aningen svävande och det kan vara svårt att få grepp om vad som menas med till exempel ”inre album” eller ”med rösten frigör jag den tyngsta rosen”.

Fotografier väcker känslor. I många fall är de identitetsskapande och berättar om vem jag är, om jag är lycklig eller en lyckad person eller om jag varit i Thailand eller på en Ålandskryssning. Man kan lägga ut sina bilder på Facebook, på bloggen och man har alla möjligheter i världen att göra bilderna vackrare än vad de i själva verket är med hjälp av redigeringsprogram. Med hjälp av den digitala tekniken har vi möjlighet att bara minnas det vackra, allt annan raderas. Men hur påverkar det vårt sätt att se på oss själva? Diktjaget har valt bort fotografiet som en slags garant för liv och har gett sig ut i världen, utan kamera, för att undersöka ”tänjbarheten i att leva”. En lastbilsolycka i Madrid, det barfota vemodet längs Israels kust eller ett besök på kyrkogården i New Orleans. Men hur samlar man ihop till en bild av sig om det inte finns några bildbevis?

Diktjaget litar på sig själv. Men det är ändå ett sökande, ett trevande diktjag som letar efter sig själv i en värld där döden är påtagligt närvarande. I några av dikterna kliver döden in och tar en självklar plats. Döden utgör inget hot. Det ger istället mer liv åt det sökande.

Men ”Album för förlorade bilder” innehåller inget bevismaterial över någons död eller liv. Det är små registreringar av ett sökande efter någonting annat. Eller någon annan. Det är ett jag-upplösandet tillstånd som skapar sig själv på nytt bland pappersbåtar, sandslott och stenfästningar. Ha tålamod med ett stundtals tveksamt bildspråk för då och då blir man bländad av en poesi som sätter en ur spel. Och då vill man bara ha mer.

Marcus Ridung

 

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts