Litteratur: John William Polidori. Vampyren

jan142012

Skrivet av Benny Holmberg

Litteratur - Litteraturkritik

Den aristokratiske vampyren

det tyska omslaget John William Polidori
Vampyren
redaktör Hanna Hård
Inledning C/M Edenborg
Vertigos tredje midvinterbok

 Vampyren är vår tids förste älskare med en käft som biter sig fast i våra blodfyllda vener och suger ut det gottaste och samtidigt injicerar skräckblandad lust i våra blodfattiga själar. Det ingår inte bara en kroppslig åderlåtning i lockelsen utan också en själslig längtan att bli förförd och belägrad för att inte säga våldtagen av skräck. Det gäller bara att hitta passande anknytningar till den egna livsekvilibristiken så den riktiga känslan infinner sig. Det är det unga och oskuldsfulla som först skall åderlåtas och skändas medan det avslagna, märgtömda återuppstår ur kistdammet och gives nytt liv av färskt blod i en ständigt återvinnande revival.

Vampyrlegenderna är nedlusade av tillbehör. Där finns ett rikligt underlag för tung symbolik bland slängkappor, pålar i köttet, motgiftsverkande vitlök, besvärjande kors, återöppnandet av likkistor och med pikanta våldserotiska inslag i en salig blandning av blod, lust och liljevit hy. Det är en mångfacetterad skräckkultur nedlusad av själsliga och sexuella fetischer och metaforer av de mest skilda och användbara slag.

I inledningen till Vertigos utgåva av John William Polidoris Vampyren låter doktor C/M Edenborg presentera en samling etablerade författare som berättar spökhistorier vid en gemytlig kvällssittning vid brasan i ett hus vid Genevesjöns strand i Schweiz en kall junikväll 1815. De märkliga med denna sammankomst är att flera av berättelserna som avhandlas denna kyliga sommarkväll så småningom kommer att bli klassiker i skräckgenren.

De församlade har tidigare under sommaren stärkt sig med historier om nya rön om livsprocesserna där galvanismen fått döda kroppsdelar att röra sig med hjälp av elektricitet. Man stagar upp sig ytterligare med tillskott av opiumdroppar. Det är anbefallet att var och en skall berätta något gastkramande. Manegen är krattad för en riktig rysarkväll där man låter frambesvärja blodtörstiga väsen ur de skrämmande berättelserna.

Vid brasan återfinns bland andra Mary Wollstonecraft som berättar om sin Frankenstein som kommer att bli en odödlig klassiker. Hon är där i sällskap med sin styvsyster Claire Clermont som följs av sin blivande make Percy Bysshe Shelley som skrivit de två gotiska romanerna Zastrozzi och S:t Irvyne. Där finns också Lord Byron och en ung medföljande läkare vid namn John William Polidori. Denne unge man berättar om Vampyren, en historisk skräckberättelse som kommer att få många efterföljare och avläggare. Det är en sällsam samling personer med skrivande kapacitet som denna kväll sitter runt eldstaden och vars blodtörst i framtiden kommer att skrämma vettet ur halva världen.

Här skapas Frankenstein. Här skapas Vampyren. Här skapas skräckhistoria.

Vampyren är till en början menad som en ironisk släng åt den aristokratiske lord Byron som får stå förebild till den dekadente huvudpersonen, den blodtörstige lord Ruthvens som girigt vegeterar på människor oskuld och godtrogna tillgivenhet. Vampyren avhandlar lord Ruthvens sedeslösa och omoraliska framfart bland medmänniskorna där blodet rinner som en flödande underström.

John William Polidori skrev egentligen denna vampyrhistoria för att roa och chikanera lord Byron men den skrämmande berättelsen blev en klassiker. Den besynnerlige mannen lord Ruthvens anländer till de fina kretsarna i London. Det handlar här om hans personlighet vars utmärkande konstigheter väcker uppseende där en enda blick från denne man ”tycktes genomborra det innersta hjärtat”. Samtidigt kommer en ung ädling vid namn Aubrey till London. Han är fader- och moderlös och har ärvt en ansenlig förmögenhet efter sina föräldrar.

Det är mötet mellan dessa två som stöper denna historia i blod och ond bråd död. En sällsamt spunnen intrig stegrar spänningen och det hela växer till en klassisk historia av blodig intrig och förgörande förveckling. Det är mycket läsvärt. Det ålderdomligt anstrukna språket som till viss del friserats och moderniserats av Hanna Hård och bygger på 1824 års svenska översättning av Carl Samuel Forssman utgör en viktig ingrediens i skapandet av den rätta atmosfären.

Benny Holmberg