Litteratur: Mercedes Cebrián. Den nya taxidermin

jan112012

Skrivet av Lars-Göran Söderberg

Litteratur - Litteraturkritik

Om det som inte så lätt låter sig fångas

Mercedes Cebrián Mercedes Cebrián 
Den nya taxidermin
Översättning: Annakarin Thorburn
Astor förlag

Enligt den gamle engelske filosofen David Hume, är det vi kallar vårt jag enbart en konstruktion, en serie händelser som vi utsätts för och som hålls samman av minnet. Den tyske filosofen Immanuel Kant kom senare att ändra på förutsättningarna och sätta Humes ”associationsprincip” på undantag. Men det är, som det brukar heta, en annan historia.

I Den nya taxidermin, som består av två längre berättelser, två experiment, ger sig författaren Mercedes Cebrián i kast med att låta huvudpersonerna rekonstruera just jaget och minnet på skilda sätt.

I den första berättelsen är det en fest och en ungdomstid som återskapas med en synskärpa som är lika skarp som en nyvässad kniv. Det gångna är en dröm och det närvarande förstår jag inte, skrev en gång Dan Andersson, och leder till ett möte där själva skärningspunkten är det intressanta. Så också här.

I den andra berättelsen är det en kvinnlig operasångerska, som fruktar sin egen röst, som står i förgrunden.

Tre egentillverkade dockor blir för henne en familj, genom vilken hon kan uppleva sig själv i världen, i jakten på sitt jag.

Gemensamt för de båda historierna är att de främst skildrar psykologiska tillstånd, som är ytterst svårförankrade i den verklighet huvudpersonerna befinner sig.

Under alltihop lurar en tomhet, som måste fyllas upp till varje pris. Cebriáns texter i all sin detaljrikedom, liknar en sorts poesi, där det skrivna är ett sätt att närma sig det som inte så lätt låter sig fångas; den mångbottnade tillvarons osynliga fängelse. Liksom poesi är det också texter som lockar till omläsning genom sin täthet. Det som står där finns, och det som inte står där. För läsaren blir det därför ytterst ett möte med det egna, svårfångade jaget. Finns det verkligen?

Lars-Göran Söderberg