Litteratur: Astor Novell

jan032012

Skrivet av Mårten Karl Ericson

Litteratur - Litteraturkritik

Fem noveller i serien Astor Novell

novellerAstor Novell
Översättare: Översättare till alla novellerna är Annakarin Thorburn utom Överlevaren som översatts av Karin Sjöstrand.
Astor Förlag

Novellen är något av en eftersatt litterär genre i våra dagar. Sällan publiceras kortare berättelser av förlagen. I den automatiserade och i allt likriktade tidsålder vi ofrånkomligen befinner oss i förefaller en bok per definition vara fyrahundra sidor lång. Aldrig ser vi forna tiders pamfletter på bokborden, ej heller särtryck och stridsskrifter. Sällan ger tidningarnas allt mer eftersatta kultursidor noveller av nya och okända författare. Istället består det litterära kulturengagemanget från pressens sida oftast i följetångar av förutsägbart långdragna kriminalhistorier.

Samma bok är, enligt statistiken, skriven på svenska eller översatt från engelskan. Det står som många utav oss är medvetna om illa till med översättningar av övriga främmande språk till vårt modersmål. Bortsett engelskan som äger en öronbedövande majoritet av alla överförda texter, trampar övriga världens språk vatten, snart bortglömda i den stora lingvistiska oceanen.

Det kan betraktas som ett djärvt stycke således när Astor förlag ger sig in på en utgivningsserie av noveller från dessa bortglömda och för oss svenskar exotiskt främmande språk som spanska, portugisiska eller italienska. Förlagets egen ansatts med utgivningen är som de skriver i följebrevet: Att bidra till att vidga den översatta litteraturens utrymme i den svenska offentligenheten och introducera samtida europeiska författarskap i ett nytt, lättillgängligt format. Vi strävar efter att delge läsaren perspektiv och vill genom denna utgivning bidra till att bryta alla former av likriktning.

Stora ord – men också sköna ord. En högst lovvärd ambition vars baner så ofta höjs av de mindre förlagen i landet. Frågan som måste besvaras i den här recensionen är således: Når Astor förlag fram i denna sin strävan?

Framför mig ligger nu de fem första vältummade novellerna i denna serie. Samtliga av spanska författare. De fem små häftena, varsitt innehållandes en novell, är stilrena små klammerhäftade tryck, inte större än en kvarts normalt brevark. Trycket är gjort med läsvänlig typ på ett riktigt, något oblekt bokpapper. Själva den fysiska läsupplevelsen i serien är alltså alldeles oklanderlig.

Novellen är det ju sagt, ställer det största kravet på författaren. Det är i novellen, inte romanen, som berättandet så att säga måste mejslas ner till den absolut yttersta kärnfullheten. Det är i novellen som det verkliga kravet ställs på konstnären. Det lilla formatet gör läsaren oförlåtande mot fel och svagheter. En blek och vek novell gör, till skillnad från en svag sida eller ett vikande kapitel i en roman, läsupplevelsen meningslös.

I serien Astor Novell ges enligt förlaget nästa år också ut fem noveller av italienskt ursprung, och ytterligare fem från portugisiska författare. Låt oss emellertid återvända till de spanska bidragen. Jag kommer i möjligaste mån att avhålla mig från att referera berättelsen i de fem novellerna, istället vill jag ge några korta känslointryck från varje text.

I Andrés Barbas Efter oss syndafloden, kämpar huvudkaraktären i köttets och uppmärksamhetens skärseld. Berättelsen framställer livets misär som ett köttsligt rike. Huvudpersonens handlande styrs av kroppsliga behov och begär - eller andliga dito styrda av karaktärens förhållande till sin egen lekamen. Den har ett självcentrerat uttryck och berättandet hoppar ständigt framåt i tiden – här förflyter tid mellan näst intill varje mening. Huvudtemat är människans metamorfos och på samma gång djurets transformation. Kanske är sensmoralen att vi är både den dömde och bödeln i domen över oss själva?

Slippa se regnet av Nuria Labari är en berättelse om hur individen skapas ur avspeglingar av andra, hur vi på många sätt är en bild av någon annans liv, inte minst i ögonen på våra föräldrar. Du har din mors leende, och varje gång din far ser dig le ser han också din mor le. Berättelsen är skriven som en samling uppmaningar. Uppmaningar att göra sig själv till sin egen genom att acceptera detta faktum. Den är också en självreflektion om sakernas tillstånd. Om bedövning och självhjälp under föräldrarnas skilsmässa. Samtidigt är detta en pricksäker tolking av känslorörelsen hos en sextonåring som vill bryta sig loss och vars familj brutit samman. Om att välja förälder och att välja sig själv.

I Elvira Navarros Leken, leker sig två unga trettonåriga flickor in i den vuxna sexualitetens domän. Det är en skildring av sinnets splittring mellan barnets lek, den vuxnes lust och det obehag som kan rymmas däremellan. Historien förtäljer om medvetande, omedvetenhet, om föreställning och förställning och om utforskandets upptäckter. I berättelsens slutskede träder också äcklet fram och med det även våldet och besvikenheten över sexualitetens realism utanför fantasin. Läsaren lämnas med en besynnerligt våldsam sensmoral.

Blanca Riestras La Noche Sucks, utspelar sig en natt i New Mexicos Albuquerque. Vi ges glimtar av de olika huvudpersonernas intryck under en kväll någonstans vid samhällets botten. Platsen är obestämbar, vi rör oss inte i den fullskaliga misären men tas med på en melankolisk vandring bland längtan, förlust och tomhet. I den världen fylls språket kontinuerligt med främmande ord, så också i berättelsen. Här och var kommer de främmande uttrycken in i texten som en spegling av det liv som tar sin plats i tomrummet mellan två verkligheter. Där är natten bärare människornas lösryckta tillvaro.

Vad är man om man är en människa som borde vara död? Frågan är ledmotivet i den sista av de fem novellerna, Sònia Hernández Överlevaren. Huvudpersonen har klarat sig igenom en olycka och den efterföljande, egentligen inte alls lyckade operationen, mot alla odds. Men vad händer då, då när man får reda på att man egentligen är död? Vad betyder det för andra att jag inte dog när jag borde ha dött? Landar vi i melankoli eller ångest? Kan vi verkligen göra livet till en ny väg? Är livet kanske bra ändå – eller är det så att självmordet är lösningen på dödsskräcken?

Samtliga fem noveller är bra litteratur. Det råder ingen tvekan om detta. Alla författarna knyter ihop sina berättelser och som läsare är jag nöjd över att kunna ta upp och lägga ifrån mig en bra färdigläst historia under loppet av en halvtimme. Urvalet som Astor har gjort är utmärkt och det är en befrielse att utgivningen sker i separata tryck så att varje författare får stå på egna ben och inte anonymt klumpas ihop i en samling. Känslan när man läser samtliga bidrag är att ämnesvalet ändå är något litet likriktat, de rör sig alla i samma tankesfär eller samhälleliga struktur. Detta bör dock inte komma författarna tillkorta utan är enbart en effekt av förlagets val av att publicera dem i samma serie, vid samma tidpunkt. På så sätt får jag ändå framhålla att Astor på sätt och vis lyckas stiga en antydan till snett i sin ambition att inte vara likriktande. En större spridning i berättandet hade bidragit än mer och tillåtit även berättelserna att tydligt stå ut för sig själva.

Med detta sagt är kanske ändå Efter oss syndafloden den starkaste av de fem. De övriga fyra står dock inte långt efter och jag kan utan omsvep rekommendera samtliga utav de fem novellerna. Rekommendationen ges både för läsare som vill ta del av bra berättande och för dem som vill upptäcka att bra litteratur inte nödvändigtvis måste vara detsamma som en fullödig bok. Din tillvaro kan endast bli rikare av att läsa dem.

Mårten Karl Ericson