Litteratur: Jonas Bengt Svensson, Och sedan fogas ihop igen – Halvautomatiska skisser från nattåg

dec012011

Skrivet av Benjamin Ozolins

Litteratur - Litteraturkritik

Fogas och fogas, allt faller isär

begränsat men öppetJonas Bengt Svensson
Och sedan fogas ihop igen – Halvautomatiska skisser från nattåg
Magnus Grehn förlag

Det börjar på ett tåg, i Malmö kl 16.18 och slutar i Storlien kl 09.25. Där emellan fragmentariska betraktelser; livet, tågstationer, samhällen – en resa genom Sverige som inte på något sätt börjar eller slutar någonstans förutom rent fysiskt.

Det första som fastnar är en magnesiumvit irritation, Jonas Bengt Svensson skriver: Irritationen är total och magnesiumvit i eftermiddagens mjölke. Det är förvisso tydligt och poetiskt men det blir som att denna inledning skvallrar om en något storvulen och mindre exakt text. Men detta första intryck visar sig vara relativt obefogat. När tåget väl börjar röra på sig blir även betraktelserna betydligt mer livliga. Snart trycker bilderna och stämningen fram – det känns som att den osmakliga damen tuggar sitt äpple alldeles i närheten, mitt i blickfånget, de obehagliga dofterna sprider sig, människorna runt resenären är minst lika påfrestande för läsaren som för författaren, världen tränger sig på detaljerna kommer nära och kväver för en stund.

Av någon outgrundlig anledning är detaljerna helheten men helheten är ouppnåelig, ordens verkningsgrad svårt belastade med den hårt könsfixerade texten, inte konstant, men då och då fläks texten ut i någon slag hysterisk effektsökande felberäkning, vilket det naturligtvis inte är. Däremot vore det intressant om Jonas Bengt Svensson hade formulerat om det som kan uppfattas som effektsökeri och istället hitta de rätta orden som beskriver samma sak. För de passager som endast inrymmer betraktelserna förblir de starkaste, de mest minnesvärda – de har kraft genom själva tonen och ordvalet.

Om de korta texterna är halvautomatiska skisser som har tillkommit i ett halvautomatiskt (spontant?) läge, är de nästan uteslutande automatiska i den omedelbara uppfattningen eller tolkningen av situationen, de hämningslösa associationerna i valfri riktning. Däremot uppstår den känsla av ett tvång att komplettera texten - en efterarbetning där fantasin har lagts åt sidan och texten kompletteras med mer rationella drag, lägg till och dra bort, ord, meningar, syfte – för att skapa en mer och dramatiskt text, det subtila blir för explicit.

Det Jonas Bengt Svensson uppfattar, förnimmer, beskriver är både generellt och högst personligt. Betraktelserna som de kommer, linjärt utan riktning, uppfattas troligtvis rätt så olika från person till person – samtidigt som den frustration som tycks ligga och värka under ytan säkerligen och på många sätt är allmängiltig. Men det är kanske till slut en berättelse om en resa genom livet, med alla stopp och tankemässiga omvägar, eller rent utav en endaste tanke som låter sig utvecklas som under en tågresa. Men mest sannolikt är det en idé, ett slags uppdrag, som fullföljdes, att låta en tanke vandra fritt på olika platser under en resa genom Sverige. Texten är kort och kompakt, text som har reducerats under lång tid, där endast det centrala i varje mening är kvar utrymmet för personliga reflektioner är begränsat och öppet.

Till texten tillfogas, som ett diskret komplement, även illustrationer av Tommy Trantino. Svartvita, tunnsträckade vackra och rörelsefyllda teckningar som vagt och diskret samverkar med texten utan att ta över sidorna.

Benjamin Ozolins