Litteratur: Djuna Barnes, En farlig flickas dagbok

nov292011

Skrivet av Rickard Berghorn

Litteratur - Litteraturkritik

Djuna, den underbara

Djuna BarnesDjuna Barnes
En farlig flickas dagbok
Översättning: Christian Ekvall
Bakhåll

Djuna Barnes (1892-1982) nådde aldrig en större läsekrets under sin livstid. Men som kompensation fick hon desto större uppskattning från kritiker och kulturskribenter. T S Eliot skrev förord till hennes främsta klassiker Nightwood (1936; på svenska 1956 och 2009), och James Joyce tillhörde vänskapskretsen. Bland vännerna fanns också Dag Hammarskjöld, som översatte hennes pjäs The Antiphon (1958) till svenska och såg till att den uruppfördes på Dramaten 1961. Anaïs Nin älskade hennes författarskap, men förgäves; Barnes var föga smickrad och krävde i ett brev att hon skulle sluta kalla en av hennes återkommande karaktärer för "Djuna". Opportunism låg inte för den cyniska Barnes, och hon kommenterade sin egen position som författare med att hon var "den mest berömda av seklets okända".

Med andra ord stod hon åtminstone med en fot bland 1900-talets författarelit. Hon skrev inom den strömning som med ett luddigt ord brukar kallas modernism. Om man ska våga sig på en enkel och lättfattlig definition av detta begrepp (och det görs alltför sällan), bör det vara att modernistiska författare strävade efter att spränga fastslagna ramar och konventioner och utveckla litteraturen till nya nivåer -- något som låg naturligt i samtidens utvecklingsinriktade anda. Nya konstformer som dadaismen, absurdismen, surrealismen och expressionismen gjorde sitt intåg i konsten såväl som i litteraturen.

Djuna Barnes tillhörde de modernister som först och främst experimenterade med innehållet och inte formen. Ett av hennes genomgående teman i romaner och noveller är de glidande könsrollerna och upproret mot konventioner: En flicka kan välja att bli en pojke, lesbisk kärlek och dito kärleksakter är vanliga, en oattraktiv kvinna finner långt upp i åren att hon börjar se ut som den unga vackra kvinna hon aldrig varit och skaffar sig det liv hon aldrig haft, och en äldre kvinna bestämmer sig för att hon egentligen är ung. Barnes karaktärer förväxlar inte sig själva med de roller och begränsningar som omgivningen projicerar på dem. Ibland upplever de sig som fjättrade och ibland bryr de sig inte om dem, men de är alltid medvetna om konventionerna och befinner sig i ständig dialog med dem. Inte för intet har Djuna Barnes -- som själv var bisexuell -- fått en renässans i våra dagar bland genus- och queerteoretiker.

Allt detta är mycket tydligt i de tre berättelser som står i centrum för denna novellsamling: En farlig flickas dagbok, En liten pojkes dagbok och Madame blir till åldern: dagboksföring i farlig ålder. Det är underhållande noveller i form av dagboksanteckningar, där berättaren på ett intellektuellt men naivt sätt ifrågasätter och gör uppror mot de förväntningar hon har på sig som barn, flicka och efterhand kvinna. Novellerna tillhör de mest humoristiska och lättlästa i samlingen, men tyvärr verkar de inte vara skrivna på ett helt igenom uppriktigt sätt. Humorn blir farsartad och överskridandet av gränser bestraffas grundligt -- upproren som huvudpersonen iscensätter misslyckas på dråpliga och patetiska sätt. Novellerna utgavs också under pseudonymen Lydia Steptoe i societetstidningen Vanity Fair. Detta är dock bara en randanmärkning för novellsamlingen som helhet.

Ett genomgående tema är också döden -- det är få noveller i denna samling som inte innehåller döende människor, likvakor eller mord. Djuna Barnes hade en mycket mörk syn på livet och människorna. Hon är också en utmärkt stilist och språkmänniska, vilket elegant fångas i Christian Ekvalls översättning.

Rickard Berghorn