Litteratur: Ivan Turgenjev, Obruten mark

nov282011

Skrivet av Crister Enander

Litteratur - Litteraturkritik

Obruten mark i ny spännande version

Porträtt av Turgenjev, målat 1874 av Ilja Jefimowitsch RepinIvan Turgenjev
Obruten mark
Översättning: Kjell Johansson
Murbräckan

Året är 1868 och Aleksej Dmitrievitj Nezjdanov bestämmer sig hastigt och oväntat för att lämna S:t Petersburg. Anledning förblir oklar, inte minst för hans många vänner. Men sanningen är att han nog i första hand vill komma ifrån just alla vänner som han tillbringat ändlöst många timmar tillsammans med. De många dagarna då de promenerat och de långa rökfyllda nätterna över några flaskor starkt har blivit varandra monotont likartade. De många och hetsiga diskussionerna – som nyss fyllde honom med kraft och livfulla drömmar om en bättre och rättvisare framtid – har falnat och mer eller mindre mist sin lyster och attraktionskraft.

Ord, ord och åter fler ord, som alltmer tycks dränerade på substans och sakna verklig innebörd. Han vill något annat med sitt liv. Han vill skrida till handling. Idéerna är inget värda utan praktisk gärning. Han har hunnit bli tjugotre år och inser också att det är tid att börja bruka allvar, att livet nått den punkt då det kräver att han tar ödet i sin hand. Överallt möter han elände. Stora delar av befolkningen svälter och lever under olidliga och omänskliga förhållanden. Den nihilistiska rörelsens protester och anhängare växer stadigt; talet om en förestående förändring, en revolution, sprider sig. Många, även bland de bättre bemedlade, är övertygade om att något radikalt måste göras för att Ryssland ska kunna räddas.

Nezjdanov är oäkta son till en förmögen och framgångsrik ädling och general, en hemlighet som dock är välkänd i de högre kretsarna. Och det är antagligen en av anledningarna till att han erbjuds plats som kammarherre Sipjagins åttaårige son Koljas lärare i ryska och historia. På så sätt får Nezjdanov möjlighet att på ett enkelt sätt byta miljö och komma bort från S:t Petersburg då familjen Sipjagin tillbringar huvuddelen av sin tid på sitt lantgods.

Ivan Turgenjevs roman ”Obruten mark” har tidigare enbart funnits i en gammal översättning ”med författarens tillåtelse öfversatt från franskan”, gjord 1878. Kjell Johansson har nu översatt den direkt från ryskan. Det är inte en av Turgenjevs mer välkända böcker, men den är likväl ytterst läsvärd. Inte minst excellerar Turgenjev i briljanta och ofta dråpliga personkarakteristiker. Så här presenteras till exempel huvudpersonens läggning: ”han var förskräckligt nervös, förskräckligt självupptagen, lättrörd och till och med lynnig… utvecklat en snarstuckenhet och retlighet; men den medfödda storsintheten tillät honom inte att bli misstänksam och misstrogen.”

Men Ivan Turgenjevs avsikt med romanen är en annan. Han driver gäck med revolutionsromantikerna, dessa unga ädlingar och rikemanssöner som ville sluta upp på den fattiga befolkningens sida. På godset förälskar sig snart Nezjdanov i Sipjagins styvmoderligt behandlade systerdotter, Marianna Vikentevna Sinetskaja, som även hon drömmer demokratiska drömmar. Tillsammans flyr de från godset och det stela adelslivet för att leva som folk bland folk.

Visionerna vissnar fort i verklighetens luft. Efter enbart två veckor skriver Nezjdanov i ett brev: ”Man säger att man först måste lära sig folkets språk, känna dess vanor och sedvänjor… Struntprat, bara struntprat!” ”En demokrat som älskar folket och som bara lukten av den förbannade vodkan – ’det gröna vinet’ – fyller med sådant äckel, att han nästan kräks!”

”Obruten mark” är en både bitsk och uppsluppen uppgörelse med den ryska politiken och det ryska klassamhällets absurda avarter, även om romanen saknar djupare politiska insikter. Den kraftigt västeuropeiskt orienterade Ivan Turgenjev hittar lätt karaktärer att satirisera och karikera med grova svarta streck och det gör romanen till en mycket underhållande läsning.

Crister Enander