Litteratur: Mats Jonsson, Mats kamp - Tidningen Kulturen

Litteraturkritik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Dokumentation av 1970-talsmannen

fylld av patos och vetgirighetMats Jonsson
Mats kamp
Ordfront Galago

Han slog igenom 2002, likt det norrländska popgeniet Jakob Hellman, med generationsserieromanen Hey Princess. Ingen annan serietecknare hade likt Kramforsbördige Mats Jonsson tidigare skildrat stockholmslivet i exil för en självömkande kulturbohem från landsbygden med samma trovärdighet. Men till skillnad från låtskrivaren och sångaren bakom albumet ...Och stora havet (1989) – som har lagt ner karriären? – så har Jonsson sedan nio år tillbaka gett ut ett två andra böcker (Pojken i skogen, 2005 och Detta satans rum, 2008) fram till nyss släppta Mats kamp – fast det är först nu som tecknaren på allvar är tillbaka på den nivå han har visat sig ha kapacitet för. 

Känslan är att Jonsson har burit på historier inom sig som han behövde skriva av sig innan han kunnat gå vidare efter genombrottet. För vidare är precis vad tecknaren går iMats kamp som tar vid där han slutade med sin mest kända bok. Den handlar om att lämna singellivet bakom sig med konserter, märkeskläder, cigaretter och alkohol för att i stället bli sambo, bilda familj och få en dotter med allt vad som hör därtill.

Vemodet är bärande; och påminnelsen om förgängligheten finns där hela tiden som en fond likt hos de mest kända Stockholmsskildrarna Hjalmar Söderberg och August Strindberg.

Jag tycker mig se en mer fördjupad litterär berättarstil än tidigare – något som så klart är positivt. Teckningarna däremot är sig lika, på gott och ont. Och om jag ska vara lite kritisk kan jag tycka att det stundom blir lite för mycket dagis- och förskolerealism, vilket gör att romanen – eller biografin – skiftar karaktär från det skönt romantiska till det vardagliga och gränslandet till en prettig förälderbok.

Till syvende och sist är det ändå en fulländad dokumentation av 1970-talsmannen från landsbygden som fylld av patos och vetgirighet flyttat in till Stockholm.

Nu väntar jag bara på att få höra Jakob Hellmans efterlängtade uppföljare om 1960-talsmannen.

Gustaf Andersson

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen