Jag är både och

mar102010

Skrivet av Maria Küchen

Litteratur - Porträtt

Porträtt av Azita Ghahreman

Azita Ghahreman. Foto: Håkan RöjderAzita Ghahreman, född 1962 i Iran, bor sedan 2006 i Sverige. På persiska har hon gett ut fem diktsamlingar. Hennes poesi har publicerats i svensk översättning i samlingsvolymen "Dikter: 4 diktsamlingar" och novellerna kommer på svenska under 2010, parallellt med att en novellsamling ska tryckas på persiska. Azita säger till mig att hon har som mål i Sverige att skriva en roman. Det är lättare här än i Iran, här finns ingen censur. Men hon har ännu inte funnit en metod. Vi funderar på om romanen kan skrivas genom att jag helt enkelt skickar henne frågor att svara på, enkla frågor:

Varför skriver Du?

"Min första skrift var klotter som jag i fyraårsåldern i smyg gjorde på vardagsrummets väggar med mammas läppstift. För den skull blev jag straffad. Mitt klotter fortsatte på papper och på marken i smyg tills jag började skolan, lärde mig alfabetet och skrev uppsatser. Senare, i 13-14 årsåldern, skrev jag mina första dikter som mest liknade minnesanteckningar som rimmade. Jag blev aldrig uppmuntrad av min familj att skriva. Skrivandet blev mitt livs hemlighet, en hemsk och hemlig kraft som förvandlade mig till mig och inte den de ville att jag skulle vara. Detta poesiskrivande som var klotter i glädje och dessutom en förbjuden gärning, blev så småningom en symbol för befinnandet.

Mitt i Iran finns en stor öken. Om ni har erfarenhet av resande genom öknen, vet ni att runtomkring er är det bara himmel och jord och vind och sedan ingenting. I ensamhetens öken ser man hägringar. Man drömmer konstiga dagdrömmar. Den bästa drömmen blir drömmen om vatten. Alltid efter dessa förvillelser är det en lampa, en hunds skällande, lukten av brödbakande, tecken på liv. Dessa tecken räddar en från vansinne och hetta. Jag var alltid ensam och dessa symboler antydde en människas närvaro. Ord, meningar, känslor och flimrande av den doft och den röst som säger: Här är ett liv och en levande varelse bygger bro till en annan ensam människas ensamhet för att tala om för henne att hon inte är ensam längre."

Om diktandet rent metodiskt säger Azita Ghahreman att saker och ting visar sig som nya för henne. I början vet hon inte vad de vill säga, en rad kommer, hon börjar, hon ändrar många gånger. När jag börjar röra mig i hennes dikter förstår jag snabbt att jag kommer att fortsätta återvända till dem under lång tid. De bildar ett landskap av färg och blåst, sinnlighet och oro. I Iran bodde hon i Mashhad, landets näst största stad, mitt i öknen där det ständigt blåste. Kanske är det samma vind som får hennes bilder att fyllas som segel och bära iväg mot någonting, något annat, en plats där det går att vara fri?

Varför skriver du dikter?

"I min pappas släkt blir två av tre personer poeter. Det är ärftligt, säger de. Denna hemlighet hade de undanhållit för mig. Långt senare erkände min far att även jag (hans dotter) hade drabbats av poesisjukan, denna fruktansvärda ärftliga åkomma. Mot denna sjukdom hade fortfarande ingen medicin blivit uppfunnen, utom skrivandet förstås. Poesin i mig var uppkommen ur en krossad talang för målning och en vansinnig vilja till sagoberättande. Poesin var lättare än de andra konsterna. Man kan gömma en bit papper var som helst. Man kan svälja det eller så kan man lägga hela texten i minnet. Ett traditionellt samhälle, min pappa, min skola och alla andra, hade ställt sig upp som en mur framför mitt skrivande. Min far stal mina dikter för att sedan riva sönder dem. Jag har aldrig blivit bekräftad för mina dikter. De var ett brott som förvandlade mig till en gerillasoldat. Jag tog värn i avlägsna berg, i fjärran skogar i minnet. Min poesi blev mitt vapen. Den blev min identitet, formen för kommunikation med livet och med den andre. En protest som säger: mina drömmar skiljer sig från er värld. En röst som säger att världen och tingen kan vara bättre och vackrare än vad de är nu. Att skriva poesi var och är för mig det enda som räddar mig från sociala, religiösa och traditionella monster inom mig. Poesin kan kämpa och ständigt påminna mig om att det fortfarande finns saker att säga, saker som transformerar livet till någonting annorlunda och intressant."

Azita och jag är nästan jämngamla. Våra döttrar är födda samma år. Vi har båda två erfarenheter av att kämpa på som ensamstående skilda mödrar, att vara ensam om det ekonomiska ansvaret för en familj, men Iran är ett annat land. Iran är ett land där kvinnor får köra bil men inte cykla. I de styrande iranska männens ögon är kvinnor som cyklar alltför sexiga. Jag får en inre bild av kvinnor i tiotusental på cykel i Iran, kvinnor klädda i färgrika sinnligt mjuka plagg fladdrande i blåsten som i en dikt av Azita Ghahreman. Vad skulle makthavarna kunna göra mot en sådan armé, meja ner den?

Berätta om Iran?

"När jag tänker på Iran, är det mest sårade minnen av olycklig kärlek och smärtsamt avsked. Allting har för alltid fallit ihop. En sammanställning av gatornas, trädens och människornas sönderbombade bilder, hoptryckta till en tavla som istället för att ge en klar bild ser surrealistisk ut, lindad i barndomens somrar. Den bekanta rädslan (där ditt liv har avskiljts med ett kraftigt slag och kastats till en annan plats), ådror, kapillärer och blodiga rötter som fortfarande hänger kvar i luften. En plats som ockuperats av de andra, ett ställe som inte längre är ditt och en förtvivlande näve och den gamla frågan: Hur länge kommer situationen att vara som nu? Numera motsvarar ordet "Iran" en känsla av ilska och orättvisor. Mina brända minnen är där, gamla saker ärvda från generationer tillbaka, alla tecken på ett liv, till och med mina skrifter är kvar där. Dikt för mig är något som hör ihop med Iran, med persiska språket, det land som ingen kan ta ifrån dig. Hemspråket är det enda land du har. Men detta språk med dessa bekanta ord, den litterära traditionen och tusen år av nedskriven poesi och litteraturhistoria, tvingar dig till ett speciellt slags tänkande. Detta gigantiska språk med alla dessa episka berättelser och tragedier och dramer, med alla sina dikter och gnostiska verk, håller ständigt på att värdera dig. Frågor om hemlandet och hemspråket liknar betydelsen av moderskap, antingen i den mentala bemärkelsen eller i den materiella formen. De släpper dig aldrig. Samma rörelse och avståndstagande för upptäckten och känslan av självständighet och än en gång drömmen om återvändandet till hemmet, mammas kropp och det förlorade paradiset."

Azitas man och översättare till svenska, Sohrab Rahimi, mötte hennes dikter på bokmässan i Göteborg i början av 90-talet och drabbades av deras frispråkighet. Ett decennium senare reste han till Iran för att träffa henne. Senare kom hon till Sverige, de gifte sig i Lunds domkyrka och bor nu i Oxie utanför Malmö där de bjuder mig på middag. Efter maten röker Azita och jag varsin cigarett under köksfläkten och hon konstaterar det som så många andra immigranter också lagt märke till: Svenskar har materiellt sett allt men verkar inte lyckliga, ler inte, ser inte främlingar i ögonen:

Berätta om Sverige?

"Det första som väckte min uppmärksamhet när jag kom till Sverige var ordningen, stillheten och en känsla av vemod som naturligtvis också fanns inne i mig, en känsla jag hade med mig i egenskap av immigrant. Malmö hade lagt sig som ett lugnt djur bredvid en flod, ett djur med stängda ögon, man hade lust att smeka djuret för att kontrollera om det andades eller ej. Och egentligen var detta tillstånd bekant för mig. Mashhad, min födelsestad i Iran, är en grå religiös storstad med fyra miljoner invånare, drabbad av melankoli. Snart förstod jag att jag inte hade nått någonstans. Men vart jag än vände mig hittade jag inga spår av bekanta platser. Varken det gamla trädet på torget som varje år visade årstidernas växlingar eller gränden genom vilken jag gick till skolan, eller någon gata som nådde fram till vännens hus. Sedan började mina konstiga drömmar. De handlade om tiden då jag flyttade från mina morföräldrar till pappa och styvmor för att börja ett nytt liv med dem. Jag förstod inte styvmammas språk och alla saker i hemmet såg konstiga ut i mina ögon. Allt detta upprepades i Sverige. Plötsligt insåg jag att jag upplevt alla dessa tillstånd än gång förut i livet och överlevt. Därför kan jag även denna gång överleva. Ensamheten och de upprepade drömmarna tvingade mig att påminna mig om mig själv. Det fanns ingen annan. Jag tog mig till caféer, satte mig framför mig själv och lyssnade på mitt eget tjat. Sedan gick jag igenom hela min bakgrund. På håll kunde jag bättre se mig själv; alla dumheter och skickliga färdigheter för att skaffa ett bättre liv. Jag såg även försöken att fly från vansinne och raseri. Jag tog till och med hundra bilder av mig själv, såg mig igen, mitt ansikte, mitt hår, mina ögon. En diktsamling, tiotals korta och långa berättelser och hundratals bilder blev resultatet av fyra års liv i Sverige. Detta var produkten av kampen mot den drake som jag alltid hade flytt ifrån. Sedan byggdes huset sten för sten, tegel för tegel. Svenska språket byggde ett hus runtomkring mig; en boning som byggdes och återigen föll, och byggdes igen för att få en form; ett hus med fönster och en ny utsikt. Svenska språket blev mitt andra hem."

Azita och Sohrab sjuktsar mig från Oxie hem till Lund. Fullmånen hänger över den snöiga Skåneslätten, Sohrab kör fort, i bilen dånar musik på maxvolym av den pakistanske sångaren Nusrath Fateh Ali Khan. Det är som en rymdfärd, jag vill att den bara fortsätter, för alltid, rakt ut. Ja, jag ska skicka frågor till Azita, hon ska skriva sin roman genom att svara på dem. Vilka är vi? Vem är jag?

Vem är du?

"Jag föddes i en traditionell religiös familj. Mina föräldrar skilde sig när jag var två år. Jag växte upp hos morfar och mormor och tre mostrar och två pigor. Morfar ägde ett fattighus för pojkar. Vårt liv liknade en kvinnlig teaterföreställning fylld av viskningar och skuggor. I trädgården hade de planterat olika sorters blommor och träd. Det fanns alltid gäster som kom och blev serverade i rummen eller källaren och sedan gick de tillbaka till sina hem. Min mamma och mina mostrar var lärare. Min mormor var en glad och sjungande kvinna. Min pappa kom och besökte mig varje söndag. Han tog mig på bio, restaurang och till parken, köpte en massa leksaker och de nyaste barnböckerna till mig. Jag var ett ensamt barn och böckerna blev mitt skydd. Farfars farfar som var Persiens konung var en tyrann och kvinnosamlare men han har gett ut en diktsamling. Även hans son och sonson var både kungar och poeter. I familjeböckerna finns namnet på många kvinnor som varit boklösa poeter. De har dött i sjukdom och i anonymitet. Jag är den första kvinnan som skriver i vår familj och det innebär en övning i att beskriva kvinnan - när jag 19 år gammal blev mamma, när jag efter revolutionen fick sparken från mitt jobb och alla andra händelser. I dessa tider tvingade dikten mig, en upprorisk och kraftfull själ, att tänka, älska och bli någon annan med vilja och kraft. Dikten vill vara fri. Dikten tvingade mig att hamna i konflikt med det diktatoriska samhället, den religiösa totalitära makten, den sönderslitna relationen mellan mannen och kvinnan. Att jag som barn blev bestraffad för att ha skrivit med mammas läppstift omvandlades till upproriska och agitatoriska egenskaper hos mig som människa.
På ett smärtsamt sätt önskade jag att jag kunde få vara mig själv. Det fanns alltid en diktator som tog dig till fängelset, ett samhälle som genom förnedring och förtal stenade dig. Sedan är det den del av dig själv som censurerar dig och driver dig till vansinne. Jag är den som genom skrivandet kunde passera igenom detta mörker. Jag är lampan som flimrar i det avlägsna när du gått vilse och jag är den vilsne när du letar i hägringar. Jag är både och."

Intervju Maria Küchen

Kort om Azita Ghahreman:
Azita Ghahreman föddes 1962 i Iran. Efter att ha utbildat sig som lärare, studerade hon språk, litteratur och mytologi. Hon debuterade som poet 1990 med avazhaaye havva (Evas sånger) och fick mycket uppmärksamhet i iransk media. Hennes tredje diktsamling faramooshi aine sadei daarad (glömskan har en enkel ceremoni) från 2002 blev nominerad till årets bästa diktsamling och fick mycket bra kritik i iransk press, men har även drabbats av problem med censur i hemlandet. Ghahreman utkom med samlingen Dikter: 4 diktsamlingar i svensk översättning, en antologi där hennes fyra böcker samlats.

Kommande uppträdande:
. På torsdag den 11 mars 2010 uppträder hon på Stanza, litteraturbaren, Inkonst i Malmö.
. På söndagen den 21 mars 2010 skall Azita uppträda på Världspoesidagen på Café Anna Giertz, Hågelbyparken i Botkyrka Kl. 13.

Bibliografi

På persiska

Avazhaaye havva (Evas sånger)Ardeshir Förlag, Mashhad, Iran 1990
Tandishaaye paeezi (höstens skulpturer)Gole-Aftab förlag, Mashhad, Iran 1996
Faramooshi aine sadei daarad (glömskan är en enkel ceremoni)Nika Förlag, Mashhad, Iran 2002
Inja hoome-haaye kalaaq ast( Här är kråkans förorter)Smockadoll Förlag, Malmö, Sverige, 2008
Zani aamad maraa bepooshad(kvinnan som kom för att klä mig), Ahange-digar förlag, Teheran,Iran 2009

På svenska

Dikter: 4 Diktsamlingar: I översättning av Sohrab Rahimi och Kristian Carlsson,Smockadoll förlag, Malmö, Sverige, 2009

Översättningar

Jai ke piadero be payan miresad (originalets titel: Where the sidewalk ends, Shell Silverstein), tillsammans med Morteza Behravan, Hamrah Förlag, Teheran,Iran 2000

Läs mer: www.azitaghahreman.com
http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article635847/Hall-hart-i-karleken.html#none
http://sv.wikipedia.org/wiki/Azita_ghahreman