KO UN. Diktaren från Syd Korea

sep042012

Skrivet av Carsten Palmer Schale

Litteratur - Porträtt

Ko Un. Foto Mariusz KubikSjälv kom jag i kontakt med honom på slingriga vägar. Väl framme blev jag överväldigad.

I "Mina dikters dröm", en essä som avslutar Sydkoreas store poet, dramaturg, romanförfattare, litteraturkritiker och frihetskämpe Ko Uns diktsamling Stundens blomma (2005), undrar han stillsamt: "Kan världens första fråga ha varit: `Vad är dikt?`." Denna fråga har han ägnat sitt liv åt att besvara, och svaret lutar åt ett ja. "Allting är min läromästare", säger poeten i Stundens blomma, och är och förblir den evige zenbuddhistiske lärjungen. Därför diktar han inte i lydnad mot ett överjags krav på estetisk puritanism eller politiskt korrekta sociala engagemang utan därför att han måste. Tvingad därtill av det ändlösa lidande, den djupa sorg han redan som barn fått bevittna och själv har drabbats av. Och av sin hänförelse över världens skönhet.

Ko Uns ledstjärnor heter medkänsla med alla människor, frihet från det frihetsinskränkande jaget och kärleken till vad han i god zenbuddhistisk anda inte delar upp i levande och död materia, ty "allt är ett och ett är i allt", som det heter i hans enda till svenska översatta roman, Ung pilgrim (2007). Boken är en fri bearbetning av en av buddhismens främsta kanoniska skrifter, Blomstergirlangen, Avatamsaka på sanskrit.

Romanens unge hjälte Sudhanas vindlande färder i sökandet efter sanningen speglar författarens eget sanningssökande i ett universum som sjunger, gråter, talar och uppdrar åt honom att återge det han fått höra på ett för vanliga människor begripligt språk.

Det är kanske det mjukaste och mest trösterika

uttryck som finns i hela världen –

ljudet av snöklungor

som glider ner från

gröna tallgrenar

Snön lägger sig mjukt

över de nakna huggytorna

på den nyhuggna veden

främlingar som möts

Där barnen leker vid bergets fot

porlar en liten bäck

som ännu inte vet

att den ska bli en del av havet

Ur Stundens blomma (2007)

Den koreanske poeten Ko Un har dykt upp i Nobelprisdiskussionerna på senare år. Men Ko Uns författargärning är lång, och hans liv förkroppsligar Koreas dramatiska nutidshistoria. Han föddes 1933 och växte upp under den japanska ockupationen, då det tidvis inte ens var tillåtet att tala eller skriva koreanska. Som pojke drabbades han av Koreakriget, och han genomlevde sedan militärdiktaturen, då han tillbringade två år i fängelse för sin kamp för demokrati och mänskliga rättigheter. Ko Un blev sedan buddist och levde i tio år som munk, något som märks i hans poesi (Wikipedia).

Dikten ska locka fram den plötsliga upplysningen. Poesins teknik och meditationens teknik sammanfaller. Hos Ko Un är den poetiska inlevelsen innerligare än hos de tidiga föregångarna. Anslaget minnesrikare, tillvaron mer detaljerad, det mänskliga begäret – trots allt buddistiskt allt – tillåtet, förlåtligt, mänskligt.

Brunnen

Det finns en brunn på gården
mer än tio famnar djup.
I Bun-ryes fina hus
bor hennes mor, skön som en kalebass, 
och lilla Bun-rye, en lilja.
Bara de två bor där.
Modern, en ung änka, blygsam i varje ord,
svalkar aldrig av sig med vatten, 
inte ens under midsommarhettan.
När jag hade ärenden dit
fick jag smaka på den tystnad och den bävan
som det blåsvarta vatten innehöll
som Bun-ryes mor
drog upp
ur brunnen, tio famnar djup.
Jag darrade då i hela kroppen.
Mitt hjärta slog hårt.

(Ur Tiotusen fotspår och andra dikter 
Atlantis förlag. 2005)

"Tiotusen fotspår och andra dikter" är mäktig och högljudd. Fysisk. Överfull av människor och livsöden. "Stundens blomma" har en annan prägel. Sentenser och livsvisdomar blandas med lyriska ögonblicksbilder. Ko Un har själv illustrerat boken kongenialt med kraftfulla penseldrag.

Ko Un är osannolikt produktiv, har givit ut 120 000 sidor text, och i sitt stora projekt, "Maninbo", vill han skildra 4 000 koreaners liv. Men inte bara människor, utan också djur; allt som lever.

Ko Un rör sig således på alla tänkbara nivåer:

Berövad sin ena vinge kryper flugan konstigt bort.

Det är slut på den här dagen.

Det högre tillsammans med det lägre livet ställer frågor, bland annat om konst. Exempelvis: Varför sjunger inte daggmasken? Flugan och daggmasken hör till det lägre.

Daggmask!

Varför lever du så länge

sträcker ut och krymper ihop dig

utan att sjunga en enda gång.

Graden av medvetande kommer sakta: "Där barnen leder vid bergets fot/porlar en liten bäck/som ännu inte vet/att den ska bli en del av havet." Varken barnen eller bäcken ser sitt sammanhang, det som berget överblickar.

Tiden som buddistisk munk lämnade Ko Un tvivlande och besviken, bland annat på formalismen och hierarkierna. Det som ser ut att vara andligt högt kan vara motsatsen. I dikten klipper han till:

Så oxskallar finns inte?

Men hästskallar finns?

De där grundarna av buddhistiska sekter

kläckte aldrig ur sig annat än meningslösheter.

Han har fått lära sig andra saker:

Av vinden

har jag fått lära mig

att mitt nirvana är ett nirvana som vandrar.

Han håller sig inte heller för god för vitsande:

Affärsmagnatens brakvilla

väcker tiggarnas förtvivlan

men tjuvarnas förhoppningar

Ko Uns diktande är alltså motsatsen till sparsmakat. Det är omfattande och generöst. Hellre mer än mindre. Som läsare känner man sig innesluten i en stor famn av mänsklighet.

Längtan är vår arvedel, vet svenska lyrikläsare. Men när det gäller Korea där människor slitits från varandra i delningen av landet har längtan blivit den stora, allt överskuggande kraften.

Ko Uns dikt är belägrad av längtan. Den genomsyrar allt.

Kvinnan från ön Kago

Som människa
har man en plats man aldrig kan glömma.
Jag fann en sådan plats

förra sommaren
på ön Kago i Gula havet. Mina kläder
slets itu av de häftiga vindarna från havet.
I dessa vindar växte envisa träd
med späda grenar
som skickade ner sina rötter lika djupt som sin höjd.
De stod stadigt.

I dessa vindar fanns rösten av en kvinna
som tidigt i livet förlorade sin man till havet
men som stannade kvar med sina barn
och firade hans minne i ceremonier en gång om året.
Hur starkt vindarna än blåste,
skar hennes stämma igenom
då hon kraftfullt kallade
på sin store femtonårige sons lilla båt
tvärs över vågorna
osäker på om hon
kallade på sin döde make
eller sin son.

Tiotusen fotspår är en lång rad porträtt av människor, korta berättelser. Skenbart enkla, naiva men med flera bottnar. Bilder som fastnar i huvudet som man kan låta tankarna spinna runt länge. Ovanstående dikt är en av “andra dikter”. En dikt till alla dem som envist lever vidare trots att de tragiskt förlorat någon som var älskad.

Stundens blomma är, som namnet antyder, korta, impressionistiska dikter. Dagsvers, infall, ibland nästan som aforismer. Så rätt vad det är suger det till:

Jag rodde med bara en åra
men förlorade även den

Och såg för första gången ut över vida vatten

Detta är BRA.

Carsten Palmer Schale